Kategoriarkiv: Krig

Alla krigen

1676-1679 Skånska kriget (L32, M01-03, N02, O01, R01)

Skånska kriget var ett krig som stod mellan Danmark-Norge, Brandenburg och Sverige. Kriget ägde främst rum på skånsk och bohuslänsk mark, samt i norra Tyskland. Kriget orsakades av det svenska ingripandet i det fransk-nederländska kriget. Sverige hade allierat sig med Frankrike mot flera europeiska länder. Förenade Nederländerna som angreps av Frankrike, sökte hjälp från Danmark-Norge. Efter viss tveksamhet inledde kung Kristian V en invasion av Skåneland år 1675, medan de svenska trupperna var upptagna med ett fälttåg mot Brandenburg. Invasionen av Skåne anknöts med en norsk front kallat Gyldenløvefejden, vilket tvingade de svenskarna försvararna att bekämpa ett tvåfrontskrig utöver sina konflikter i det tysk-romerska riket. Det danska målet var att återerövra Skåneland som överlåtits till Sverige i freden i Roskilde, efter Karl X Gustavs danska krig. Danskarna gjorde inledande vinster under sitt fälttåg, som dock senare tog stopp av kung Karl XI:s motoffensiv. Kriget hade ingen bestämd segrare; den svenska flottan förlorade till sjöss och den danska armén besegrades i Skåne av svenskarna, som i sin tur besegrades av Brandenburg. Kriget och stridigheterna upphörde när Danmarks bundsförvant Nederländerna gjorde fred med Sveriges bundsförvant Frankrike, och Karl XI gifte sig med den danska prinsessan Ulrika Eleonora, syster till Kristian V. Fred gjordes på uppdrag av Frankrike med fördragen i Fontainebleau och Lund (Sverige och Danmark) och Saint-Germain (Sverige och Brandenburg), där man kom överens om att återlämna det mesta av de erövrade territorierna till Sverige. Efter Karl X Gustavs död leddes Sverige av en förmyndarregering ledd av Magnus Gabriel de la Gardie, som fick Sverige att ingå i en militärallians med Frankrike. Tidigare under förmyndarregeringen hade Sverige försökt stå utanför sådana allianser så långt som möjligt och verkat för att jämvikten i den europeiska politiken bibehölls, för att undvika ett krig i vilket det som vunnits skulle kunna gå förlorat. År 1672 anföll Frankrike Nederländerna i Fransk-nederländska kriget och drogs därmed in i ett krig även med Spanien, den tyske kejsaren samt andra tyska furstar, däribland Brandenburg, och försökte få Sverige med sig med hot om uteblivna subsidier om Sverige inte satte upp en här i Tyskland. 1674 marscherade en svensk armé in på Brandenburgsk område utan att förklara krig. I juni 1675 förklarade Nederländerna Sverige krig, samtidigt som hären i Tyskland förlorade en i sig tämligen obetydlig strid i Fehrbellin. Även om det taktiska militära läget knappast förändrades av denna, hade förlusten visat att svenskarna inte var oövervinnerliga. Detta uppmuntrade Sveriges fiender och drev dem till aktion. I september 1675 kom den danska krigsförklaringen. I september och oktober intogs Svenska Pommern av Brandenburg och Danmark. Danskarna intog Wismar och Bremen-Verden, medan brandenburgarna intog Stettin. En kombinerad holländsk-dansk flotta opererade mot svensk sjöfart på Östersjön, och hela Gotland erövrades av danska trupper.

Slaget vid Öland
Slaget vid Öland

Svenska flottan under Lorentz Creutz lyckades inte att i Slaget mellan Skåne och Rügen betvinga den danska flottan innan denna kunde förstärkas med en holländsk eskader. Den 1 juni 1676 besegrades den svenska flottan i slaget vid Ölands södra udde av den holländske amiralen Cornelis Tromp och danska Niels Juel. Det nybyggda, imponerande svenska regalskeppet Kronan sjönk av misstag och gick förlorat. Danskarna och holländarna hade därefter herraväldet över Östersjön. I juni 1676 marscherade en dansk-norsk armé in i Sverige från Norge under Ulrik Fredrik Gyldenløve, samtidigt som en annan dansk armé landsteg vid Rå, ledd av hertig Johan Adolf av Holstein-Plön. De strider som utkämpades vid den svensk-norska gränsen, företrädesvis i Bohuslän, fick namnet Gyldenløvefejden. Det danska krigsmålet var att återerövra Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän. Svenskarna, ledda av kung Karl XI själv, drog sig i god ordning tillbaka till Småland. Den 29 juni 1676 landsattes den danska hären utanför Råå och snart föllKristianstad Helsingborg (staden återtogs visserligen den 11 december 1676 men togs tillbaka av danskarna 1678). Den 3 augusti föll Landskrona i danska händer och den 15 augusti föll Kristianstad. Danskarna lyckades snabbt besätta hela Skåne, förutom Malmö, medan svenskarna endast vann fördröjande segrar – såsom i slaget vid Fyllebro i Halland. HalmstadTrots dessa motgångar ryckte Karl XI i oktober fram mot dem med en armé om 15 000 man. Den 4 december 1676 vann den svenska armén en avgörande seger i det blodiga slaget vid Lund, där både svenskarna och danskarna förlorade nästan 50 procent av sin totala styrka. Detta var krigets verkliga vändpunkt. Därefter ryckte svenskarna återigen in i Skåne. Sommaren 1677 fortsatte de svenska nederlagen till sjöss. Den dansk-norske amiralen Niels Juel Lundlyckades tillfoga svenskarna svidande nederlag vid slaget under Lolland och slaget vid Köge bugt. Under tiden fortsatte de blodiga striderna till lands, där dock de svenska trupperna hade övertaget. Efter att ha försökt sig på en misslyckad stormning av Malmö, bröt danskarna den 5 juli belägringen och drog tillbaka till Landskrona. Orsaken till att man misslyckades med belägringen var att borgarna i staden ställde upp till stadens försvar, då de insåg att staden skulle plundras om den föll. Stadens försvarare uppgick till cirka 7 000 man (mest borgare) under Fabian von Fersen. Karl XI och huvudarmén segrade 14 juli 1677 vid Landskrona mot en något mindre dansk styrka. 3 000 av de svenska soldaterna var småländska bönder. I augusti 1678 återerövrade de svenska trupperna Kristianstad. I de norra delarna av Skåne opererade delar av lokalbefolkning i gerillaförband, snapphanar, mot svenskarna. De utgjorde en belastning för de svenska försörjningslinjerna, då de bland annat lyckades stjäla krigskassan vid Loshultskuppen. Den 19 april 1678 gavs därför en order med avsikt att lösa problemet med snapphanarna. Ordern lydde att alla gårdar och allt boskap i Örkened socken skulle brännas och att allt mansfolk som kunde bruka ett gevär skulle avrättas. 1679 slöt Frankrike fred å Sveriges räkning – efter en svensk envis vägran att gå med på andra fredsvillkor än de i de westfaliska och köpenhamnska frederna – i Celle, Nijmegen, Saint-Germain-en-Laye och Fontainebleau enligt vilka Sverige måste avträda de mindre besittningarna Wildeshausen, Thedinghausen, Dörverden och en del av svenska Hinterpommern. Delvis kom Sverige undan större förluster på grund av att Ludvig XIV slöt fred med de svårare motståndarna under 1678-79 (där Frankrike erhöll Franche-Comté) vilket lämnade Brandenburg och Danmark ensamma att slutföra kriget mot stormakten Sverige, något de i längden inte var mäktiga. Freden i Lund mellan Danmark och Sverige 1679 bekräftade freden i Fontainebleau.
(delvis utdrag ur Wikipedia)

 

1643-1645 Hannibalsfejden (M01, Y01, Z10)

