På en naturskön plats vid Bundeswehr Joint Forces Operations Command – den tyska insatsledningens högkvarter i Potsdam utanför Berlin – står minnesmonumentet ”Wald der Erinnerung”. Här hedras de som stupat i internationella insatser, både under tysk flagg, och som den svenska insatsen i Afghanistan, under tysk ledning. När Sverige lämnar Afghanistan i december nästa år kommer de svenska soldater som stupat hedras med namnskyltar.
– Det är viktigt att uppmärksamma och hedra dem vi förlorat i insats. Genom detta monument kan vi göra det tillsammans med andra. Tyskland hade huvudansvaret för insatsen i norra Afghanistan där också Sverige verkat sedan 2001. Genom detta monument hedras de som aldrig kom hem igen, sa ÖB Sverker Göranson.
Monumentet ligger inne på militärt område, men det är möjligt att besöka för allmänheten. Intresset var stort vid invigningen där runt 800 inbjudna gäster deltog med Tysklands förbundspresident Joachim Gauck och försvarsminister Ursula von der Leyen i spetsen. Vid sidan av ÖB Sverker Göranson fanns också försvarscheferna från Tyskland, Tjeckien, Ungern och Lettland på plats.
– Det var ett mycket fint monument och en fin ceremoni. Precis som vårt svenska monument Restare inbjuder ”Wald der Erinnerung” till att minnas de som vi förlorat. Genom monumentet finns de alltid kvar, sa Sverker Göranson.
Tillsammans med runt femtio andra länder har Sverige sedan årsskiftet 2001/2002 bidragit militärt till Isaf- International Security Assistance Force i Afghanistan. Isaf leds av Nato på uppdrag och med mandat från FN:s säkerhetsråd.  Runt 3 500 soldater har stupat under insatsen, varav fem svenskar.
Isaf har under den senaste tiden succesivt lämnat över ansvaret till de afghanska säkerhetsstyrkorna.

Fem svenskar har stupat under ISAF-insatsen i Afghanistan:
Löjtnant Jesper Lindblom, 28, november 2005 (FS 10)
Löjtnant Tomas Bergqvist, 30, november 2005. (FS 10)
Löjtnant Gunnar Andersson, 31, 28 februari 2010 (FS !()
Kapten Johan Palmlöv, 28, februari 2010. (FS 18)
Sergeant Kenneth Wallin, 22, oktober 2010. (FS 19)

International Security Assistance Force (ISAF) var en multinationell styrka i Afghanistan bestående av omkring 130 930 soldater och undersstödspersonal (största delen, cirka 90 000 stycken, utgörs av amerikanska trupper) under befäl av general John R. Allen. Den föregående befälhavaren var David Petraeus. ISAF är sanktionerad av FN:s säkerhetsråd men är inte ett fredsbevarande FN-uppdrag. FN sanktionernade ISAF i december 2001 via Bonn-avtalet med syfte att säkra Kabul och den närliggande Bagram-flygplatsen från taliban- och al-Qaida-element samt upproriska krigsherrar. Det är en vanlig missuppfattning att ISAF-styrkan är fredsbevarande FN-trupper men det stämmer inte utan ISAF är på ett säkerhetsuppdrag. Vid slutet av 2014 omvandlades ISAF till Resolute Support Mission.

