Kategoriarkiv: Gravar

1940-44 S E Ericssons grav på Malms begravningsplats (FI48)

År 1888 fattade man beslut om att bygga en ny begravningsplats på kronans tidigare manöver- och lägerområde i Malm i dåvarande Helsinge socken. Begravningsplatsen invigdes den 10 november 1894.
Fi48-51bMalms begravningsplats är den största begravningsplatsen i Finland. Här gravsätts ca 2000 personer varje år. År 1921-23 uppfördes kapellet enligt ritningar av arkitekt Selim A Lindqvist. I dag inrymmer byggnaden tre separata välsignelsekapell: Stora kapellet, Östra kapellet och Västra kapellet. Gravkvarter 71 innehåller hjältegravarna.
Sven Eric Ericssons hjältegrav för svenska frivilliga från 1940-44 i grav 218b i gravkvarter 71.

1940-44 N H Hulthéns grav på Malms begravningsplats (FI49)

År 1888 fattade man beslut om att bygga en ny begravningsplats på kronans tidigare manöver- och lägerområde i Malm i dåvarande Helsinge socken. Begravningsplatsen invigdes den 10 november 1894.
Fi48-51bMalms begravningsplats är den största begravningsplatsen i Finland. Här gravsätts ca 2000 personer varje år. År 1921-23 uppfördes kapellet enligt ritningar av arkitekt Selim A Lindqvist. I dag inrymmer byggnaden tre separata välsignelsekapell: Stora kapellet, Östra kapellet och Västra kapellet. Gravkvarter 71 innehåller hjältegravarna.
Nils Harald Hulthéns hjältegrav för svenska frivilliga från 1940-44 i grav 291 i gravkvarter 71.

1940-44 Y E Nilssons grav på Malms begravningsplats (FI51)

År 1888 fattade man beslut om att bygga en ny begravningsplats på kronans tidigare manöver- och lägerområde i Malm i dåvarande Helsinge socken. Begravningsplatsen invigdes den 10 november 1894.
Fi48-51bMalms begravningsplats är den största begravningsplatsen i Finland. Här gravsätts ca 2000 personer varje år. År 1921-23 uppfördes kapellet enligt ritningar av arkitekt Selim A Lindqvist. I dag inrymmer byggnaden tre separata välsignelsekapell: Stora kapellet, Östra kapellet och Västra kapellet. Gravkvarter 71 innehåller hjältegravarna.
Yngve Eugén Nilssons hjältegrav för svenska frivilliga från 1940-44 i grav nr 292b i gravkvarter 71.

1940-44 J G Johanssons grav på Malms begravningsplats (FI50)

År 1888 fattade man beslut om att bygga en ny begravningsplats på kronans tidigare manöver- och lägerområde i Malm i dåvarande Helsinge socken. Begravningsplatsen invigdes den 10 november 1894.
Fi48-51bMalms begravningsplats är den största begravningsplatsen i Finland. Här gravsätts ca 2000 personer varje år. År 1921-23 uppfördes kapellet enligt ritningar av arkitekt Selim A Lindqvist. I dag inrymmer byggnaden tre separata välsignelsekapell: Stora kapellet, Östra kapellet och Västra kapellet. Gravkvarter 71 innehåller hjältegravarna.
Johan Gunvald Johanssons hjältegrav för svenska frivilliga från 1940-44 i grav 178a i gravkvarter 71.

1705 Gravmonument efter slaget i Gemauerthof (Mūrmuiža) (LV04)

Ryssarna beslutade 1705 att skära av Lewenhaupts armé från svenska huvudarmén i Polen. Fältmarskalken Boris Sjeremetiev marscherade med en 10 000-14 000 man stark armé mot Mitau. Lewenhaupt beslutade sig då att möta ryssarna i ett fältslag och då de ryska trupperna nalkades grupperade han sin ca 7 000 man starka armé vid godset Gemauerthof (Murmuiza)söder om Mitau. När det svenska anfallet inleddes den 16 juni var det framgångsrikt på den högra flygeln men ryssarna lyckades med sitt kavalleri driva undan de svenska ryttarna på den vänstra flygeln varvid en farlig lucka uppstod mellan den vänstra och högra flygeln. Lewenhaupt tog då befälet över den vänstra flygeln och lyckades få fram den i höjd med den högra flygeln så att slaglinjen blev sammanhållen. Ryssarna retirerade och Lewenhaupt drev den ryska armén från slagfältet. Mörkrets inbrott och stor ammunitionsbrist gjorde att ingen förföljningsstrid genomfördes. De ryska förlusterna beräknas till ca 2 000 man och den svenska till ca 800 man.
9Gravmonumentet är rest på den plats som är massgrav över stupade svenskar i slaget vid Gemauerthof. Se Le03.
Enligt representanter från kommunen förekommer det ibland problem med att benrester friläggs i samband med att floden svämmar över.