Hannibalsfejden var den del av Torstensons krig 1643-1645 som utspelades vid den svensk-norska gränsen från Jämtland till Göteborg 1644-1645. Namnet kommer från Norges ståthållare Hannibal Sehested. Striderna i Jämtland började i januari 1644 med att norska bönder under Jakob Ulfelt gjorde ett infall från Jämtland in i Hälsingland, Medelpad och Ångermanland. Svenska trupper, bland annat Hälsinge regemente erövrade snart därefter Jämtland. Ett bondeuppbåd med dalkarlar erövrade också Särna och Idre i mars 1644, men för övrigt höll sig dessa trupper i huvudsak på defensiven. I maj 1644 anföll norrmännen under ledning av Hannibal Sehested i syfte att återta Jämtland. Frösö skans föll och den 10 augusti kapitulerade de sista svenska trupperna i landskapet. Jämtland förblev dock bara norskt fram till freden i Brömsebro året därpå, och har sedan dess tillhört Sverige. På hösten 1644 anföll Sehested med 4000 man i Värmland och vann i början ganska stora framgångar. Nyanlagda Morast skans vid Charlottenberg erövras och både Åmål och Vänersborg bränns ner. Ett försök att hejda Sehested på Bysjöns is 22 december 1644 slutar med svenskt nederlag, men sedan svenskarna en tid senare fått förstärkningar måste norrmännen åter gå tillbaka över gränsen. Den 5 april kommer kung Kristian IV med en flotta av 11 skepp och kastar ankar i Älvsborgsfjorden. Man börjar bygga skansen Gottenbrille på Kyrkogårdsholmen i Göteborgs hamninlopp, (senare platsen för fästningen Nya Älvsborg) i ett försök att skära av Göteborgs förbindelse västerut. Under april försöker danskarna också sänka stenfyllda båtar i hamninloppet. Den 10 april går en dansk styrka över Göta älv längre uppströms och plundrar Gamla Lödöse och trakten runtomkring. Den 20 april försöker Göteborgs kommendant Mannerskjöld under natten att gå över älven med 1200 man för att förstöra ett danskt härläger vid Lundby kyrkogård, men han slås tillbaka av 200 danskar. Den 30 april seglar den danska flottan iväg eftersom en holländsk eskader rapporteras vara på väg mot Göteborg. Gottenbrille bränns i samband med avtåget. Den 19 juni anfaller norska soldater som tidigare dragits samman till Uddevala plötsligt Vänersborg. Kommendanten Johan Haraldsson ger upp nästan direkt, och den nya staden, gamla Brätte och en skans bränns därefter ner av norrmännen. Haraldsson och ytterligare några svenska befäl ställs senare inför krigsrätt. Norrmännen går därefter mot Bohus och Hisingen på båda sidor av älven. Den 24 juni slår Sehested en bro över älven mellan Hisingen och Skårdal, samt återuppför Skårdals skans för att kontrollera vägen på östra sidan. Drygt tusen man och 300 ryttare finns nu på Hisingen. Den 28 juni söker 600 danska soldater från Varberg att få kontakt med Sehested men slås tillbaka vid Askims kyrka av 250 svenska soldater från Göteborg. Den 2 juli försöker danskarna gå över älven vid Agnesberg med 17 båtar och 4 kanoner. Gordons musketörer slår återigen tillbaka och ca 50 danskar och 4 svenskar dödas. Musketörerna förföljer de danska båtarna som flyr uppströms, och vid Jordfallet kommer de inom skotthåll. Danskarna flyr slutligen iland på Hisingssidan. Den 1 augusti går Kagg över till Hisingen med 2000 man och anfaller danskarnas förskansade läger vid Lundby och erövrar 3 kanoner. Danskarna flyr och söker skydd vid Bohus, varvid Kagg drar sig tillbaka. Den 5 augusti går Mannerskjöld över älven vid Lärje. Danska dragoner som håller på att bli avskurna vid Tingstad flyr mot Bohus. Sehested håller sig därefter stilla vid Bohus, men håller Skårdals skans besatt en bit in på hösten. Augusti–september förstärker Per Lillie gränsen utefter älven genom att bygga 5 skansar, den nordligaste vid Vänersborg, vilka står klara i slutet av september. Lokala bönder tvingas hålla vakt både i skansarna och för att hindra landstigning bl a vid Båstorp och älvängarna. Den 20 oktober går Ivar Krabbe från Varberg in i Mark och Bollebygd med danska trupper. De slås tillbaka av svenska ryttare och bönder. Den 27 januari 1645 intas Skårdals skans ovanför nuvarande Bohusskolan genom en överraskningsattack av danska trupper ledda av befallningsmannen på Bohus, Norrmännen river större delen av skansen innan de drar sig tillbaka. Den 2 februari gör danskarna 3 anfall på Vänersborg, men de slås tillbaka av Per Lillie. Den 14 februari får amiral Gjedde order av Sehested att utse och anlägga ett härläger på Hisingen för omkring 2000 man och 500 hästar. Detta används senare under våren och sommaren. Den 16 februari går Sehested över älven vid Holmen (Västerlanda) med omkring 1600 man och börjar efter en pistolstrid med delar av Johan Wrangels rytteri att förbereda för ett anfall mot Tösslanda skans ovanför Lilla Edet. Vid Vänersborg går Lillie samtidigt till svenskt motanfall mot de belägrande norrmännen och de retirerar mot Bohuslän. Den 17 februari anfaller Sehested Tösslanda skans med omkring 500 man. Svenskarnas kommendant Schoman spränger efter 2 timmars strid och 7 stormanfall sig och skansen i luften då situationen bedöms som ohållbar. Överlevande svenskar huggs ner och kastas i älven av norrmännen. Den 19 februari drar sig alla norska trupper tillbaka, dels mot Norge och dels mot Bohus fästning och Hisingen.
(utdrag ur Wikipedia)

1611-1613 Kalmarkriget (F01, L01, N05, NO01)

Kalmarkriget kallas det svensk-danska krig som pågick 1611-1613 och främst utkämpades vid Kalmar med omnejd. I överensstämmelse med det så kallade nederländska krigföringssättet från 1500-talet rörde sig striden till stor del om intagande och försvar av fasta platser. Danska provokationer hade förekommit under flera år. Hertig Karl hade redan 1601 besvarat ett danskt angrepp medan han befann sig i Estland och Karl IX hade vid riksdagen 1609 ansökt om bevillningar från adeln för kriget mot Polen och Ryssland samt för det väntade kriget mot Danmark. Vid riksdagen i Örebro 1610 ansågs kriget oundvikligt. På en dansk herredag i februari 1611 lyckades Kristian IV få ett beslut om krig mot Sverige och den 4 april utfärdades krigsförklaringen, som Karl IX mottog i Örebro. Kalmarslott
Danskarna började den 3 maj 1611, under Kristian IV:s eget befäl, belägra Kalmar och tog den 27 maj staden med storm. Slottet uppgavs 3 augusti utan strid av hövitsmannen Christer Somme. Den 11 juni hade Karl IX anlänt till slottets undsättning, samt efter kronprinsen Gustaf Adolfs lyckade överrumpling av Kristianopel den 25 juni, och ankomsten av förstärkningar, vågat en stormning mot det danska lägret den 17 juli. Men kung Karl IX blev tvungen att dra sig tillbaka till Ryssby, 20 km norr om Kalmar. Där slog han 22 augusti tillbaka ett anfall från kung Kristian. Öland och Borgholm föll i danskarnas händer, men återtogs 7 oktober av Gustaf Adolf, varefter krigsrörelserna i dessa trakter avstannade för året. År 1612 hände inget annat på Kalmarsidan än att Öland på nytt erövrades av danskarna. Christian IV
Kristian IV tågade i januari 1612 in i Västergötland till Skara, som brändes ned, samtidigt som en styrka under Gert Rantzau härjade i Småland. Den nyblivne kungen Gustaf II Adolf drog som motdrag in i Skåne och härjade där, varvid han bland annat brände ned köpstaden Vä, vars överlevande därefter av den danske kungen tvingades bosätta sig i den nyanlagda fästningsstaden Kristanstad. Vid uttåget ur Skåne blev Gustav II Adolfs styrka den 11 februari angripen av en kvantitativt underlägsen dansk styrka under Breide Rantzau (1556-1618) och Anders Stensen Bille vid Vittsjö. Den svenske kungen undslapp med nöd och näppe med livet i behåll, då isen brast under honom vid flykten. Händelsen beskrevs senare på bonader av Karel van Mander II i riddarsalen på Frederiksborg slott. Danmark erövrade Älvsborgs fästning den 24 maj 1612. Under 1612 föll svenskarna också in i Halland och brände Varberg, där det något senare stod ett mindre slag på Köllereds hed med en anfallande dansk ryttarstyrka under Kristian IV, vilket svenskarna vann. Strider förekom även i Bohuslän och Dalsland och för dessa brukar namnet Brännefejden användas. Vidare förekom ett infall i Gudbrandsdalen sensommaren 1612 av en skotsk här i svensk lejd, vilken led ett katastrofalt nederlag vid Slaget vid Kringen mot ett bondeuppbåd (se NO01) England och Republiken Förenade Nederländerna hade bägge intressen i handel på Östersjön och pressade på för att hålla tillbaka Danmarks grepp om Östersjön genom att få slut på Kalmarkriget innan danskarna kunde åstadkomma en avgörande seger. Danmark hade till stor del förlitat sig på legotrupper och hade 1613 ont om pengar. Genom förmedling av kung Jakob I av England signerades den 20 januari 1613 ett fredsavtal vid en gränsbro vid Sjöared i närheten av Knäred. Danmark-Norge nådde att Norge kunde säkra sin makt i Finnmarken. Sverige tvingades att erlägga Älvsborgs lösen, men åstadkom samtidigt rätten till fri genomfart genom Öresund utan att betala tull.
(utdrag ur Wikipedia)

1598-1600 Avsättningskriget mot Sigismund (E01)

Avsättningskriget mot Sigismund var ett svenskt inbördeskrig 1598-1600 mellan polsk-svenske kung Sigismund och hans riksföreståndare i Sverige hertig Karl. Kriget resulterade i att hertig Karl, sedermera kung Karl IX, erövrade den svenska tronen från Sigismund. Detta medförde i sin tur att Svensk-polska unionen upplöstes samt att den svenska kyrkans reformation jämte det svenska prästerskapet och Sverige som land slutligen konsoliderades i enlighet med kung Karl IX:s evangelisk-lutherska trosuppfattning.