Svenska insatsen i Afghanistan är Sveriges bidrag till de internationella militära insatsstyrkorna ISAF och Resolute Support Mission i det 2015 pågående Afghanistankriget. Insatsen har pågått sedan år 2002; till en början som en underrättelseenhet. Kontingentens personalstyrka uppgick i februari 2010 till cirka 500 soldater. Förbandet är grupperat på Camp Northern Lights i sydöstra hörnet av staden Mazar-e-Sharif.
I början bestod Sveriges bidrag av en underrättelseenhet, senare övergick bidraget i en enhet för civilmilitär samverkan (CIMIC, Civil Military Cooperation) som verkade kring Kabul och var förlagd på den multinationella Camp Warehouse. Våren 2004 avvecklade Sverige CIMIC-bidraget och bidrog istället med personal till brittisk-ledda PRT (Provincial Reconstruction Team) i olika områden. Den första september 2005 uppgick det svenska truppbidraget till 94 soldater. Under hösten 2005 beslutade riksdagen att förbandet skulle utökas till 200 personer under två år, och att styrkan får uppgå till maximalt 375 personer.
Den 15 mars 2006 övertog Sverige ansvaret för PRT Mazar-i-Sharif i norra Afghanistan från Storbritannien. I samband med detta invigdes även Camp Northern Lights, som är det svenska högkvarteret, och den svenska styrkan utökades till 273 soldater, av dessa var dock endast ett 30-tal insatsberedda skyttesoldater. PRT Mazar-e-Sharif är en del av Regional Command Noth – RC(N), som leds av Tyskland.
Den 13 november 2008 beslutade regeringen att förstärka den svenska militära närvaron i Afghanistan med bland annat transportflyg, sjukvårdshelikoptrar och fler utbildnings- och samverkansgrupper. Den svenska styrkan i Afghanistan beräknas under 2009 utökas till cirka 500 soldater jämfört 373 i november 2008. I beslutet har regeringen också möjlighet att för oförutsedda händelser öka den svenska militära insatsen i Afghanistan till 855 soldater mot den tidigare gränsen på 600 soldater.
ISAF ändrade hösten 2009 sin strategi på amerikanskt kommando och uppdraget övergick från att vara en fredsbevarande operation till upprorsbekämpning, alltså en väpnad operation. Nederländerna, Kanada och Frankrike drog sig ur.
Den 1 november 2010 presenterades en överenskommelse på nio punkter mellan den borgerliga regeringen, Socialdemokraterna och Miljöpartiet om den svenska insatsen i Afghanistan. I överenskommelsen fastställs som ambition att svensk militär inte längre ska ha några stridande uppgifter senast vid utgången av 2014. Istället ska då de afghanska säkerhetsstyrkorna ska kunna leda och genomföra operationer i alla provinser. Detta ska ske genom en ”successiv förändring från stridande trupp till stödjande säkerhetsinsatser” Vidare fastslås att Sverige även efter ett överlämnande av säkerhetsansvar i landets olika delar fortsatt ska ha ett ”åtagande om internationella insatser för hjälp med utbildning och stöd av Afghanistans armé, polis och andra säkerhets- och rättsorgan”.
I april 2011 invigdes även Camp Monitor i Sheberghan, som är framskjuten grupperingsplats för ett skyttekompani. Den 29 december 2011 överlämnades säkerhetsansvaret över provinsen Samangan till Afghanistan. Motsvarande kommer att ske med de tre andra provinserna som Sverige verkat i. Överlämnandet är ett led av det svenska tillbakadragandet från Afghanistan.

(delvis utdrag ur Wikipedia)

UNPROFOR (United Nations Protection Force) var den första fredsbevarande FN-styrkan i forna Jugoslavien under de jugoslaviska krigen. Den existerade från början av FN:s inblandning i februari 1992 till dess omstrukturering till andra styrkor i mars 1995. UNPROFOR verkade fram till Daytonavtalet fastslogs. UNPROFOR bestod av nästan 39 000 man, 320 av dem dödades i tjänsten. Den bestod av trupper från Argentina, Bangladesh, Belgien, Brasilien, Kanada, Colombia, Tjeckien, Danmark, Egypten, Estland, Finland, Frankrike, Tyskland, Ghana, Indien, Indonesien, Irland, Italien, Jordanien, Kenya, Litauen, Malaysia, Nepal, Nederländerna, Nya Zeeland, Nigeria, Norge, Pakistan, Polen, Portugal, Ryssland, Slovakien, Spanien, Sverige, Schweiz, Tunisien, Turkiet, Ukraina, Storbritannien och USA.
Som första svenska styrka anlände den 10 mars 1992 ett stab/tross-kompani med chef major Söderberg till Sarajevo. JK01 I januari 1993 sattes Nordbat upp (Nordic Battalion), ett samnordiskt förband bestående av ett mekaniserat skyttekompani från vardera Sverige, Norge och Finland samt ett gemensamt stab och trosskompani från dessa länder under ledning av Öv Jan-Gunnar Isberg och anländer till Makedonien. MA01. Tre svenska pansarskyttekompanier, ett stab- och trosskompani, ett stridsvagnskompani och ett fältsjukhuskompani deltog i den svensk-danska bataljonen, Nordbat 2, som under hösten 1993 kom till Bosnien och Hercegovina under ledning av Ulf Henricsson som en del av UNPROFOR. BA01 De svenska Bosnienbataljonerna som verkade i Bosnien under denna tid var BA01 till BA05. Från BA02 ingick även ett stabs/ingenjörskompani i bataljonen. Under slutet av BA02 utökas bataljonen med ett skyttekompani från den svenska delen av Nordbat i Makedonien. Detta kompani benämns 7:e skyttekompaniet på plats i Bosnien där det initialt grupperas på Tuzla Air Base.