1636 Minnesmärke över massgrav från slaget vid Wittstock (DE11)

johan banerUnder eftermiddagen och kvällen den 24 september 1636 drabbade den svenska hären under befäl av Johan Banér på knappt 17 000 man samman med 23 000 kejserligt-sachsiska soldater utanför Wittstock. Slaget, som räknas till ett av de viktigare i svensk krigshistoria, vanns av svenskarna efter fyra timmars kamp. Totalt 14 000 man dog eller sårades.
2007 påbörjades ett bygge i ett grustag tre kilometer söder om Wittstock och då stötte grävmaskinisten på Europas största massgrav från det 30-åriga kriget. I graven återfanns 125 stupade soldater. Kropparna låg ovanpå varandra i prydliga rader. Inga spår fanns efter vare sig klä­der eller tillhörigheter; de stupade plundrades förmodligen medan de låg kvar på slagfältet. Fynd av blykulor visar att var fjärde soldat dött av skottskador. Detta är den första massgraven från trettioåriga kriget som hittills hittats i området. Fler tros finnas i närheten.
Massengrab aus Dreißigjährigem Krieg entdeckt88 av de upphittade skeletten är intakta, de övriga skadades av grävmaskinernas arbete. De första undersökningarna visar att männen var unga, en del ännu tonåringar. Ett fåtal var mellan 40 och 45. Tanken är att så snart som möjligt göra en grundligare laboratorieanalys, men pengar saknas ännu. Fynden ger arkeologerna en spännande möjlighet att titta närmare på hur livet för den enskilde soldaten tedde sig. En del hade läkta skador efter svärdshugg. Många har säkerligen deltagit i andra slag. Kvarlevorna har nu tagits om hand och dokumenterats i avvaktan på vidare analyser. Tanken är att resultaten så småningom ska presenteras i en publikation.
Endast fyra motsvarande massgravar har upptäckts tidigare:
– på Gotland från slaget 1361 utanför Visby,
– i den nordengelska byn Towton från slaget 1461 under Rosornas krig,
– i norra Tyskland från slaget 1500 vid Hemmingstedt och
– i Vilnius från Napoleons reträtt 1813 från Moskva.

En minnestavla är uppsatt på fyndplatsen.