Sigismund
Sigismund
carlIX
Carl

När Johan III dog 1592 tillträdde hans son Sigismund, kung av Polen-Litauen (1587-), den svenska tronen, vilket medförde grundandet av Svensk-polska unionen. Hertig Karl, Gustav Vasas yngste levande son, ogillade av olika anledningar brorsonen och katoliken Sigismunds maktövertagande i Sverige. Han ansåg att riket lika gärna skulle kunna vara hans eget och började snart att på olika sätt obstruera gentemot kungamakten. Sigismund kröntes till svensk kung den 19 februari 1594. Han beslöt han att inga riksdagar fick hållas utan kungens tillåtelse. Trots detta sammankallade hertig Karl till en riksdag i Söderköping redan hösten 1595. Adeln i Finland med ståthållaren Clas Eriksson Fleming i spetsen meddelade att de inte accepterade beslut tagna under hertig Karls sammankallande. Som svar på detta understödde hertig Karl i sin tur bönderna i Österbotten i deras uppror mot Fleming, det så kallade Klubbekriget. Bondeupproret slogs ned av Fleming och de kungatrogna, men han avled därefter i april 1597. I februari 1598 samlade Sigismund ihop en här bestående av endast 5 000 man. En större armé hade föreslagits, men avfärdats då Sigismund väntade sig att svenska trupper skulle ansluta sig till honom och inte ville stöta sig med dessa. I slutet av maj 1598 landsteg Sigismunds armé i Avaskär på svensk mark. Efter att Kalmar säkrats fick hertig Karl stora problem. Sigismunds armé lockade till sig många svenska anhängare och han hade kontroll över Stockholm och därmed hela Sverige. Endast den svenska flottan tog parti för hertig Karl. Till Karls lättnad kom det dock en tredje ljuspunkt inom kort då Sigismunds flotta seglade rakt in i ett våldsamt oväder. Den 22 augusti steg han i land vid Stegeborg.stangebro 2
Den 28 augusti bröt hertig Karl och hans soldater upp från Linköping. De slog läger vid Mem, några kilometer nordväst om Stegeborg. På morgonen den 8 september gick hertig Karls armé till anfall mot Sigismund och slaget vid Stegeborg utkämpades och efter några timmar var Sigismunds seger klar. Hertig Karls förlorande här drog sig snabbt tillbaka till lägret vid Mem. Förlusterna räknades till 300 man, men det var ändå prestigen som sved mest för hertig Karl. Han kände sig extra förödmjukad när Sigismund uppträdde storsint. Allting blev så påfrestande att den vanligtvis envise Karl ville avgå och fly med sin familj från landet. Några högt uppsatta officerare lyckades dock övertala hertigen att stanna kvar. Förhandlingar återupptogs och de ledde till två dagars tillfällig vapenvila. Under dagarna ägde många truppförflyttningar rum. Sigismund kallade på fler soldater från Polen, samtidigt som den svenska flottan seglade mot kusten. Kungen hade kontroll över läget ända tills den svenska flottan lade sig utanför Stegeborg och även blockerade Sigismunds truppförstärkningar från Polen. Sigismund kände sig genast hotad och tog blockaden som en krigsförklaring. Därför lämnade han och polackerna Stegeborg för att gå mot Linköping den 20 september. Hertig Karls armé följde genast efter.
stangbro Natten till den 25 september rök mindre delar av härarna ihop i en mindre strid. På morgonen den 25 september 1598 drabbade härarna samman rejält i slaget vid Stångebro. Hertig Karl vann en avgörande seger som resulterade i att Sigismund tvingades gå med på hårda villkor. Karl krävde att kungen skulle skicka hem hela sin här, men själv stanna och vänta på en riksdag. Utöver detta tillfångatogs flera svenskar som stått på Sigismunds sida. Dessa avrättades senare under Linköpings blodbad 1600. Uppgörelsen avslutades med att hertig Karl och Sigismund åt en middag på Linköpings slott. Den pressade kungen, som fruktade för sitt liv utan sin här och som insett att han förlorat det politiska spelet, flydde dagarna efter till Polen. Karl började med att tillsätta en ny stadsledning i Stockholm. Sedan marscherade hertig Karls trupper iväg mot Kalmar för att belägra staden och natten mellan den 1 mars och 2 mars stormades staden. Efter en kort och intensiv strid lyckades Karls män klättra över murarna. Tillfället att erövra Kalmar slott i samma drag misslyckades eftersom soldaterna började plundra staden. Dagarna efter visade det sig att slottet var mer uthålligt än väntat men den 12 maj gav det upp. Efter Kalmars stormning och erövring flyttades krigets tyngdpunkt till Finland, Fäste efter fäste började erövras i juli och den 19 augusti övertog Karl befälet. Sigismund avsattes under hertig Karls försorg officiellt från Sveriges tron på ett riksdagsmöte i Stockholm den 24 juli 1599. I februari 1600 sammankallade hertig Karl rikets ständer till Linköping. Där utsågs hertig Karl till kung Karl IX av Sverige. Konsekvenserna blev förödande för de personer som stött Sigismund. Under Linköpings blodbad rensade den nye kungen bort de mest framstående Sigismundanhängarna. Under vintern och våren 1600 ockuperade Karl även den svenska delen av Estlang. Denna ockupation blev inledningen till det andra polska kriget.
(utdrag ur Wikipedia)

 

1563-1570 Nordiska sjuårskriget (L01, N01-N02)