IFOR  (Implementation Force) var en Natoledd multinationell styrka i Bosnien och Hercegovina, vilken opererade under ett års mandat från 20 december 1995 till 20 december 1996 under kodnamn Operation Joint Endeavour. Detta för att implementera de militära delarna av The General Framework Agreement for Peace (GFAP) i Bosnien och Hercegovina. IFOR var efterträdare till UNPROFOR och kom i sig att avlösas av SFOR.

SFOR (Stabilisation Force) var den Natoledda styrka som i enlighet med mandatet i Daytonavtalet övervakade freden i Bosnien och Hercegovina. Den var aktiv mellan december 1996 och januari 2005. Den avlöste IFOR (Implementation Force), vars ettåriga mandat gick ut i december 1996, och har i sin tur ersatts av EUFOR i januari 2005. Sverige deltog mellan 1996-2000 med en kontingent bestående av bl a en bataljon stationerad söder om Tuzla samt vissa specialenheter och stabsofficerare.
 

(delvis utdrag ur Wikipedia)

FN:s fredsbevarande styrkor i Cypern (engelska: United Nations Peacekeeping Forces in Cyprus, UNFICYP) är en fredsbevarande FN-styrka som upprättades den 4 mars 1964 enligt FN:s säkerhetsråds resolution 186 för att förhindra en upprepning av striderna efter inbördes stridigheter mellan grekcyprioter och turkcyprioter, att bidra till att bevara och återställa lag och ordning och för att underlätta en återgång till normala förhållanden. Efter den grekcypriotiska statskuppen 1974 och den turkiska invasionen av Cypern förlängde och utökade FN:s säkerhetsråd missionen att förhindra att tvisten förvandlades till krig, och UNFICYP omgrupperades till att patrullera FN:s buffertzon på Cypern och bistå vid upprätthållandet av det militära status quo.
Sedan etableringen har styrkan också arbetat i samförstånd med den särskilde representanten för FN:s generalsekreterare och företrädare för de två folkgrupperna, för att söka en vänskaplig diplomatisk lösning på Cypernfrågan. Inledningsvis bestod UNFICYP av militära och civila kontingenter från Australien, Österrike, Danmark, Finland, Kanada, Sverige, Irland, Storbritannien och Nya Zeeland, men under sin långa historia har styrkan varit föremål för olika FN-resolutioner och omorganisationer, och består för närvarande av kontingenter från Argentina, Australien, Österrike, Bosnien och Hercegovina, Kanada, Kroatien, El Salvador, Ungern, Indien, Irland, Italien, Montenegro, Nederländerna, Peru, Serbien, Slovakien, Ukraina och Storbritannien.
Efter att FN:s säkerhetsråd antagit resolutionen i början av 1964 anlände i mars samma år en förtrupp från Sverige. Till en början var storleken på den svenska bataljonen 700 man, men kom att utökas till 955 med personal dels från Gazabataljonen ur UNEF men även från den avvecklade svenska Kongobataljonen ur ONUC.
Genom att UNFICYP bekostades av respektive truppbidragare, meddelade Sverige februari 1987 FN:s generalsekreterare att det svenska bidraget skulle dras bort, om inte de finansiella förutsättningarna ändrades samt att det politiska läget förbättrades. Någon förändring gällande finansieringen kom ej till skott förrän 1993 och den svenska bataljonen kom att avvecklas i slutet av 1987. Dock behöll Sverige fram till och med 1993 en mindre personal, vilken kom att utgöra stabs- och poliselement.