1585 Gravmonument över Pontus De la Gardie i Tallin (EE01)

Pontus De la Gardie, född 1520 i Caunes-Minervois, Languedoc (som Ponce), Frankrike, död 5 november 1585 (drunknad) i Narva, var en fransk militär, friherre, och riksråd. Han var son till köpmannen Jacques Scoperier men uppfann en adelstitel från ett gods i närheten av fädernehemmet. Han började sin militära bana i Frankrike men hamnade så småningom i dansk tjänst.
pontus de la gardieUnder nordiska sjuårskriget togs han till fånga av svenskarna 1565. Han gick över till den svenska armén och blev 1571 friherre, varefter han gifte sig med Sofia Johansdotter Gyllenhielm. Under det kaotiska nordiska sjuårskriget var De la Gardie satt att försvara det danska Varbergs fästning, men inför svenskarnas attacker 1565 kunde inte mycket göras. Fästningen var vid denna tid byggd för att motstå pilar, inte kanoner. Den svenske befälhavaren Nils Boije ledde
belägringen, som slutade den 28 augusti med att försvararna gav upp. Därmed var den korta danska tiden över för Pontus De la Gardies del. Han sågs emellertid som en tillgång för den svenska expanderande krigsmaskinen, och erbjöds att ingå i dess krets av härförare. Han accepterade budet.
Erik XIV var förtjust i fransmannen, men Jöran Persson varnade för yrkeskrigaren och menade att det var bäst att utvisa honom. Det visade sig att Erik XIV:s rådgivare fick rätt, för De la Gardie övergick snart på hertigarnas sida, och blev en av ingenjörerna bakom Eriks avsättning. Den skrupelfrie kondottiären intog därefter en gunstlingsplats hos Johan III, och belönades av honom med förläningar och utmärkelser. 1571 upphöjdes han till friherre, med Ekholmen utanför Enköping som stamgods. Den 14 januari 1580 gifte han sig med kungens dotter Sofia Johansdotter Gyllenhielm. Bröllopet stod i Vadstena den 14 januari 1580.
Redan 1574 hade De la Gardie en kort tid fört befäl över de svenska trupperna i Finland, dock utan framgång. När kriget utbröt mot Ryssland, utnämndes De la Gardie på nytt till fältöverste 1580 och sändes väl utrustad över till Finland. Han intog Keksholm 5 november 1580, och förde sedan sina trupper över den starka isen i Finska viken från Viborg till Ingermanland och intog Wesenberg och Tolsburg i Estland 1581. I mars gick han åter över till Finland, besökte Sverige, anlände i augusti på nytt till Estland och anföll på nytt Ingermanland. Narva stormades den 6 september. Snart var Ivangorod, Jama och Koporje och hela Ingermanland i svenskarnas våld, och ryssarna stängda från Östersjön.
1582 blev De la Gardie generalfältherre och överstebefallningsman vid krigsmakten. 1583 kom det till ett stillestånd, som vid nya sammanträden förlängdes. De la Gardie, som var svensk ståthållare i Livland (Estland) och Ingermanland, deltog i underhandlingarna. 1585 blev De la Gardie riksråd.
Då han den 5 november 1585 skulle bege sig från platsen för fredsförhandlingarna med ryssarna och i en båt rodde utför floden Narova mot Narva, kantrade den bräckliga farkosten. De la Gardie, som ännu var svag efter en nyss genomgången sjukdom, omkom tillsammans med arton personer.
kunglig befallning beslöts att värdig minnesvård skulle resas till höger om högaltaret i Tallinns domkyrka över fältherren och hans maka. Vid denna tid fanns i Tallinn en bildhuggare som hette Arent Passer och som anlänt dit från Danzig. Under sitt besök i Tallinn 1589 uppdrog Johan III åt Passer att utföra gravmonumentet. Den väldiga gravtumban i ljus estnisk dolomit är uppbyggd likt en paradsäng. De döda är avbildade liggande på en madrass med tofsprydda brokadkuddar under sina huvuden. Fältherren är iklädd rustning och hans maka en praktfull renässansdräkt. Ursprungligen hade monumentet rika förgyllningar vilka nu nästan helt har försvunnit.
detaljPå framsidan av gravtumban återfinns en framställning av Narva år 1581. Det är den äldsta kända bilden av staden och när man vid mitten av 1970-talet restaurerade Hermannsborgen i Narva användes reliefen på De la Gardies sarkofag som förebild för borgtornets utformning. Ovanför själva gravtumban finns en väggtavla som också utförts av Passer och som ingår i gravmonumentet.
Arent Passer var fram till sin död 1637 Tallinns mest eftertraktade bildhuggare och Gustav II Adolf försökte, dock utan framgång, att locka Passer till Stockholm för att utföra bildhuggeriarbeten på Stockholms slott.

(delvis utdrag ur Wikipedia)

