1658 Tåget över Lilla Bält (DK01, DK02)

Tiden efter stormningen av Frederiksodde på hösten 1657 kände sig den svenska krigsledningen osäker. Det var bråttom att få Danmark på knä om inte även detta krig skulle vända sig mot dem. Målet var Köpenhamn. Men först måste man ta sig över Lilla Bält till ön Fyn. Frågan var bara hur man skulle ta sig över?
C X G BaltUppdraget att i detalj framställa en plan för övergången fick Karl Gustaf Wrangel. Det främsta alternativ man hade var flottan. Men vintern hade nu kommit, isen bredde ut sig snabbt och kylan höll i sig. Bara ett tänkbart alternativ återstod: En ismarsch. Det var inte så långt över och om isen skulle få frysa på några dagar till så kanske den skulle hålla. Vid Fredriksodde var det endast ca 500 meter över. Karl Gustaf Wrangel beslöt att man skulle försöka då det var det enda alternativet. Platsen man skulle utgå ifrån var Brandsö, några mil söder om Fredriksodde. Från Brandsö till Ivernäs udde var avståndet cirka fyra km. Karl X Gustav godkände planen och red iväg mot utgångsplatsen.
På morgonen den 30 januari red Karl X Gustav ut till Brandsö med några trupper. Sedan ställdes armén upp på isen. Den högra flygeln sköttes av Karl Gustav Wrangel och den vänstra av Klas Tott och Fabian Berendes. Överbefäl hade kungen själv. Marschen gick framåt genom snö som samlats på isen.
Balt IvernesPå Fyn hade danskarna ca 2000 kavallerister och 1500 beväpnade bönder som väntade på svenskarna. De första styrkorna marscherade förbi Ivernäsudden mot Tybrings vik. I viken låg en dansk skans. Överste Kasper Borneman fick order att anfalla skansen medan Wrangel skulle anfalla Ivernäsuddens norra del från viken. Danskarna svarade med kraftig eld mot de anfallande svenskarna. Efter en hård strid kapitulerade danskarna. Samtidigt hade kungen ställt sig utanför Ivernäsudden för att hindra danskarna från att fly den vägen. Under de förflyttningar av trupper som nu följde brast isen för Waldecks och Königsmarcks tyska regementen, och två skvadroner försvann i djupet.
Danskarna hade samlat trupper och förberedde nu ett anfall mot Wrangel medan svenskarna förberedde sig på att ta sig an anfallet. Kungen och den vänstra flanken träffade här på en dansk styrka. Danskarna anföll med kraftig eld. Vid eldstriden kände en dansk igen kungen och höll på att ta livet av honom med kanoneld. Karl X Gustav beordrade några avdelningar till Wrangels hjälp och danskarna gav upp.
De svenska förlusterna i striderna var relativt små trots de två skvadroner som drunknade. Danskarnas förluster beräknas ha varit betydligt större. Den svenska armén kunde sedan inta hela Fyn innan de marscherade över Stora Bält.

Deltagande svenska regementen och dessas traditionsbärare:

Livgardet till fot                           Livgardet
Upplands ryttare                         Livgardet
Upplands ryttare                         Livregementets husarer
Östgöta regemente                    Försvarsmaktens helikopterflottilj (Livgrenadjärgruppen)
Upplands regemente                 Ledningsregementet (Upplands- och Västmanlandsgruppen)
Södermanlands regemente    Ledningsregementet (Södermanlandsgruppen)
Hälsinge regemente                   Livgardet (Gävleborgsgruppen)
Kalmar regemente                      Marinbasen (Kalmar- och Kronobergsgruppen)
Värmlands regementet              Livregementets husarer (Örebro- och Värmlandsgruppen)
Artilleriregementet                      Artilleriregementet

(delvis utdrag ur Wikipedia)