Nordiska sjuårskriget kallas det krig mellan Sverige å ena samt Danmark, Lübeck och Polen å andra sidan, som fördes 1563–1570. Anledningen till kriget låg ytterst i Danmarks missnöje över den så kallade Kalmarunionens upplösning. Detta missnöje visade sig flera gånger under Gustav Vasas regering, bland annat genom att Danmarks kung Kristian III upptog Sveriges vapen tre kronor i sitt vapen. Detta tilltag tolkades från svensk sida som ett bevis på danska anspråk på Sverige.Erik XIV
Den hemliga oviljan mellan de båda rikena blev synnerligen farlig då, efter Gustav Vasas och Kristian III:s död, bägge rikenas troner bestegs av unga och ärelystna monarker,
Erik XII i Sverige och Fredrik II i Danmark. Nya tvisteämnen tillkom nu, som främst uppstod genom att Erik i början av sin regering korsade Danmarks planer att vinna Estland.
När några svenska sändebud – som skickats till
Hessen för att förhandla om giftermål mellan Erik och prinsessan Kristina av Hessen – kvarhölls i Köpenhamn i februari 1563, var kriget oundvikligt. Detta särskilt eftersom Erik ungefär samtidigt vägrade avlägsna Danmarks och Norges vapen i sitt eget vapen, som han då nyligen lagt till efter en långvarig dispyt mellan Sverige och Danmark sedan Malmö recess. Dispyten gällde Gotlands tillhörighet, om titeln de Gothers konge (”gotlänningarnas eller götarnas kung”) i den danska kungatiteln och om trekronorsvapnets användning i danska riksvapnet. Eriks far Gustav Vasa hade redan 1540 börjat kalla sig Vendes konung, en dansk medeltida kungatitel, på grund av denna dispyt med Danmark.
Lübeck, som upprördes över de hinder Erik lade för dess handel på
Ryssland, slöt 13 juni samma år förbund med Danmark. Polen, som ville lägga Östersjöprovinserna under sig, följde exemplet på hösten. Krigsrörelserna började i maj, då en dansk flotta under Jakob Brockenhuus seglade inåt Östersjön. Den 30 maj påträffade den danska flottan vid Bornholm den svenska under Jakob Bagge och – utan att krig ännu förklarats – besköt denna med skarpa skott. En strid uppstod, som slutade med danskarnas nederlag. Den 13 augusti i Stockholm förklarade Danmark och Lübeck krig.
Samma månad 1563 angrep Fredrik II
Älvsborg som 4 september föll i hans händer. sjuarskrigetDärmed var Sverige avskuret från Nordsjön. Erik angrep i stället Halmstad, men utan resultat; sedan kungen lämnat armén, blev denna under Charles de Mornays befäl även slagen av danskarna vid Mared. Till sjöss levererades 11 september en oavgjord strid vid Öland, varpå krigsrörelserna avstannade.
År 1564 intog svenskarna under
Claude Collart Jämtland och Härjedalen samt Trondheims län, vilket senare dock snart åter förlorades. I augusti inföll Erik i Blekinge, som härjades på ett rysligt sätt, men som snart återtogs av danskarna, vilka även härjade i Småland.
Till sjöss kom det 30 maj till en
sjöstrid mellan svenskarna under Jakob Bagge och danskarna under Herluf Trolle mellan Gotland och Öland. Svenska flottans flaggskepp Mars bordades, antändes och sprängdes och gick till botten medan Bagge blev fången. I augusti blev Klas Kristersson Horn överbefälhavare och slog danskarna vid andra slaget vid Ölands norra udde 14 augusti.
I början av 1565 inföll Horn i
Halland och Skåne, och samtidigt gjordes flera fruktlösa angrepp mot Bohuslän och bland annat staden Uddevalla. Danskarna brände åter Gamla Lödöse i Västergötland. Mot dem tågade Erik själv, ehuru han snart lämnade befälet åt Nils Boije, som den 28 augusti tog Varberg. Däremot lyckades danskarna under Daniel Rantzau slå svenska armén under Jacob Henriksson Hästesko i slaget vid Axtorna den 20 oktober. Till sjöss gick det bättre för svenskarna. Horn jagade en dansk-lübsk flotta mot tyska kusten, där den till stor del förstördes. Sedan lade han sig i Öresund och uppbar där tullen. En tid senare levererade han ett lyckat slag vid Buchowmecklenburgska kusten, härjade Mön och slog danskarna vid Bornholm den 7 juli. Därefter var den svenska flottan obestridd herre i Östersjön.
sjuarskiget 2I januari 1566 gjorde svenskarna ett infall i Skåne, men huvudanfallet riktades mot
Bohus, som likväl ej kunde intagas. Daniel Rantzau härjade däremot grundligt i Västergötland men stoppades av Charles de Mornay vid Slaget vid Brobacka där mer än två tredjedelar av den danska härjningsarmén krossades. Till sjöss hade svenskarna fortfarande framgång. Horn tog åter tull i Öresund, utan att danskarna kunde hindra det. Därpå sammandrabbade han vid Öland, 26 juli, med den dansk-lübska flottan, varefter denna blev alldeles förstörd av en storm. Horn, som nu kallades att överta befälet till lands, dog emellertid 9 september. År 1567 började med ett infall i Norge, där Hamar togs och Akershus fåfängt belägrades. På våren utbröt Eriks psykiska sjukdom, vilket förlamade den svenska krigföringen. Även danskarna var utmattade och gjorde ej något allvarligt anfall förr än i oktober, då Rantzau inföll med omkring 8 500 man i Småland och Östergötland, dit han kom i november och där han brände allt vad han kunde nå. Ett försök att avskära honom återvägen över Hålaveden misslyckades, och i mitten av februari 1568 återkom han till Halland. Under detta år inträffade Eriks avsättning, och kriget fick vila även från dansk sida.
Den ömsesidiga utmattningen framtvingade snart nya underhandlingar. I september 1570 öppnades, sedan
Maximilian II åter uppträtt som medlare, en fredskongress i Stettin, och där slöts freden den 13 december 1570. Svenske kungen avstod sina anspråk på Skåne, Halland, Blekinge och Gotland. Gotland skildes då i kyrkligt hänseende från Linköpings stift liksom Jämtland från Uppsala stift. Den danske kungen uppgav sina anspråk på Sverige, och därmed var Kalmarunionen uttryckligen upphävd. Svenskarna skulle återlösa Älvsborg med 150 000 riksdaler. Rörande Livland bestämdes, att Sverige skulle överlämna sina besittningar mot ersättning för gjorda omkostnader åt kejsaren och Tyska riket. Eftersom dessa medel aldrig inbetalades förblev dock Livland i svenska händer, vilket troligen var vad Johan III hade räknat med. Det grymma sätt som kriget förts på ledde till ökat hat mellan svenskar och danskar. Sveriges isolerade ställning och den fara som hotade från Ryssland som bidrog till att svenskarna accepterade så hårda villkor.
Freden mellan Sverige och Danmark varade formellt fram till utbrottet av
Kalmarkriget 1611.
(utdrag ur Wikipedia)

1521-1523 Befrielsekriget (W01)