(delvis utdrag ur Wikipedia)

Sverige bidrog i UNEF II med en skyttebataljon under åren 1973 till 1979. Sverige deltog även i avvecklingen som pågick till april 1980. Inledningsvis omgrupperade Sverige personal från UNFICYP på Cypern där personal ur den snart hemvändande bataljon 50C omgrupperade och döptes om till 50M, där ”M” stod för Mellanöstern. 50M avlöstes efter några veckor av bataljon 52M. Efterföljande bataljoner benämndes löpande med jämna siffror upp till den sista bataljonen som kom att få benämningen 74M. Alternativa namn på den sista bataljonen var 74E (Egypten) eller 74ME.
I samband med kriget 1967 tvingades UNEF att lämna Gazaområdet och Israel ockuperade Sinai fram till Suezkanalen. UNTSO etablerade observationsplatser i anslutning till kanalen. Den 6 oktober 1973 anföll Egypten överraskande över kanalen. Efter en överenskommelse om vapenvila den 23 oktober gav Säkerhetsrådet Generalsekreteraren i uppgift att sända ytterligare observatörer till området.
Sovjet var beredd att sända trupp till området för att övervaka vapenvilan vilket USA starkt motsatte sig. UNEF II etablerades för att övervaka eldupphör mellan egyptiska och israeliska förband. Som chef för UNEF II avdelades chefen för UNTSO.
UNEF II stab bemannades inledningsvis av observatörer. De österrikiska, finska och svenska förbanden i UNFICYP i Cypern avdelade trupp. Den tjänstgörande svenska bataljonen 50C i Cypern var under avlösning och förtruppen från den avlösande bataljon 51C hade redan anlänt till Cypern när order kom att omgruppera 50C till Sinai. Huvuddelen av bataljonen, ca 185 personer, var på plats i Sinai inom tre dygn efter order.
Den beredskapsbataljon som var under utbildning i Linköping, FN-bataljon 23B, fick order om att utgöra bataljon 52M och efter snabb utrustning var förtrupp på plats i Sinai inom några få dagar. Bataljon 51C/M återvände till Sverige efter tre veckor i Sinai. Bataljon 52M kompletterades med ytterligare ett skyttekompani och ersättningspersonal för de ur bataljon 23B som valt att inte åka till Sinai, 250 man anlände efter en månad.
Som en följd av avtalen från januari 1974 samt september 1975 övervakade UNEF II tillbakadragandet av de egyptiska och israeliska styrkorna och kontrollerade restriktionszoner i anslutning till Suezkanalen. I samband med att UNIFIL etablerades 1978 i Libanon överfördes ett sammansatt kompani med mera från bataljon 68M att verka i Libanon under omkring två månader.
1979 kunde Egypten och Israel med diplomatiskt stöd från USA skriva under ett fredsavtal och därmed avvecklades UNEF II. Sverige medverkade under UNEF II avvecklingsfas varför Sverige kom att bli sista förband som lämnade området.
Under åren som Sverige deltog omkom två svenska soldater.

(delvis utdrag ur Wikipedia)

FN:s fredsbevarande styrkor i Kongo (franska: Operation des Nations Unies au Congo, ONUC) var Förenta nationernas fredsbevarande styrkor i Kongo. Förbandet var aktivt under Kongokrisen juli 1960-juni 1964. Den 16 juli 1960 vände sig FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld till Sverige och begärde att en svensk styrka skulle ställas till FN:s förfogande. Styrkan hämtades från den pågående FN-insatsen i Gaza och organiserades av Södermanlands regemente (I 10). Med endast ett par dagars varsel började förflyttningen. De första svenska FN-soldaterna som anlände till Kongo placerades i Leopoldville. Den första svenska bataljonen som skickades ner till Kongo saknade i princip all tung utrustning. Sammanlagt tjänstgjorde 6 332 svenskar i Kongo. Tolv svenskar belönades med medaljer för sina insatser, medan 19 man stupade.