1864 Gravsten i Assen över soldat Andersson (DK30)

Ett uppror bland de tyska invånarna i Schleswig-Holstein i början av 1848 med krav på frigörelse från Danmark ledde till schleswig-holsteinska kriget 1848–1851, där Danmark stod som segrare.
Den nye kungen Kristian IX av Danmark undertecknade dock den 18 november 1863 en ny grundlag, den så kallade novemberförfattningen, som gällde för Danmark och Schleswig, men inte Holstein.
Det danska agerandet ledde till att prins Fredrik av Augustenburg den 19 november utropade sig till hertig Fredrik VIII av Schleswig-Holstein och den 18 januari 1864 överlämnade Preussen och Österrike ultimatum om att novemberförfattningen skulle dras tillbaka. Då Danmark vägrade inleddes kriget.
Den 1 februari 1864 gick en preussisk-österrikiska styrka på omkring 60 000 man in i Schleswig. Den danska armén om 35 000 man var uppställd längs befästningsverket Dannevirke, som dock inte var i särskilt gott skick. Den 2 februari angrep preussarna men kastades tillbaka. Österrikarna anföll den 3 februari och intog Kongshöj efter en intensiv strid. Detta ledde till att natten mellan 5 och 6 februari övergavs Dannevirke med 200 kanoner och stora förråd och huvuddelen av den danska armén begav sig till Als och Sundeved. Den 28 mars anföll preussarna den danska Dybbölställningen, men slogs tillbaka och den 2 april påbörjades ett två veckors långt artilleribombardemang av staden Sönderborg och av de relativt oförberedda danska skansarna, som inledningsvis höll ut trots svåra förutsättningar. Den 18 april genomförde de preussiska styrkorna den länge förberedda stormningen av Dybbøl, som föll på några timmar.
Därefter utrymde danskarna även fästningen Fredericia utan strid den 28 april. Fredskonferensen sammankallades den 25 april och 9 maj slöts vapenvila som dock upphörde 25 juni utan att fred hade slutits. Den 29 juni förde prins Fredrik Karl sina trupper i båtar över Alssundet. De 12 000 man starka danska arméstyrkorna på Als blev överrumplad och fick inget understöd från den danska flottan. Den tvingades därför överge hela fästningsartilleriet på Als och bege sig till Fyn. Detta bröt slutligen danskarnas stridsvilja.
Eftersom varje hopp om utländsk hjälp var uteslutet inledde Danmark 1 augusti fredsförhandlingar i Wien. Den 30 oktober slöts sedan freden i Wien, med resultatet att Schleswig, Holstein och Sachsen-Lauenburg fick avträdas.
Under intryck av skandinavismen hade en del svenskar och norrmän deltagit som frivilliga i schleswig-holsteinska kriget. Dessa stämningar levde kvar på 1860-talet, och hade en varm anhängare i kung Karl XV, som vid en militärövning i Ljungbyhed samt vid Skodsborgsmötet den 22 juli 1863 hade lovat svenskt militärt stöd i händelse av ett nytt krig med Preussen, och utlovade 20 000 man till Dannevirke. Detta ingick inte i den svenske kungens befogenheter vid denna tid, och den svenske statsministern Louis De Geer vägrade, stödd av sin regering, att ställa sig bakom sådana riskabla löften. Löftet upphävs vid Ulriksdalskonferensen den 8 september 1863.
Även om Sverige aldrig deltog officiellt på den danska sidan kom ett antal svenskar att delta som frivilliga i kriget. Totalt tjänstgjorde 434 svenska frivilliga i Danmark. 134 av dessa ingick i Strövkåren, ett särskilt förband bestående av två kompanier av huvudsakligen svenska frivilliga som organiserades i mars 1864, och som kompletterades med norska frivilliga och danska soldater. Från 15 januari till 7 maj 1864 beviljade den svenska regeringen 50 svenska officerare och 18 lägre befäl tjänstledigt för tjänstgöring i Danmark.
I den danska krigssjukvården deltog frivilliga från Sverige: 19 läkare, nio studenter, nio militärläkare och en professor i kirurgi samt åtminstone sju sjukvårdsutbildade diakonissor. De gjorde insatser vid krigssjukhus eller i anslutning till sjuktransporter. Av de svenska läkarna tjänstgjorde flertalet vid det fältsjukhus som inrättats på Augustenborgs slott på ön Als.
Minnesdag: 04-18.
Dk30Gravsten av marmor rest år ?? Marmor. Storlek: h 80, b 50, d 10 cm.
Text: HER HVILER TO AF CAPT. AARÖES COMMANDO SOM FALDT FOR DANMARKS SELVSTAENDIGHEDDEN 18de APRIL 1864. CARL ANDERSON SVENSK FRIVILLIG, OLE OLSEN KJÖGE. DETTE MINDE SATTES AV KAMMERATERNE.