Befrielsekriget var ett uppror i Sverige som ägde rum 1521–1523 mot kungen Kristian II, dåvarande kung av Danmark och Norge. Kriget resulterade i att Kalmarunionen upplöstes och Sverige återvann sin självständighet. Sveriges nationaldag firas till minne av att Gustav Vasa valdes till kung i Strängnäs 6 juni 1523. Kriget hade sin upptakt i Kalmarunionen som ingicks 1397 mellan de tre nordiska rikena Sverige, Danmark och Norge. Flera uppror i Sverige föregick kriget, såsom exempelvis Engelbrektsupproret 1434–1436 och Pukefejden. Engelbrekts uppror ledde till att unionskungen Erik av Pommern abdikerade och upproret innebar även upptakten till Kalmarunionens fall lite drygt 90 år senare. Kristian II kallad ”Kristian tyrann”, var den siste danske kung som lyckades bli vald till kung av Sverige år 1520, detta genom att med tyska och danska trupper tränga in i Sverige. En svensk bondehär under Sten Sture den yngre gick för att möta hotet och härarna möttes utanför Ulricehamn (dåvarande Bogesund) i slaget på Åsundens is. Svenskarna förlorade och Sten Sture den yngre avled av sina skador under sin färd mot Stockholm. Sverige stod därmed utan någon självklar ledare. 500px-Stockholm_Bloodbath
Stockholm kapitulerade till Kristian den 5 september 1520 och redan den 8 november iscensatte han Stockholms blodbad. Därefter återvände han till Danmark, i trygg förvissning om att Sverige blivit återerövrat. Detta visade sig felaktigt, och uppror bröt omgående ut. Under december 1520 började de första upprorsryktena spridas och nådde snart Stockholm. Den av Kristian lämnade regeringen under biskop Gustav Trolle och Didrik Slagheck fick snart mer säkra uppgifter att det var i Dalarna som det börjat koka. De skickade omgående ut en ryttarstyrka om cirka 100 man för att infånga upprorsmannen Gustav Eriksson. Styrkan kom dock bara till Rättvik där den överfölls av uppbådade bönder. Dessa hade egentligen inget emot kung Kristian, men de ansåg inte att han med beväpnade soldater fick gripa någon fri man i Dalarna. Soldaterna tog sin tillflykt i prästgården, men dörrarna blev snart inslagna av de uppretade bönderna och soldaterna led stora förluster. De drog sig därefter tillbaka mot kyrkan och satte sig i säkerhet i tornet som bönderna genast besköt med pilar. Soldaterna fick nog och begärde kvarter, vilket gavs och de fick fritt avtåga mot löfte om att inte gripa eller skada Gustav Eriksson. Gustav_Vasa_i_MoraEfter att kungens styrka slagits i Rättvik försökte Gustav Eriksson få allmogen i Mora att resa sig mot Kristian. Men trots hans övertalningsförsök, och de kungliga soldaterna som hade kommit till Rättvik, så vägrade befolkningen i Mora ställa upp för Gustav. Han insåg då att han inte var säker i Sverige, utan gav sig av på skidor mot Norge. Samtidigt som Gustav gav sig av kom fler svenska adelsmän till Mora, bland dem Lars Olofsson. De kunde berätta om Kristians framfart, om Stockholms blodbad och hur den svenske riksföreståndaren Sten Sture den yngres lik hade grävts upp och skändats. Dessutom påstod de att Kristian nu skulle straffa dalkarlarna. Dessutom så förebrådde de nyanlända dalkarlarna för hur de behandlat Gustav Eriksson som så ofta utmärkt sig i strider mot danskarna. Snart vek sig männen i Mora och de skickade ut två skidlöpare, Lars från Kettilbo och Engelbrekt från Mora, efter Gustav som snart återfördes till Mora. Det finns dock inga historiska bevis på att skidlöpningen skedde utan är troligast ett historiskt påhitt. I mitten av januari 1521 sammankallades åter folket i Mora och närliggande socknar till ett möte där Gustav Eriksson, då 24 år, utsågs till ”hövitsman över Dalarna och meniga Sveriges rike”. Han fick 16 livvakter han kunde styra över. Dessa 16 livvakter skulle så småningom bli Svea Livgarde. Det första den nye hövitsmannen gjorde var att ordna sin ekonomi och omgående beslöts det att den nyuppsatta styrkan skulle gå mot Falun dit man anlände den 10 februari. Fogden tillfångatogs och allt danskt gods, samt insamlade skatter, beslagtogs. Dessutom fick man tag i stora mängder tyg som användes till uniformer och nya fanor. Styrkan drog sig tillbaka, men återkom snart för att vädja till bergsmännen att ansluta sig till upproret. Dessa gick med på detta då Kristian, och framför allt hans nya skatt, börjat bli hatad. Då bergsmännen gått med sändes även bud till Hälsingland, som erbjöds delta i upproret. Med en nu stor styrka under sitt befäl tänkte Gustav Eriksson ta nästa steg – att inta den viktiga stödjepunkten Västerås. Detta skulle ha kunnat ge upproret en bra bas, samtidigt som det låg nära både till Uppsala och Stockholm. Gustav fick diplomatiskt svar från hälsingarna, som var nöjda med sitt nuvarande samarbete. Gustav vände sig då till Gästrikland som tämligen snabbt gick med i upproret. Detta innebar att även Gävle, som den första staden, ställde sig på Gustavs sida. Denna framgång för Gustav skapade en stark medvind för upproret som nu lockade till sig stora skaror med folk. Hären växte, och även adelsmän som hållit sig gömda kom nu fram och ställde sig på Gustavs sida. Regeringen i Stockholm började förstå att något allvarligt höll på att hända, och de sände en stark styrka norrut för att kväsa upproret. Härarna manövrerade sig närmare varandra, och snart blev det tydligt att ett slag skulle komma att stå. Slaget vid Brunnbäcks färja blev det första verkliga fältslaget under befrielsekriget. Efter segern vid Brunnbäck hade Gustav vunnit sin första stora seger, men nu hade även regeringen och kung Kristian förstått att situationen var väsentligt allvarligare än tidigare. Gustav samlade fler män inför anfallet på Västerås, samtidigt som de regeringstrogna samlades utanför Västerås. I detta läge insåg Gustav att han nu behövde en väsentligt mer välövad och drillad armé. Det skulle inte längre fungera med uppbådade bönder. Så innan de anträdde marschen mot Västerås övades styrkorna, och de delades in i rotar och fänikor, samtidigt som dugligt folk sattes som befäl över dessa. I april tågade så styrkan, som nu uppgick emot 15 000 man, mot Västerås. Den 23 april mönstrades styrkan vid Romfartuna, cirka 2 mil från Västerås. Fem dagar senare bröt man upp och tågade i två avdelningar mot Västerås. Samtidigt utfärdade Gustav en officiell krigsförklaring mot Kristian II. Slaget om Västerås inleddes med att Gustav Vasa med trupper anlände till Västerås 29 april och började förbereda en belägring. Då Didrik Slaghecks trupper fick se bondehären gjorde de ett utfall som Gustav Vasas trupper lyckade stå emot. Någon avgörande seger lyckades man dock inte vinna, utan kungens trupper höll sig kvar i staden i en månad och gjorde flera nya om än misslyckade utfall. Hälsingarna beslutar sig till slut för att hjälpa Gustav och den 20 maj gav kung Kristians soldater staden förlorad, lämnade en garnison i Västerås slott och lät utskeppa övriga trupper. Västerås slott kom att hålla ut fram till 30 januari 1522, då försök att undsätta slottet sjövägen från Stockholm misslyckats. Gustav Trolle hade i april sänts mot Hälsingland, men när hans tvåhundra ryttare såg den tusenhövdade bondehären flydde de söderut och vid slutet av april 1521 var Gustav Vasa herre över Dalarna och hade stöd av Gästrikland, Västmanland och Närke med undantag av slotten, hälsingarna beslutar sig också till slut för att hjälpa Gustav. Den 15 juli 1521 blev det riksmöte i Stockholm. Gustav Eriksson (Vasa) erbjöds fri lejd till Stockholm. Allting skulle vara förlåtet. För att bevisa detta lät Gustav Trolle låsa in Didrik Slagheck, dessutom lovades stora mängder med malt och humle. Gustav Eriksson avvaktade. Snart hade revolten nått Brunkeberg men bönderna kunde omöjligt storma staden. Det blev lugnare under sommaren 1521. Många åkte hem så länge till sina gårdar och hjälpte till med skörden. Lars Siggesson Sparre, som också varit gisslan hos Kristian II men som gått över till kungens sida, gick nu över till Gustav Eriksson. Även Hans Brask och Ture Jönsson gick över till Gustav Eriksson och under senare hälften av augusti erkändes han av Götalandskapen som Sveriges rikes hövitsman på en herredag i Vadstena. Samtidigt lämnade den av Kristian II insatta regeringen Sveriges område. På vintern gick befälhavaren på Stegeborg, Berend von Melen, över till Gustav Eriksson och slottet Stegeborg föll i händerna på upprorsarmén. De viktigaste av fästningarna höll GustavVasasintagdock stånd och först sedan svenskarna i mitten av 1522 erhållit understöd med fartyg från Lübeck kunde dessa framgångsrikt intas. Kalmar intogs den 27 maj 1523 och Stockholm kort därefter (17 juni) och Gustav Vasa kunde hålla sitt intåg i huvudstaden på midsommardagen den 23 juni 1523. Under sommaren och hösten gav sig de sista fästena i Finland. Som riksföreståndare hade Gustav Vasa lett största delen av befrielsekriget, som konung avslutade han det. Till konung hade Gustav Vasa blivit utsedd på riksdagen i Strängnäs den 6 juni 1523 men först 12 januari 1528 kröntes han i Uppsala domkyrka). Därmed hade den provisoriska nationella styrelse som upprättats då Sten Sture den äldre femtio år tidigare utsågs till riksföreståndare övergått till att bli stadigvarande Även i Danmark hade det skett stora förändringar och kung Kristian hade blivit avsatt och ersatt med Fredrik I. Gustav Vasa och Fredrik möttes och kort därefter hade man nått ett fredsfördrag; själva freden slöts i Malmö den 1 september 1524 och kallas allmänt för Malmö recess.
(utdrag ur Wikipedia)

1939-1945 Andra världskriget (GB01, FI27-59, NO14)

Andra världskriget var en väpnad konflikt som pågick från 1939 till 1945 och involverade de flesta av världens nationer, inklusive alla stormakter, vilka till slut bildade två motsatta militära allianser: de allierade med Storbritannien som ledande mot axelmakterna med Tyskland som huvudrepresentant. Det var det mest utbredda kriget i historien med mer än 100 miljoner människor som tjänstgjorde i militära stadenheter. I ett tillstånd av ”totalt krig” ställde de stora deltagarna hela sin ekonomiska, industriella och vetenskapliga kapacitet till förfogande för krigsansträngningen och raderade därmed ut skillnaden mellan civila och militära resurser. Genom att involvera massdöd av civila, däribland förintelsen i koncentrationsläger, strategiska bombningar och de första användningarna av kärnvapen i krig ledde kriget till att mellan 50 och 85 miljoner människor dödades. Detta gör andra världskriget till den i särklass blodigaste konflikten under hela mänsklighetens historia.
Även om Japan redan hade varit i krig med Republiken Kina sedan 1937, sägs i strvanfallallmänhet andra världskriget ha börjat den 1 september 1939 med den tyska invasionen av Polen och efterföljande krigsförklaringar mot Tyskland från Frankrike och de flesta av länderna i det brittiska imperiet. Tyskland föresatte sig att inrätta ett stort imperium i Europa och ta revansch för förlusten i det första världskriget, något som Hitler gjorde till en propagandasak. Från slutet av 1939 till början av 1941 erövrade eller kontrollerade Tyskland genom en rad fälttåg och fördrag mycket av den europeiska kontinenten. Sedan Molotov–Ribbentrop-pakten ingått, invaderade, ockuperade eller annekterade det formellt neutrala Sovjetunionen helt eller delvis sex europeiska grannars territorier, däribland Polen. Storbritannien och andra samväldesländer bidrog med de enda större allierade styrkor som fortsatte kampen mot axelmakterna, med strider i Nordafrika och det långvariga slaget om Atlanten. I juni 1941 inledde de europeiska axelmakterna en invasion av Sovjetunionen vilket öppnade den största landskrigsskådeplatsen i historien och kom att sysselätta huvuddelen av deras militära styrkor under resten av kriget. I december 1941 anslöt sig Japan, i syfte att dominera Östasien och Indokina, till axelmakterna, attackerade amerikanska och europeiska territorier i stillahavsområdet av vilket mycket av den västra delen erövrades.
sjo luftAxelmakternas frammarsch stoppades 1942 sedan Japan förlorat en rad sjöslag och de europeiska axelmakternas trupper besegrats i Nordafrika och vid Stalingrad. År 1943 förlorade axelmakterna initiativet till följd av flera tyska nederlag i Östeuropa, de allierades invasion av Sicilien och Italien och amerikanska segrar i Stilla havet, och inledde reträtter på alla fronter. År 1944 invaderade så de västallierade Frankrike samtidigt som Sovjetunionen återtog alla sina territoriella förluster, invaderade Tyskland och ockuperade Östeuropa. Kriget i BerlinEuropa tog sitt slut genom att sovjetiska och polska trupper erövrade Berlin och genom den efterföljande, ovillkorliga tyska kapitulationen den 8 maj 1945. Under 1944 och 1945 besegrade USA den japanska flottan, erövrade öarna i västra Stilla havet och fällde atombomber över landet samtidigt som man förberedde en invasion och även Sovjetunionen förklarade krig mot Japan och invaderade Manchuriet. atomKriget i Asien avslutades den 15 augusti 1945 då Kejsardömet Japan kapitulerade.
De allierades totala seger över axelmakterna 1945 avslutade konflikten. Andra världskriget förändrade den politiska inriktningen och sociala strukturen i världen. Förenta nationerna (FN) bildades för att främja internationellt samarbete och förhindra framtida konflikter. Stormakterna som gick segrande ur kriget, USA, Sovjetunionen, Kina, Storbritannien och Frankrike, blev de permanenta medlemmarna av FN:s säkerhetsråd.] Rättegångar hölls i Nürnberg efter kriget där man dömde nazister som gjort sig skyldiga till brott mot Genèvekonventionen, folkmord som Förintelsen och andra grova brott, och nazismen förbjöds i Tyskland. Judarna som blivit förföljda i de flesta av Europas länder fick till slut sitt eget land, Israel.
Sovjetunionen och USA framstod efter kriget som rivaliserande supermakter, vilket banade väg för det Kalla kriget under de kommande 46 åren. Sovjet försökte blockera Västberlin men för att inte upprepa misstaget från Versaillesfördraget, inrättade västmakterna Marshallplanen som ett stöd för återuppbyggnaden av Tyskland och andra krigsdrabbade länder. Samtidigt började de europeiska stormakternas inflytande att minska genom att Asien och Afrika avkoloniserades. De flesta länder vars industrier skadats gick mot ekonomisk återhämtning. Initiativ till politisk integration, särskilt i Europa, togs som ett försök att stabilisera relationerna efter kriget.
(utdrag ur Wikipedia)