Dag Hammarskjöld, generalsekreterare i FN (1953-1961), dog natten mellan den 17 och 18 september 1961 när planet han färdades med kraschade, under en flygning mellan Kongo-Léopoldville (nuvarande Kongo-Kinshasa) och Nordrhodesia (nuvarande Zambia) där han skulle träffa Katangarebellernas ledare Moïse Tshombe. Planet var en DC-6:a med svensk besättning från Malmö och Hammarskjöld hade sällskap med 15 personer från FN, varav åtta svenskar. Platsen där planet kraschade ligger 10 km sydväst om Ndola, i provinsen Copperbelt i Zambia. Cirka 10 minuter efter midnatt, bara en mil från landningsbanan i Ndola kraschar flygplanet i djungeln varvid endast en person överlevde, den amerikanske sergeanten Harold Julian som var en medlem av FN:s säkerhetstjänst. Tyvärr avled även han kort därefter i sviterna av olycka. 1964, efter att Zambia blivit självständigt, byggdes en väg till platsen och ett minnesmärke skapades. 1970 fick minnesmärket status som ett nationalmonument av typen historiskt landmärke. Minnesmärket består av en trädgård med ett röse i dess mitt omgiven av en gräsmatta och en ring av buskar och träd i en yttre cirkel. Här finns också ett museum som öppnade 1981. Biståndsarbetaren Göran Björkdahl intervjuade flera vittnen till kraschen på 00-talet och studerade arkiverade dokument kopplade till Katangakrisen. Han skrev 2011 att han tror att Dag Hammarskjölds död var ett mord delvis genomfört för att främja gruvföretag som Union Minière.

United Nations Emergency Force (UNEF), upprättades 1956 av FN:s generalförsamling efter Suezkrisen och placerades på Sinaihalvön. Det var det första beväpnade utlandsuppdrag som Sverige deltog i på FN:s begäran.
I samband med att Egypten anföll Israel den 6 oktober 1973 skapades UNEF II som var verksamt fram till 1979. Sverige bidrog genom åren med en bataljon mellan november 1956 och juni 1967 och personal för bemanning av FN:s sjukhus i Rafah under 1963-1965 Bataljonerna numrerades endast löpande där den första bataljonen helt enkelt kallades för ”bataljon 1”. Denna numrering bestod från bataljon 1 till bataljon 9 som inledningsvis var grupperade på Sinai och senare i Gaza. Efter den nionde bataljonen ändrades numreringen till att endast omfatta udda nummer med start på 11 och med tilläggsbokstaven G för Gaza. Den sista bataljonen nådde numreringen 51G. Den svenska styrkan som bemannade FN-Sjukhuset i Rafah numrerades 1R till 2R.
Under åren som Sverige deltog omkom 13 svenska soldater.