1864 Gravstenar över fyra svenska livgardister i Faarup (DK06)

Från 1840-talet präglades hertigdömena Slesvig och Holstein som ingick i en personalunion med Danmark, av såväl dansk som tysk nationalism.
Under ”revolutionsåret” 1848 förstärktes kraven bland den tyska befolkningen som krävde en fri författning gemensam för de två hertigdömena. Kraven avvisades av den danska regeringen och i mars 1848 utropade den tysknationalistiska sidan därför en provisorisk slesvig-holsteinsk regering i Kiel.
Danmark beslöt att slå ner upproret med vapenmakt och den danska armén slog upprorsmakarna vid Bov norr om Flensburg den 8 april 1848. Den danska armén besatte sedan Slesvig och Eckernförde, men strax efteråt anlände en tysk armé om 19 000 man från Hannover och Preussen som förstärkning till upprorsmännen. Efter ett anfall den 23 april 1848 tvingades de 10 000 danskarna i slaget vid Slesvig att överge Dannevirke och fick dra sig tillbaka till Als.
Den tyska armén höll under den kommande månaden hela Slesvig och södra Jylland besatta men den 28 maj 1848 genomförde danskarna ett anfall och intog Dybbølhöjden och slog sedan tillbaka de samlade tyska styrkornas angrepp den 5 juni.
Den 26 augusti 1848 slöts en vapenvila i Malmö, men efter danskt missnöje med tyska brott mot villkoren i denna, började kriget på nytt den 3 april 1849. Ett nytt slag på Dybbølhöjden 13 april vanns i huvudsak av danskarna, som dock drog sig tillbaka till Als. När danskarna den 23 april gick till anfall mot Kolding slogs de tillbaka av de slesvig-holsteinska trupperna och den 7 maj trängde en 40 000 man stark tysk arméstyrka upp i Jylland, och trängde danska arméns huvudstyrka tillbaka till fästningen Fredericia som omringades.
Den 10 juli slöts en ny vapenvila, som innebar att norra Slesvig ner till Flensburg hölls besatt av 4 000 man svensk-norska trupper som en buffert mellan danskarna och tyskarna. Efter långvariga förhandlingar slöts den 2 juli 1850 ett fredsavtal mellan Danmark och Preussen i Berlin, dock utan att någon av krigets stridsfrågor därigenom löstes varför detta blossade upp igen bara några veckor efter fredsavtalet.
1850 års strider inleddes den 24 juli med ett slag vid Helligbæk och dagen efter genomfördes slaget vid Isted, som blev krigets blodigaste. Den 39 000 man starka danska armén tvingade tillbaka den slesvig-holsteinska armén till Rendsborg och besatte Dannevirke. Därefter utkämpades endast småstrider, den sista av dem nyårsdagen 1851.
Kriget avslutades genom att andra länder satte press på partnerna.
Den svensk-norska styrka i norra Slesvig som kom till genom 1849 års vapenvila, var inte det enda svensk-norska deltagandet i detta krig. Under 1830- och 1840-talen hade skandinavismen spritt sig i Norge och Sverige där den danska synen på den slesvig-holsteinska frågan accepterades. När kriget bröt ut anmälde sig därför ett antal svenskar och norrmän som frivilliga i kriget. 1848 och 1849 utgjordes dessa av 243 svenskar och 114 norrmän, som ingick i olika danska förband, och deltog i flera av krigets slag. Bland dessa fanns även 24 norska och minst 60 svenska officerare, samt ett antal underofficerare och meniga soldater.
Danmark fick i kriget ett visst officiellt svenskt stöd genom att en reservstyrka om 5 000 man förlades till ön Fyn under 1848. Dessa trupper, som ej deltog i striderna, drogs tillbaka efter vapenvilan 1848.
Dk06aGravstenar över fyra stupade svenska gardessoldater i Första Schleswig-Holsteinska 1848-50 (Juhlin och Asp af Svea Lifgardet samt Franz Wichmann och Carl August Lindal af Svea Andra Gardet) samtliga 1948. Natursten. Storlek: h 70, b 50 cm
Text: CARL AUGUST LINDAL AF SVEA ANDRA LIFGARDET DÖD 28 AUGUSTI 1848. Övriga stenar oläslig text.