1914-1918 Första världskriget (FR01)

Första världskriget var en världsomspännande militär konflikt centrerad i Europa som började den 28 juli 1914 och varade till den 11 november 1918. Denna konflikt engagerade alla av världens stormakter, samlade i två motsatta allianser. De allierade (centrerad kring Ententen; Storbritannien, Frankrike och Ryssland) och Centralmakterna (ursprungligen centrerad kring trippelalliansen; Tyskland, Österrike-Ungern och Italien). Mer än 70 miljoner soldater, däribland 60 miljoner européer, mobiliserades i ett av de största krigen i historien. Mer än nio miljoner soldater dödades, vilket främst beror på stora tekniska framsteg i eldkraft utan motsvarande inom rörlighet. Det var den sjätte dödligaste konflikten i världshistorien och banade därefter väg för olika politiska förändringar såsom revolutioner i de berörda länderna.
Långsiktiga orsaker till kriget inkluderar stormakternas imperialistiska utrikespolitik i Europa, inklusive Kejsardömet Tyskland, Österrike-Ungern, Osmanska riket, SarajevoKejsardömet Ryssland, Brittiska imperiet, Frankrike och Italien. Mordet den 28 juni 1914 på ärkehertig Franz Ferdinand av Österrike, tronarvinge i Österrike-Ungern, av en serbisk nationalist var den omedelbara utlösande orsaken till kriget. Det resulterade i ett ultimatum till Kungariket Serbien. Med Tysklands stöd formulerade Österrike-Ungern ett ultimatum som Serbien i princip inte kunde acceptera. Med stöd av Frankrike uppmuntrade Ryssland Serbien att avvisa Österrikes ultimatum. Flera allianser som bildats under de tidigare decennierna åkallades och inom några veckor låg stormakterna i krig. Via stormakternas kolonier spred sig konflikten snart över världen.
Den 28 juli inleddes konflikten med den österrikisk-ungerska invasionen av Serbien, följt av Rysslands allmänna mobilisering den 30 juli. Den 1 augusti såg sig Tyskland tvingat att mobilisera och därpå följde den tyska invasionen av Belgien, Luxemburg Skyttegravoch Frankrike, och en rysk attack på Tyskland. Efter att den tyska marschen mot Paris stoppats, hamnade västfronten i ett statiskt utmattningskrig med en skyttegravslinje som knappt kom att förändras fram till 1917. I öst kämpade den ryska armén framgångsrikt mot det österrikisk-ungerska styrkorna men tvingades tillbaka av den tyska armén. Ytterligare fronter öppnades efter att det osmanska riket gick med i kriget 1914, Italien och Bulgarien 1915 och Rumänien 1916. Kejsardömet Ryssland kollapsade 1917, och Ryssland lämnade kriget efter Oktoberrevolutionen senare samma år. Efter en tysk offensiv längs västfronten 1918 inträdde USA i kriget och de allierade motade gastillbaka de tyska arméerna i en serie av framgångsrika offensiver. Tyskland, som hade egna problem med revolutionärer vid denna tidpunkt, kom överens om en vapenvila den 11 november 1918, senare känd som Stilleståndsdagen. Kriget avslutades med seger för de allierade.
När kriget avslutades hade fyra stora imperier – tyska, ryska, österrikisk-ungerska och det osmanska imperiet – blivit militärt och politiskt besegrade och upphörde att existera. Efterföljande stater i de tidigare två förlorade en stor del av dess territorium, medan de två senare avvecklades helt. Centraleuropas kartbild fick ritas om i många mindre stater.Nationernas Förbund bildades i hopp om att förhindra en ytterligare sådan konflikt. Den europeiska nationalismen som uppkom ur kriget och upplösningen av imperier och återverkningarna av Tysklands nederlag och Versaillesfreden är allmänt accepterade faktorer som bidrog till andra världskriget.
(utdrag ur Wikipedia)

1950-53 Koreakriget (KR01-02,US02-03)

