1605 Slaget vid Kirkholm (LV01)

Slaget vid Kirkholm, (lettiska Salaspils), var ett fältslag som stod mellan Sverige och Polen-Litauen under andra polska kriget den 27 september 1605 (17 september enligt den gamla kalendern, som vid denna tid användes i Sverige).
Le01 a
Vid detta slag led den svenska armén ett av sina svåraste nederlag genom tiderna mot en polsk-litauisk ryttarhär om cirka 3 600 man, vars stomme utgjordes av lansbeväpnade bevingade husarer. Svenskarna hade omkring 11 000 man men led trots tredubbel numerär överlägsenhet ett gruvligt nederlag och förlorade bortåt 9 000 man i stupade vilket överstiger förlusterna i slaget vid Poltava 1709. Sett till härens totala antal som var lägre än vid Poltava, är förlusterna vid Kirkholm avsevärt större än vid det senare slaget. Nederlaget berodde bland annat på det skickliga, tungt beväpnade polska rytteriet, de så kallade bevingade husarerna under den stridbare Jan Karol Chodkiewiczs befäl. Förlusten medförde en grundlig omstrukturering av taktiskt uppträdande, samt anammande av det polska rytteriets anfall i sporrsträck med blanka vapen, vilket lade grunden till de svenska framgångarna under det senare trettioåriga kriget.
Den svenska hären höll som bäst på att belägra Riga, då Chodkiewicz anlände och slog läger vid byn Yxkull vid stranden av Düna, då hans trupper var för svaga för att våga sig på ett anfall. Karl IX beslutade, sedan han fått besked om de polska truppernas positioner, att rycka fram mot polackerna, som han hoppades lätt kunna besegra i anseende till deras ringa styrka. Han bröt upp från Riga 26 (16) september och tågade hela dagen och den påföljande natten de tre milen till Yxkull. Det hade regnat hela vägen, och svenskarna var genomvåta och uttröttade, då de på morgonen 27 (17) september tågade upp för höjderna vid Kirkholm och ställde upp i slagordning.
Le01 cKarl IX ville genast anfalla, trots att Anders Lennartsson invände att man borde vänta något, till trupperna hunnit återhämta sina krafter, helst som polackerna var inklämda mellan svenskarnas ställningar och Düna. Karl skall inte ha velat lyssna till dessa råd, utan frågat Lennartsson om han vore rädd.
Under 4 timmar försökte Chodkiewicz med sitt lätta kavalleri att locka svenskarna från sina positioner och småstrider uppstod mellan de båda arméerna.[1] Chodkiewicz gjord en skenmanöver för att lura bort svenskarna från deras höga ställning. När de båda trupperna stod uppställda fick de båda arméerna se en skara ryttare närma sig floden. Det var Fredrik av Kurland som med 500 ryttare anlände som förstärkningar till polackerna. De letade en tid efter ett lämpligt övergångställe, men då inget hittades, valde de att simma över.
OLYMPUS DIGITAL CAMERADe svenska trupperna under Karl IX trodde att litauerna och polackerna retirerade och ryckte därmed fram till backens botten. Han använde sin andra kavallerilinje för att täcka sina flyglar medan den första infanteriraden marscherade framåt. Chodkiewicz väntade på detta tillfälle. De polsk-litauiska trupperna började beskjuta svenskarna medan Wincenty Wojnas husarer stormade de svenska linjerna, vilket skapade oordning i infanteriet.
Den viktigaste striden började med att det polsk-litauiska kavalleriet stormade den svenska högerflygeln, där omkring 1 000 husarer krossade Mansfelds ryttare och förvirrade den tredje svenska infanteriraden under dess reträtt. Samtidigt stormades den svenska vänsterflygeln av 650 husarer under Jan Piotr Sapieha. Efter att Karl skickade sin reserv på 700 ryttare skickade Chodkiewicz ut sina reservtrupper. Hela det svenska kavalleriet blev slutligen tvungna att fly, och under flykten blev många svenska fotsoldater desorienterade och sårbara för husarernas stormning.
Inom 30 minuter var det svenska kavalleriet i full reträtt på båda flyglarna och utsatte infanteriet i centern för husarerna och Chodkiewicz infanteri.[3] Det svenska nederlaget var därmed fulländat. Slaget pågick i fyra timmar.
Karl IX hade förlorat minst hälften, kanske så mycket som två tredjedelar av sin armé. De polska-litauiska förlusterna numrerade endast till omkring 100 döda och 200 sårade. Under reträtten förlorade svenskarna ytterligare soldater, då dessa blev hindrade av täta skogar och träskmarker på vägen tillbaka till Riga, varav många drunknade när de försökte korsa floden Düna. Litauer och polacker skonade vissa av svenskarna. De polsk-litauiska förlusterna var mindre, till stor del på grund av den snabba segern. Under husarernas anfall var det hästarna som tog den största skadan, varvid ryttarna i stor utsträckning skyddades av sina hästars kroppar och skallar.
Efter nederlaget blev Karl IX tvungen att avbryta belägringen av Riga och dra sig tillbaka med båt över till Sverige och avstå sin kontroll över norra Lettland och Estland. Men Sigismund visade sig vara oförmögen att dra nytta av sin seger, ty inom kort utbröt i Polen inre oroligheter. Följden blev att det inte fanns några pengar att betala för de polsk-litauiska trupperna i flera månader. Utan pengar kunde dessa inte köpa mat eller foder till sina hästar, eller fylla på sina militära förråd. Ytterligare en faktor var att man hade förlorat ett stort antal tränade stridshästar under striden, vilka visade sig vara svåra att ersätta.
En vapenvila undertecknades 1611, men under 1617 bröt kriget ut på nytt. År 1621 landsteg den nye svenske kungen Gustav II Adolf nära Riga och intog staden efter en kort belägring..
Under stridens hetta räddade ryttmästaren Henrik Wrede Karl IX:s liv genom att överlämna sin häst till kungen, som därigenom kunde fly. Själv stupade Wrede när han, utan häst, försökte freda sig mot polackerna. Tack vare detta hjältedåd förlänade konungen år 1608 Elimä fjärding i Finland till Wredes änka och barn. Ett svärd som sägs ha varit Wredes finns bevarat i Livrustkammaren.

(delvis utdrag ur Wikipedia)