1813 Slaget vid Bornhöft (DE20)

untitledSlaget vid Bornhöft (även Slaget vid Bornhöved) stod den 7 december 1813 utanför den lilla orten Bornhöft i nuvarande Schleswig-Holstein, norra Tyskland, mellan svenskt kavalleri och danska trupper förstärkta med mindre styrkor polskt kavalleri och tyskt infanteri. Slaget är till dags dato den senaste gången som Sverige och Danmark drabbat samman i strid. Kronprins Karl Johan avdelade en del av nordarmén, bland annat Mörners husarregemente (senare Kronprinsens husarregemente), under befäl av chefen för det svenska kavalleriet, Anders Fredrik Skjöldebrand, för att förfölja den retirerande danska armén. Tanken var att det svenska kavalleriet skulle parallellförfölja danskarna så att en kår under general Wallmoden kunde skära av deras reträttväg och att danskarna genom denna utmanövrering slutligen skulle tvingas till kapitulation.
Kronprins Bernadotte hade under hela kriget varit mycket sparsam med de svenska styrkorna och medvetet hållit dem tillbaka för att låta allierade trupper ta de stora förlusterna. Kronprinsen ämnade behålla de svenska styrkorna för framtida bruk. Det svenska kavalleriet som känt sig snuvade på alla större fältslag under kriget ville inte alls veta av någon utmanövrering utan bestämde sig för att bryta mot givna order och rida rätt på den danska styrkan. Efter att under hela dagen haft sammanstötningar med det danska arriärgardet hann svenskarna fram mot kvällen upp danskarnas huvudstyrka som samlat sig utanför Bornhöft.
Den 2 500 man starka danska avdelningen bestående av infanteri, kavalleri och artilleri skulle under normala fall inte ha betraktat den framryckande svenska kavalleristyrkan som något större hot, att i småbruten terräng så nära inpå mörkrets inbrott rida till anfall mot formerat infanteri med artilleriunderstöd vore ren dårskap, men eftersom arriärgardet alltjämt var invecklat i strid med svenska patruller ställde danskarna upp sig i slagordning och väntade. Först kom det danska arriärgardet farande förföljda av några svenska skvadroner anförda av major Fritz von der Lancken. Arriärgardet bestod av polska ulaner som var ett beridet elitförband utlånat av Napoleon att skydda den danska reträtten. Ulanerna skingrades av den svenska anstormningen och förföljarna gjorde i stället ett utfall mot den danska huvudstyrkan. Danskarna bet ifrån sig med allt de hade och det svenska spaningsanfallet avbröts snart och von der Lancken retirerade. Under tiden höll den svenska huvudstyrkan som bäst på att formera sig.
Ty20 b
Med 12 skvadroner om totalt 700 man, under befäl av överste Bror Cederström, red det svenska kavalleriet genast till attack. Efter att ha sprängt danskarnas gruppering drev dessa till reträtt. Vid anfallet red i första träffen sju skvadroner av de Mörnerska husarerna och i andra träffen två skvadroner av Schills husarer, två skvadroner karabinjärer samt en skvadron från Skånska husarregementet. Svenskarnas ”grandiosa men irrationella attack” genom byn Bornhöft fick inte någon effekt, vare sig på läget i stort eller på kriget som sådant.

Deltagande kavalleriregementen och dessas traditionsbärare:’

Mörners husarer                                     Södra skånska regementet
Skånska karabinjärregementet       Södra skånska regementet
Skånska husarregementet                 Södra skånska regementet
Schills husarer                                         –

(delvis utdrag ur Wikipedia)