1848 Gravsten i Assen över soldater ur Västgöta Dals reg (DK04)

Från 1840-talet präglades hertigdömena Slesvig och Holstein som ingick i en personalunion med Danmark, av såväl dansk som tysk nationalism.
Under ”revolutionsåret” 1848 förstärktes kraven bland den tyska befolkningen som krävde en fri författning gemensam för de två hertigdömena. Kraven avvisades av den danska regeringen och i mars 1848 utropade den tysknationalistiska sidan därför en provisorisk slesvig-holsteinsk regering i Kiel.
Danmark beslöt att slå ner upproret med vapenmakt och den danska armén slog upprorsmakarna vid Bov norr om Flensburg den 8 april 1848. Den danska armén besatte sedan Slesvig och Eckernförde, men strax efteråt anlände en tysk armé om 19 000 man från Hannover och Preussen som förstärkning till upprorsmännen. Efter ett anfall den 23 april 1848 tvingades de 10 000 danskarna i slaget vid Slesvig att överge Dannevirke och fick dra sig tillbaka till Als.
Den tyska armén höll under den kommande månaden hela Slesvig och södra Jylland besatta men den 28 maj 1848 genomförde danskarna ett anfall och intog Dybbølhöjden och slog sedan tillbaka de samlade tyska styrkornas angrepp den 5 juni.
Den 26 augusti 1848 slöts en vapenvila i Malmö, men efter danskt missnöje med tyska brott mot villkoren i denna, började kriget på nytt den 3 april 1849. Ett nytt slag på Dybbølhöjden 13 april vanns i huvudsak av danskarna, som dock drog sig tillbaka till Als. När danskarna den 23 april gick till anfall mot Kolding slogs de tillbaka av de slesvig-holsteinska trupperna och den 7 maj trängde en 40 000 man stark tysk arméstyrka upp i Jylland, och trängde danska arméns huvudstyrka tillbaka till fästningen Fredericia som omringades.
Den 10 juli slöts en ny vapenvila, som innebar att norra Slesvig ner till Flensburg hölls besatt av 4 000 man svensk-norska trupper som en buffert mellan danskarna och tyskarna. Efter långvariga förhandlingar slöts den 2 juli 1850 ett fredsavtal mellan Danmark och Preussen i Berlin, dock utan att någon av krigets stridsfrågor därigenom löstes varför detta blossade upp igen bara några veckor efter fredsavtalet.
1850 års strider inleddes 24 juli med ett slag vid Helligbæk och dagen efter genomfördes slaget vid Isted, som blev krigets blodigaste. Den 39 000 man starka danska armén tvingade tillbaka den slesvig-holsteinska armén till Rendsborg och besatte Dannevirke. Därefter utkämpades endast småstrider, den sista av dem nyårsdagen 1851.
Kriget avslutades genom att andra länder satte press på partnerna.
Den svensk-norska styrka i norra Slesvig som kom till genom 1849 års vapenvila, var inte det enda svensk-norska deltagandet i detta krig. Under 1830- och 1840-talen hade skandinavismen spritt sig i Norge och Sverige där den danska synen på den slesvig-holsteinska frågan accepterades. När kriget bröt ut anmälde sig därför ett antal svenskar och norrmän som frivilliga i kriget. 1848 och 1849 utgjordes dessa av 243 svenskar och 114 norrmän, som ingick i olika danska förband, och deltog i flera av krigets slag. Bland dessa fanns även 24 norska och minst 60 svenska officerare, samt ett antal underofficerare och meniga soldater.
Danmark fick i kriget ett visst officiellt svenskt stöd genom att en reservstyrka om 5 000 man (med bl a Västgötadals regemente) förlades till ön Fyn under 1848. Dessa trupper, som ej deltog i striderna, drogs tillbaka efter vapenvilan 1848.
Minnesdag: 05-29 (Veterandagen)
Dk04Selskabet De danske foersvarsbroedre for Assen og Omegn meddelade 1939 att man ämnade resa en minnessten över tre svenska soldater ur Västgötadals regemente (Sven Johansson Berg, Olof Olofsson Hurtig och Erik Johan Jonasson Wallin) som avlidit på krigssjukhuset och begravts på Assens kyrkogård. Andra världskrigets utbrott kom dock att sätta försena genomförandet och stenen kom på plats först i mitten av 1940-talet. Natursten med inhuggen vapensköld och text. Storlek: h ca 90, b 60, d 40 cm (snedställd).
Text: HER HVILER TRE SVENSKE SOLDATER AF KUNGL. WESTGÖTA DAHL REGEMENTE E WALIN + 16.8 1848, + O HURTIG 21.8 1848, + S BERG 28.8 1848 DE FALDT FOR DANMARKS SAG.