1700-01 Karl XII:s vinterläger på Lais (EE03)

Lais2Karl XII:s vinterläger på Lais. Längs landsvägen som går från Jõgeva mot Mustvee ligger byn Lais, på estniska Laiuse, och strax öster om själva samhället finns ruinerna av det slott där Karl XII bodde efter slaget vid Narva. Karl XII landsteg med sin arme i Pärnu på hösten år 1700 och marscherade via Tallinn mot Narva där han den 20 november slog tsar Peters arme i det berömda slaget vid Narva.
Kort efter att den stora segern var vunnen utbröt sjukdomen rödsot i det svenska lägret och farsoten spred sig snabbt bland soldaterna. Kungen beslöt då att uppsöka ett lämpligare vinterläger. Den 13 december bröt kungen och hans stab upp och begav sig till det Flemingska godset Lais, beläget i en trakt där ryssarnas härjningar varit mindre våldsamma och där såväl bostadsmöjligheterna för officerarna som livsmedelstillgången var mycket god. Lais som uppförts under ordenstiden var då Karl XII bodde där ett fullt beboligt slott.
LaisByggnaden bestod av en rektangulär borg med fyra hörntorn. Invid borgens västra mur fanns en förfallen slottskyrka. På borggårdens östra sida låg bostadshuset om tio rum där kungen bodde. Den södra sidan upptogs av ett stort stall för femtio hästar. Runt slottet löpte en vallgrav som var sammanbunden med några små sjöar norr om slottet. Redan några år efter att Karl XII lämnat Lais brändes det av ryssarna och står sedan dess i ruiner. På de närbelägna godsen fick kungens officerare sina bostäder. Stenbock bodde på Jögeva gård och inte långt därifrån, på gården Kivijärve, var det kungliga kansliet under Pipers beskydd inhyst. Även det franska sändebudet hos Karl XII, baron de Guiscard, hade hittat sin väg tillde ödsliga estniska skogarna och fanns på godset Kuremaa, beläget söder om Lais på väg mot Tartu.
Många författare och bland dem Frans G. Bengtsson beskriver kungens vistelse på Lais som en mycket lycklig och harmonisk tid i hans liv. Något direkt krigshot förelåg inte och den unge kungen kunde denna vinter roa sig på bästa sätt. Han deltog i fester och arrangerade själv kalas, han gick på björn- och älgjakt i de stora skogarna som gränsade till gården. Särskilt festligt var julfirandet år 1700. Det berättas att kungen deltog i jullekarna, hoppade runt och dansade. Inför julhelgen iordningställdes och användes också den gamla slottskyrkan.
Kungen blev snabbt omtyckt av den lokala befolkningen. Han stod fadder vid flera barndop, skänkte en liten gård till ett nygift par och i brev hem till sin syster berättar han hur han deltagit i ett estniskt bondbröllop. Till Lais kom troligen denna vinter även konstnären Wedekind som vistades i Estland och förmodligen målade han här kungens porträtt. Officerarnas bästa tidsfördriv, utöver snöbollskrig och älgjakter med kungen, var att resa in till staden Tartu och gå på bal hos kommendanten, överste Skytte. Det berättas att man under vårvintern 1701 hade iakttagit märkliga formationer på himlen just övanför Lais. En gång syntes flera solar samtidigt och vid ett annat tillfälle lär man ha sett hur två regnbågar möttes och tillsammans bildade ett spegelvänt C vilket var Karl XII:s monogram. Dessa järtecken tolkades av ortsbefolkningen som att högre makter stod på den svenske kungens sida och att han med hjälp av överjordisk kraft skulle gå segrande ur kriget. Med största sannolikhet var det bland annat dessa händelser som gav upphov till de många estniska folksagorna om den svenske kungen. Sagorna påminner om berättelserna om Gustav Vasas äventyr i Darlarna. I de estniska sagorna nämner man inte alltid Karl XII vid hans namn utan man talar om honom som den svenske kungen. Kungen har nästan magisk kraft och var han är drar fram sker fantastiska saker. När den svenske kungen sätter sin käpp i marken slår käppen rot och ett friskt och livskraftigt träd växer upp. Och sagan berättar vidare att så länge trädet lever så skall Estland tillhöra Sverige. Mest fascinerande är emellertid de sagor som berättar om hur kungen – som just i dessa sagor inte kan vara någon annan än Karl XII – flyr undan ryssen som följer honom hack i häl.
En saga berättar om hur kungen kom till Liplapi by där husmor just höll på att elda i ugnen. När bondhustrun såg att kungen var förföljd befallde hon honom att ta av sig ytterkläderna och lägga sig på en bänk. Kungens rock eldade hon upp. När ryssen kom in frågade de om bondhustrun sett den svenska kungen? Istället för att svara röt hon åt Karl XII ”Ligg inte här din lata dräng utan gå ut och hjälp till att leta efter kungen”. Karl XII fick brått, tog på sig drängens kläder och gav sig i väg ut. Självklart trodde inte ryssen annat än att det var gårdens slöa dräng de fått i släptåg och de skyndade fort därifrån. En annan saga berättar om hur kungen kom till Koeru by förföljd av fienden. Kungen sökte då hjälp hos en bonde som sa ”Låt oss byta kläder så tror fienden att jag är kungen. Om något händer mig så sörj för mina barn”. När fienden kom fram till byn slog de ihjäl bonden och red sen i triumf därifrån. Som tack skänkte kungen en gård till bondens barn. Under den estniska självständighetstiden vårdare man i många landsortskyrkor den svenske kungens hatt, vilket kvarglömts efter högmässan. På samma vis fanns det även käppar eller stavar i flera estniska kyrkor vilka lämnats kvar en glömsk konung som någon gång varit på besök. Karl XII:s vinterläger på Lais var början till slutet för den svenska tiden i Estland. I mitten av maj 1701 kom från Stockholm den förstärkning om 10 000 man som kungen väntat på. I slutet av samma månad bröt den svenska armen upp från Estland och tågade mot Riga. Några veckor senare, den 17 juni 1701, fyllde Karl XII nitton år.

(delvis utdrag ur Wikipedia)