Pontus De la Gardie, född 1520 i Caunes-Minervois, Languedoc (som Ponce), Frankrike, död 5 november 1585 (drunknad) i Narva, var en fransk militär, friherre, och riksråd. Han var son till köpmannen Jacques Scoperier men uppfann en adelstitel från ett gods i närheten av fädernehemmet. Han började sin militära bana i Frankrike men hamnade så småningom i dansk tjänst.
Under nordiska sjuårskriget togs han till fånga av svenskarna 1565. Han gick över till den svenska armén och blev 1571 friherre, varefter han gifte sig med Sofia Johansdotter Gyllenhielm. Under det kaotiska nordiska sjuårskriget var De la Gardie satt att försvara det danska Varbergs fästning, men inför svenskarnas attacker 1565 kunde inte mycket göras. Fästningen var vid denna tid byggd för att motstå pilar, inte kanoner. Den svenske befälhavaren Nils Boije ledde belägringen, som slutade den 28 augusti med att försvararna gav upp. Därmed var den korta danska tiden över för Pontus De la Gardies del. Han sågs emellertid som en tillgång för den svenska expanderande krigsmaskinen, och erbjöds att ingå i dess krets av härförare. Han accepterade budet.
Erik XIV var förtjust i fransmannen, men Jöran Persson varnade för yrkeskrigaren och menade att det var bäst att utvisa honom. Det visade sig att Erik XIV:s rådgivare fick rätt, för De la Gardie övergick snart på hertigarnas sida, och blev en av ingenjörerna bakom Eriks avsättning. Den skrupelfrie kondottiären intog därefter en gunstlingsplats hos Johan III, och belönades av honom med förläningar och utmärkelser. 1571 upphöjdes han till friherre, med Ekholmen utanför Enköping som stamgods. Den 14 januari 1580 gifte han sig med kungens dotter Sofia Johansdotter Gyllenhielm. Bröllopet stod i Vadstena den 14 januari 1580.
Redan 1574 hade De la Gardie en kort tid fört befäl över de svenska trupperna i Finland, dock utan framgång. När kriget utbröt mot Ryssland, utnämndes De la Gardie på nytt till fältöverste 1580 och sändes väl utrustad över till Finland. Han intog Keksholm 5 november 1580, och förde sedan sina trupper över den starka isen i Finska viken från Viborg till Ingermanland och intog Wesenberg och Tolsburg i Estland 1581. I mars gick han åter över till Finland, besökte Sverige, anlände i augusti på nytt till Estland och anföll på nytt Ingermanland. Narva stormades den 6 september. Snart var Ivangorod, Jama och Koporje och hela Ingermanland i svenskarnas våld, och ryssarna stängda från Östersjön.
1582 blev De la Gardie generalfältherre och överstebefallningsman vid krigsmakten. 1583 kom det till ett stillestånd, som vid nya sammanträden förlängdes. De la Gardie, som var svensk ståthållare i Livland (Estland) och Ingermanland, deltog i underhandlingarna. 1585 blev De la Gardie riksråd.
Då han den 5 november 1585 skulle bege sig från platsen för fredsförhandlingarna med ryssarna och i en båt rodde utför floden Narova mot Narva, kantrade den bräckliga farkosten. De la Gardie, som ännu var svag efter en nyss genomgången sjukdom, omkom tillsammans med arton personer.
På kunglig befallning beslöts att värdig minnesvård skulle resas till höger om högaltaret i Tallinns domkyrka över fältherren och hans maka. Vid denna tid fanns i Tallinn en bildhuggare som hette Arent Passer och som anlänt dit från Danzig. Under sitt besök i Tallinn 1589 uppdrog Johan III åt Passer att utföra gravmonumentet. Den väldiga gravtumban i ljus estnisk dolomit är uppbyggd likt en paradsäng. De döda är avbildade liggande på en madrass med tofsprydda brokadkuddar under sina huvuden. Fältherren är iklädd rustning och hans maka en praktfull renässansdräkt. Ursprungligen hade monumentet rika förgyllningar vilka nu nästan helt har försvunnit.
På framsidan av gravtumban återfinns en framställning av Narva år 1581. Det är den äldsta kända bilden av staden och när man vid mitten av 1970-talet restaurerade Hermannsborgen i Narva användes reliefen på De la Gardies sarkofag som förebild för borgtornets utformning. Ovanför själva gravtumban finns en väggtavla som också utförts av Passer och som ingår i gravmonumentet.
Arent Passer var fram till sin död 1637 Tallinns mest eftertraktade bildhuggare och Gustav II Adolf försökte, dock utan framgång, att locka Passer till Stockholm för att utföra bildhuggeriarbeten på Stockholms slott.
(delvis utdrag ur Wikipedia)