I slutet av juni 1950 gick Nordkorea över gränsen till Sydkorea. Redan dagen efter beslöt FN:s säkerhetsråd att hjälpa Sydkorea. Sverige anmodades delta i interventionen men svarade att landets lagar förbjöd att ställa upp med trupp, däremot var man villig att sända humanitär hjälp. I sitt svar hemställde FN:s generalsekreterare Trygve Lie att Sverige skulle modifiera sin politik samtidigt som han med tacksamhet accepterade erbjudandet om ett fältsjukhus. Uppdraget gavs av regeringen åt svenska Röda Korset.
I augusti 1950 utsågs 176 personer för fältsjukhuset. De var 73 sjuksköterskor, 9 läkare, över 50 bilförare och i övrigt administratörer och kökspersonal. Chef för sjukhuset blev medicinalrådet och kirurgen Carl-Erik Groth, och chef för sjukvården ortopeden Anders Karlén.
Den första omgången flögs till New York den 23 augusti 1950 och sedan vidare till San Francisco. Därifrån transporterades alla tillsammans med tusentalet amerikanska soldater per krigsfartyg till Pusan i Korea, dit de anlände en månad efter avresan från Sverige. Nordkorea hade då intagit Seoul och trängt ända ner till sydkusten. Fronten låg 8 mil norrut och 4 mil västerut från Pusan. Där rådde det en enorm trängsel och fattigdom då flyktingar hade fördubblat invånarantalet, därtill den militära uppladdningen.
Sjukhuset inrättades i en sliten före detta folkskola i Pusans utkant som saknade både vatten, avlopp och el. Det renoverades i all hast och fick operationssalar och 120 vårdplatser. Samtidigt byggdes 10 så kallade tälthyddor på skolgården med plats för 20–25 patienter i varje.Trots de primitiva förhållandena tvingades man att redan dagen efter ankomsten ta emot 68 sårade amerikaner. Efter en vecka fanns det 123 inneliggande patienter. Ytterligare en vecka senare kom ca 70 svårt sårade nordkoreaner i stora truckar. De hade hittats i bergen då FN-trupperna trängde upp mot Seoul. Fyra dagar därefter kom 148 nordkoreaner gående, många utan skador. De iakttogs med avsky av de amerikanska patienterna, som krävde att de inte skulle tas om hand av oss, och i varje fall inte av våra kvinnliga sjuksköterskor. Detta blev också beslutet.
Sjukhuset fick även ta hand om nordkoreaner som hade helt ingipsade huvuden. Det var en följd av att FN använde napalm mot stridsvagnar. Soldaterna blev brända i ansikte och hår. De hade gips över hela huvudet med en öppning endast för ögon, näsborrar och mun. Alla nordkoreaner kläddes av helt utomhus och kläderna brändes upp direkt. De besprutades med DDT, och håret tvättades med DDT upplöst i bensin.
Under sjukhusets första tre månader var antalet inneliggande i snitt 285 per dygn. Totalt behandlades under denna tid 3 200 patienter, varav 50 procent amerikaner och 36 procent nordkoreaner. De övriga tillhörde 14 olika nationer. Över 2 000 operationer utfördes, var­av en tredjedel större sådana. Det noterades att kallus bildades hos nordkoreanerna redan efter en vecka och gav en stabilitet betydligt tidigare än vad som var vanligt hos oss. Sexton ovaccinerade nordkoreaner hade tetanus.
De allra flesta i den första gruppen reste hem efter sex månader. Resan gick då över Tokyo och Bangkok.
FN-trupperna nådde redan i oktober 1950 den 38:e breddgraden och därefter gränsen till Kina, som ingrep och pressade tillbaka dem till 38:e breddgraden. Man slöt vapenstillestånd sommaren 1953, vilket fortfarande gäller. Någon fred har inte slutits. Kriget slutade där det började. Man uppskattar att fem miljoner människor förlorade livet.
Sjukhuset var den första icke-amerikanska vårdenheten i Korea. Efter stilleståndsavtalet fortsatte sjukhuset att fungera som svenskt bistånd för befolkningen i Pusan fram till 1957. Därefter öppnades Skandinaviska undervisningssjukhuset i Seoul, som fungerade i tio år varefter det övergick till den sydkoreanska staten.

År 1849 blossade striderna mellan Danmark och Tyskland upp för att efter en kort tid, den 10 juli följas av en vapenvila. Under tiden fredsförhandlingarna hölls skulle preussiska trupper besätta Holstein, och norra Schleswig ner till Flensburg skulle besättas av 3 850 man svensk-norska trupper.
Styrkans uppdrag blev att i norra Schleswig, i trakterna runt danska Aabenraa och tyska Flensburg fungera som en ”buffertzon mellan de två stridande folken. Den svenska-norska styrkan var på plats mellan augusti 1849 och juli 1850. Historiebeskrivningen från svenskarnas insats i Schleswig är dålig i svenska källor. Man vet att svenskarna aldrig var inblandade i några reguljära strider med där tillhörande förluster. Men ändå fick några soldater sätta livet till på främmande mark.  Fast då var det fältsjukan som skördade sina offer. På 1800-talet och tidigare dog fler soldater av sjukdom än i strid.
Minst sex svenska och en norsk soldat ligger begravda på Alter Friedhof i Flensburg:
Vicekorpral Pehr Schildt, Livkompaniet Norra Skånska infanteriregementet, död 16 mars 1850
Soldat 21 Maggebo, Livkompaniet Värmlands fältbataljon, död 16 oktober 1849
Soldat nr 67 Borgfeldt, 1.kompaniet Värmlands fältbataljon, död 12 december 1849
Husar nr 53 Rumqvist, Skånska husarregementet, död 19 november 1849
Husar nr 4 Engqvist, Skånska husarregementet, död 18 maj 1850
Okänt antal soldater ur Första livgrenadjärregementets fältbataljon, döda 1849 och 1850
Norske soldaten Brede Olsen, norska jägarkåren, död 30 december 1849