Koreakriget var en väpnad konflikt på Koreahalvön som pågick från 25 juni 1950 och som avslutades med vapenstillestånd från den 27 juli 1953. Konflikten pågår tekniskt sett fortfarande i dag. En fredsdeklaration skrevs under i Pyongyang den 4 oktober 2007, med målet att ersätta vapenstilleståndet med ett permanent fredsavtal.
kartaFram till andra världskrigets slut var Korea en del av Kejsardömet Japan. Under Potsdamkonferensen som pågick juli–augusti 1945 mellan segrarmakterna i andra världskriget beslutades det att den 38:e breddgraden, som går rakt genom Koreahalvön och delar denna i en nordlig och en sydlig del, skulle utgöra gränsen mellan Sovjetunionens respektive USA:s kommande ockupationszoner i Korea. En speciell FN-kommitté för Korea bildades, men den sovjetiska befälhavaren tillät inte FN tillträde till norra Korea.
Den 15 augusti 1948 bildades formellt Republiken Korea; allmänna val hölls och Syngman Rhee blev premiärminister. Demokratiska Folkrepubliken Korea bildades med Kim Il Sung som partiordförande. De båda koreanska parterna hävdade att just de var den rätta att leda ett återförenat Korea. Tonen hårdnade och militära förband – både sydkoreanska och nordkoreanska – gjorde räder över 38:e breddgraden. Den 25 juni 1950 gick de nordkoreanska trupperna över gränsen. USA:s president Harry S. Truman valde att inte gå till kongressen och begära en krigsförklaring vilket skulle kunna ta för mycket tid. I stället vände sig Truman till Förenta nationerna (FN), något som han i efterhand fick kritik för. FN:s säkerhetsråd, där inte Folkrepubliken Kina och Sovjetunionen fanns representerade då, antog den 25 juni en resolution som krävde ett omedelbart stopp på fientligheter och de nordkoreanska styrkornas tillbakadragande bakom den 38:e breddgraden. Två dagar senare antog säkerhetsrådet en resolution som uppmanade medlemsstaterna att undsätta Sydkorea.
mcarturDen 7 juli antogs en resolution om bildandet av en FN-styrka under amerikansk ledning för att slå tillbaka attacken.
Som befälhavare utsågs MacArthur. En vecka senare överförde Syngman Rhee de sydkoreanska styrkorna till FN, och från denna dag stred samtliga styrkor på den södra sidan under den blå-vita FN-flaggan. Allt detta blev möjligt eftersom Sovjetunionen bojkottade säkerhetsrådets möten – i protest mot att Folkrepubliken Kina inte fick vara representerat – och inte kunde lägga in sitt veto. Nationalistkina (Republiken Kina på Taiwan), som leddes av Chiang Kai-shek, innehade Kinas plats.
Det nordkoreanska anfallet hade kommit som en överraskning för amerikanarna. De tvivlade inte på att Nordkorea handlat på order från Moskva och man hade svårt att föreställa sig konflikten som ett inbördeskrig vars mål var att återförena Korea. Nord hade till en början stora framgångar och redan den 28 juni föll Seoul. De amerikanska styrkorna som var dåligt utrustade och omotiverade drevs på reträtt. Inga sovjetiska soldater deltog i kriget, med undantag av några stridspiloter (se nedan). Ett fåtal militära rådgivare fanns, men de var förbjudna att gå söder om 38:e breddgraden. FN-styrkorna fortsatte att retirera och bildade en skyddande ring runt hamnstaden Pusan. Pusan var den enda stora hamn i söder som kunde ta emot trupptransporter. I början av september 1950 stod Nordkorea bara ett par mil från Pusan. FN-styrkorna bestod av förband från Sydkorea (som dock ej var medlem av FN), USA, Australien, Storbritannien, Nya Zeeland, Nederländerna, Kanada, Sydafrika, Frankrike, Filippinerna, Colombia, Turkiet, Thailand, Grekland samt Etiopien. Därtill kom sjukvårdsförband från Danmark, Norge, Italien (ej FN-medlem) samt Indien.
Det svenska fältsjukhuset i Pusan i regi av Svenska Röda Korset (och inte svenska staten som svenska diplomater försökte påskina) kom något sent på plats men beskrevs som effektivt och välskött och fick stort utrymme i amerikansk press, då även alliansfria Sverige ansågs tagit ställning mot den kommunistiska aggressionen. De olika länderna satte in sina styrkor under olika tidpunkter i kriget.
landstigningDen 15 september anföll FN-styrkorna Inchon, Seouls hamnstad, och ett brohuvud etablerades en bra bit bakom fronten. Detta oroade nordkoreanerna som avdelade sin trupp att slå tillbaka. I söder kunde nu FN avancera norrut och den 26 september återtogs Seoul. Efter dessa framgångar gav den amerikanska presidenten Truman efter mycket diskussioner den 27 september klartecken till MacArthur att fortsätta
över den 38:e breddgraden in i Nordkorea, ett beslut som skulle visa sig ödesdigert. En resolution antogs av FN:s generalförsamling den 7 oktober om återförening av ett demokratiskt och självständigt Korea. Detta följdes av att också amerikanska styrkor gick över gränsen. Den 14 oktober träffades MacArthur och Truman på en uppmärksammad konferens på Wakeöarna. Presidenten frågade MacArthur om det fanns någon risk för att Kina skulle ingripa i kriget. MacArthur sade att risken var mycket liten och uppskattade att kineserna hade mellan 50 000 och 60 000 man som kunde sättas in, men att de inte hade något flygvapen och således: ”if the Chinese tried to get down to Pyongyang there would be the greatest slaughter”. Kriget skulle, enligt MacArthur, vara avslutat före jul. Även CIA hade tidigare rapporterat att Kina sannolikt inte skulle ingripa.
fangar2Offensiven fortsatte och den 19 oktober intogs Nordkoreas huvudstad Pyongyang. FN gick vidare norrut och i slutet av oktober 1950 stod man nästan vid kinesiska gränsen vid Yalufloden. Efter FN-styrkornas framgångsrika offensiv var Stalin ett tag beredd att ge upp. Han sade till Chrusjtjov: ”Än sen. Det går som det går. Låt amerikanerna bli våra grannar. När Kim Il Sung vädjade till Stalin om hjälp rådde den sovjetiske ledaren Mao den 1 oktober, att flytta fem eller sex divisioner till 38:e breddgraden men ville inte sätta in några egna trupper. Saken var dock inte avgjord än. Den 12 oktober bad Stalin Kim Il Sung att se till att få ut sina styrkor ur Nordkorea, vilket var detsamma som att be honom erkänna sig besegrad. slut bestämde sig emellertid politbyrån för att ingripa och Mao kunde informera ryssarna och nordkoreanerna om att Kina kom till undsättning. Från den 19 oktober började kinesiska styrkor i stora skaror, cirka 300 000 man, korsa Yalufloden in i Nordkorea. Ingen formell krigsförklaring skedde, utan trupperna var så kallade frivilliga i Nordkoreas krigsmakt. De kallades så för att tydliggöra att det inte var något krig mellan de två staterna Kina och USA. Den väldiga kinesiska styrkan gjorde att FN-trupperna kunde börja drivas på reträtt. I slutet av 1950 hade nordkoreanska och kinesiska trupper återtagit territorium fram till 38:e breddgraden. De gick vidare och intog Seoul för andra gången den 4 januari 1951. De avancerade ännu en bit in i Sydkorea innan amerikanerna och deras allierade lyckades stabilisera fronten.
sjukKinas ingripande i kriget gjorde att MacArthur började argumentera för hårdare insatser och utökning av kriget genom bland annat flygbombningar av kinesiskt område. Han krävde även att kärnvapen skulle sättas in. MacArthurs kampanj skedde delvis i amerikansk press där han kritiserade Truman för att vara för slapphänt gentemot kommunisterna. Det hela underlättades inte av att MacArthur hade politiska ambitioner inom det Republikanska partiet medan Truman var demokrat. Den 7 mars 1951 började motoffensiven, kallad Operation Ripper, med Matthew Ridgway som befälhavare för USA:s 8:e armé. Ridgway hade ersatt Walton Walker efter att denne dött i en bilkollision i december 1950. Offensiven föregicks av den mest omfattande bombningen under hela kriget. Den 16 mars lyckades FN-trupperna åter inta Seoul – det var fjärde gången staden bytte sida – och i slutet av mars hade man nått 38:e breddgraden. Konflikten mellan MacArthur och Truman hade fortsatt.
Den 11 april 1951 avskedades general MacArthur av president Truman, och Ridgway blev ny befälhavare för FN-styrkorna. Det blev därmed bara ett begränsat krig. Från både FN:s och Kinas håll tyckte man
nu att kriget hade nått ett dödläge, att man bara slösade med flyktingsoldaters liv. De båda ursprungskontrahenterna, Syngman Rhee och Kim Il Sung, ville båda fortsätta kriget. Förhandlingstrevare slängdes ut och förhandlingar började i juli 1951, men det dröjde ända till den 27 juli 1953 innan ett avtal om vapenstillestånd skrevs under i byn Panmunjom. Under tiden fortsatte striderna. En av anledningarna till att det drog ut på tiden var att mycket få av de nordkoreanska krigsfångarna ville återvända, medan nästan samtliga sydkoreanska ville hem.
Vapenstilleståndslinjen går till största delen strax norr om 38:e breddgraden 1954 hölls en FN-konferens i Genève med Koreas enande på dagordningen, men den gav inget resultat. Därför gäller avtalet om vapenstillestånd och den demilitariserade zonen än i dag. Inget fredsfördrag har skrivits under, vilket innebär att länderna fortfarande ligger i krig med varandra. Officiellt är både Nord- och Sydkorea för en framtida återförening, vilket i dagsläget dock hindras bland annat av politiska motsättningar mellan länderna.
De mänskliga
förlusterna i kriget var stora: Sydkorea förlorade cirka en miljon, Nordkorea cirka en miljon, Kina troligen cirka 600 000, USA drygt 36 000 och övriga FN-länder cirka 3 000 man.

1941-1944 Finska fortsättningskriget (FI41-59,RU03)

Fortsättningskriget (finska: Jatkosota) 1941–1944 utkämpades mellan Finland och Sovjetunionen mellan den 25 juni 1941 och den 19 september 1944 under andra världskriget. Ett första fredsavtal skrevs under den 19 september, och det slutliga fredsavtalet skrevs under i Paris 1947. Under Vinterkriget sista månader gjorde den sovjetiska militära övermakten Finlands ställning ohållbar. Finland hade förhandlat med Frankrike och Storbritannien om eventuellt militärt bistånd via Norge och norra Sverige. I februari 1940 meddelade de svenska, norska och danska regeringarna att man nekade de brittiska och franska trupperna transit-passage genom sina länders territorier. Kort därefter inleddes fredsförhandlingar mellan Finland och Sovjetunionen.
Under sommaren och hösten 1940 började Sovjetunionen ställa sådana krav på Finland att finländarna ansåg att de stred mot fredsavtalet från Moskva 1940. Den
allmänna opinionen var att krig snart skulle bryta ut igen och därför fick Moskvafreden snart namnet mellanfreden bland allmänheten.
Vid inledningen av Operation Barbarossa den 22 juni 1941 utnyttjade tyskarna finskt territorium. Detta provocerade Sovjetunionen att inleda krigshandlingar även mot Finland flygeftersom de ansåg att Finland öppnat sitt territorium för anfallet mot Sovjetunionen. Den 25 juni 1941 bombade sovjetiska bombpla Helsingfors, Åbo och Borgå, samt ett dussintal andra orter med ungefär 500 flygplan. Finländarna lyckades skjuta ner 27 flygplan över finskt område.
Finland förklarade krig mot Sovjetunionen den 26 juni. Den finska armén och de tyska trupperna i Finland inledde anfallet till lands. Storanfallet mot Sovjetunionen på det Karelska näset och norr om Ladoga inleddes den 10 juli. I slutet av augusti hade den karelska armén nått fram till den gamla gränsen som gällde fram till Vinterkriget. Det sår som Vinterkriget utgjort kom att leda till att det finländska folket och ledningen unisont ställde sig bakom återerövringen av det förlorade Karelen. Man ansåg att det nya kriget var en fortsättning på Vinterkriget. Finland ockuperade vidsträckta områden under fortsättningskriget. I december 1941 beordrade Mannerheim att anfallet skulle avbrytas. svirHärvid inleddes en två och ett halvt år lång period i kriget som kommit att kallas för ställningskriget. Den 6 december 1941 beslöt den finska riksdagen att de områden som förlorats i Vinterkriget återigen skulle tillföras Finland och att gränsen igen skulle följa gränserna från freden i Dorpat. Det finländska
anfallet avbröts innan man trängt in på Leningradområdet och i Karelen innan tyskarna hade fått känna på de första motgångarna utanför Moskva kring julen 1941. Mannerheim förhöll sig negativt till att erövra Leningrad och även till att direkt understödja detta. Han meddelade tyskarna att han aldrig kommer att anfalla Leningrad. Striderna fortsatte sporadiskt vid Svir och Kiestinki under 1942.
hitlerDen 4 juni fyllde Mannerheim 75 år och han befordrades till Marskalk av Finland. Det beslutades även att denna dag skulle bli den finska försvarsmaktens flaggfestdag. Hitler kom på ett överraskningsbesök till honom i Immola och beklagade att han inte kunnat göra något för Finland under Vinterkriget på grund av att han varit tvungen att säkra oljeleveranserna från Rumänien före och under kriget.
Man försökte förhandla om fred under hela året, men man kom inte fram till något avtal. Sovjetunionen förklarade den 8 februari att man var redo att sluta fred. Fredskraven slogs fast vid de allierades konferens i Teheran i
december. Finland ansåg att fredskraven var omöjliga att uppfylla och förkastade förslaget i mars 1944. Sovjetunionen försökte då tvinga ner Finland på knä genom massiva bombräder mot Helsingfors i februari (de så kallade ”fredsbombningarna”).
Röda armén avbröt ställningskriget med storanfallet på Karelska näset den 9 juni 1944 och två veckor senare med ett anfall vid Svir. Det finländska försvaret bröts vid Valkeasaari den 10 juni 1944. VT-linjen (Vammelsuu-Taipale) bröts vid slaget vid Kuuterselkä den 14 juni och Viborg uppgavs nästan utan strid den 20 juni. I samband med att fronten på Karelska näset var nära att bryta samman gjorde finnarna den 22 juni en förfrågan hos Sovjetunionen om fredsvillkor. Sovjeternas svar kom den 23 juni. Finlands statsminister E. Linkomies tolkade det ryska svaret som krav på villkorslös kapitulation. Den sovjetiska sidan dementerade rykten om villkorslös kapitulation i en artikel publicerad i tidningen Pravda den 2 juli 1944. Tyskarna ville att Finland skulle fortsätta kriget eftersom deras viktiga Narvafront annars skulle vara öppen för att anfall mot dess flank.
RytiPresident Risto Ryti ingick då det så kallade Ryti-Ribbentropavtalet med tyskarna den 26 juni, vilket förband Finland att inte ingå en separatfred med Sovjetunionen och vilken ökade de tyska vapenleveranserna till landet. De finländska Svirtrupperna drog sig tillbaka i god
ordning till skillnad från Karelska näset där flera truppförband splittrades vid reträtten. Avståndet mellan Valkeasaari och Viborg är ungefär 100 km och det tog Röda armén 10 dagar att avancera denna sträcka. Finländarna retirerade i medeltal endast 10 km per dag, vilket ur militär synvinkel kan ses som en lyckad bedrift. Denna fördröjning möjliggjorde att reserver kunde transporteras till Karelska näset. Nu fanns även tyska styrkor på näset.  Enligt den allmänna uppfattningen var den nya finländska artillerikoncentrationstekniken en av de viktigaste bidragande orsakerna till varför man Inhantalalyckades stoppa storanfallet vid slaget vid Tali-Ihantala den 25 juni–9 juli 1944, samt vid Äyräpää-Vuosalmi och vid Viborgska viken. Under senare delen av juli stabiliserades dock läget på näset och madame Kollontaj meddelade den 12 juli via svenskarna att kravet på den villkorslösa kapitulationen hade berott på ett ”missförstånd” från hennes sida.
Röda arméns framryckning vid Svir fortsatte men stannade upp efter de häftiga striderna vid U-ställningen vid Impilahti–Jänisjärvi. Även i norr drog sig finländarna tillbaka. Två sovjetiska divisioner som korsat den gamla gränsen vid Ilomants stoppades och nedgjordes vid slaget om Ilomants den 9 augusti 1944.
artSovjetunionen uppgav då sitt krav om villkorslös kapitulation och meddelade Mannerheim via Sverige att man var redo att skriva under ett vapenstilleståndsavtal på villkoret att Mannerheim själv skrev under och inte någon riksdagsledamot. Ryti avgick därför som president den 1 augusti och Mannerheim utsågs till hans efterträdare. Den nya riksdagen utsågs den 7 augusti. Fredsvillkoren var att man upphörde med förbindelserna till Tyskland och att armén försattes på fredsfot, samt att de tyska trupperna fördrevs från finsk mark – det så kallade Lapplandskriget. På grund av att soldaterna hemförlovats kom kriget mot tyskarna i Lappland att utkämpas av värnpliktiga och kallades därför för ”barnkorståget”, de enda veteranerna från kriget var officerarna och underofficerarna. Kriget inleddes med den finländska landstigningen i Torneå varefter tyskarna inte längre kunde förhala sin tidtabell för ett tillbakadragande såsom man gjort tidigare.
Svenska frivilligbataljonen (SFB) eller Hangöbataljonen som den också kallas, var en svensk bataljon som 1941 deltog vid belägringen av den sovjetiska flottbasen på Hangö udd i sydvästra Finland.
PostDen första svenska frivilligkontingenten anlände den 24 juli 1941 och den 10 augusti ansågs tiden mogen att bilda ett eget svenskt truppförband. Totalt uppgick styrkan då, allt som allt, till drygt 800 man. Bataljonen bestod av ett stabskompani, tre jägarkompanier och ett tungt kompani med 5 kulsprutetroppar, 3 granatkastartroppar och 1 pansarvärnspluton. Svenska Frivilligbataljonen svor faneden den 17 augusti 1941 och underställdes kommendören för Hangöuddsavsnittet. Då hade kriget på där redan pågått i nästan två månader. Stridverksamheten på Hangöfronten var närmast ett ställningskrig där artilleriet spelade huvudrollen. Patrulluppdrag bakom fiendens linjer hörde vanligen nattetid till vardagssysslorna på ömse sidor om gränsen. Befriandet av Hangö stad blev en tävling eftersom både svenskarna och finländarna ville a grafstromkomma först in i staden. Kapten Anders Grafströms jägarkompani drog det längsta strået och den 4 december 1941 klockan 06.25 nådde förplutonen salutorget i Hangö, och klockan 08.00 gav kapten A. Grafström order om att hissa den medhavda finländska flaggan på rådhusets tak. De svenska soldaterna sköt salut och ropade ”Gud bevare Finland”, medan den finländska flaggan hissades till toppen.
I rykande snöstorm mottog marskalk Mannerheim i Harparskog den 15 december 1941 de trupper som kämpat på Hangöfronten vilka avtackades i en dagorder, i vilken de svenska frivilliga gavs ett särskilt erkännande.
Svenska frivilligkompaniet bestod främst av manskap som hade valt att stanna kvar i Finland för fortsatt krigstjänst, sedan Svenska frivilligbataljonen hade upplösts på Hangöfronten. En del av kompaniets manskap var emellertid helt nyanlända frivilliga från Sverige. Kompaniet var underställt det svenskspråkiga finländska (finlandssvenska) infanteriregementet IR 13, kämpade vid Svirfronten och deltog sedermera i våldsamma slaget vid Tali-Ihantala på Karelska näset 1944. Förbandet upplöstes på hösten 1944.

(delvis utdrag ur Wikipedia)