Ett par hundra frivilliga svenskar tjänstgjorde i det finska luftvärnet under Vinterkriget.

Kransnedläggningsdag 05-29 (Veterandagen).

Ej bild.

Ej inventerad.

Ett par hundra frivilliga svenskar tjänstgjorde i det finska luftvärnet under Vinterkriget.

Kransnedläggningsdag 05-29 (Veterandagen).

Ej inventerad.

Eckartsberg är en stadsdel i Mittelherwigsdorf, Landkreis Görlitz, Sachsen.
Här skedde svenska arméns samling våren 1632 vilket förevigats genom en minnessten.

Sverige efter krigsslutet 1945 hade ett överskott på militära flygplan. Eftersom svenskar, med den legendariske Carl-Gustaf von Rosen i spetsen, hade anställts för att bygga upp det etiopiska flygvapnet, gavs en möjlighet att sälja svenska plan till Etiopien. Mellan 1947 och 1953 såldes sammanlagt 47 störtbombplan av typen B 17A till etiopierna, och sammanlagt 175 svenskar ur flygvapnet verkade i Etiopien fram till 1960-talets början.
I november 1947 levererades de första sjutton bombplanen. De flögs ned från Sverige av piloter ur F 6 i Karlsborg, F 7 i Såtenäs och F 21 i Luleå, och hade sällskap av personal från flygstaben och tekniker. Den 17 november var uppdraget fullgjort och 21 svenska flygofficerare och flygtekniker skulle återvända hem. De gick ombord på ett chartrat fraktplan, en Bristol 170 Freighter, från bolaget T-flyg. Ombord fanns också en besättning på tre man.
Vid sextiden på morgonen den 17 november lyfte planet från Addis Abeba och flög via Khartoum i Sudan där man gick ned för bränslepåfyllning. Därefter gjorde man ytterligare två mellanlandningar i Nordafrika innan man följande morgon flög ut över Medelhavet och tog en första paus i Catania på Sicilien. Därefter lyfte planet med sikte på Rom.
Enligt färdplanen skulle det svenska planet flyga rakt över öppet hav till en punkt ungefär tio mil norr om Neapel, där man skulle komma in över land. Redan i höjd med Stromboli något norr om Messinasundet lämnade kaptenen över till andrepiloten med order att gå direkt mot Rom på en höjd av 1 000 meter över havet, och sedan på 2 000 meters höjd när man kom in över land. Själv gick kaptenen för att sova.
Sedan hände något. Planet vek av i 90 grader in mot kusten. Varför? Var det den mänskliga faktorn, vilket den överlevande kaptenen förnekade i sitt försvar av den omkomne andrepiloten? Eller var det vädret: molnen tätnade och skymde de branta bergssidor som kantade den annalkande Amalfikusten? Än i dag vet vi inte säkert svaret.
Däremot vet vi alltför väl vilka konsekvenserna blev. Planet slog omkring klockan 16.15 lokal tid in i sidan på berget Monte Carro nära Scala, strax norr om Salerno, och bröts omedelbart i tre delar innan det kanade ned mot en ravin. Av de 24 ombord omkom 20 man direkt och en skadades så svårt att han avled kort senare. Endast tre personer överlevde, inklusive planets kapten.
Lokalbefolkningen hjälpte till att bärga överlevande och omkomna. Som tack för befolkningens insatser inrättade det svenska flygvapnet ett barnhem i trakten. Med en viss byråkratisk fördröjning kom de 21 omkomnas namn på plats på ”Minnenas vägg” i Flygvapnets minneshall i Försvarets materielverks byggnad i Stockholm. På Monte Carro är ett minneskors rest. Vid en ceremoni på platsen med anledning av 60-årsminnet av olyckan 2007 deltog både det svenska och italienska flygvapnet.
Med i olycksplanet befann sig också den etiopiska statens kontanta betalning för de levererade flygplanen: en kista med guldtackor. För säkerhets skull hade tackorna målats svarta, och när de vid kraschen spreds ut runt flygplansresterna så anade ingen av räddningsarbetarna vad det var. Samtliga guldtackor kunde dock bärgas och föras till Sverige.

Svenska frivilligkåren organiserade de svenska medborgare som anmält sig som frivilliga på Finlands sida i Vinterkriget 1939-1940 mellan Finland och Sovjetunionen.
Redan innan Sovjetunionens anfall på Finland den 30 november 1939 hade planer för en svensk frivilliginsats gjorts och samma dag öppnades frivilligbyråer på flera platser i Sverige. Till att börja med intog den svenska regeringen en försiktig hållning, främst på grund av oro för reaktionen från Tyskland, som hade ingått en icke-aggressionspakt med Sovjetunionen i augusti samma år. Svenska frivilligkåren fick exempelvis till att börja med inte annonsera. I början av 1940 hade 125 frivilligbyråer etablerats över hela Sverige.
De första svenska frivilliga började anlända till Finland i slutet av december 1939. Så småningom hade drygt 8 000 man anlänt (ytterligare över 4 000 man hann anmäla sig innan fredsslutet den 13 mars 1940). Januari månad användes till övningar och kompletterande militär utbildning i Kemi i Finland, strax öster om Haparanda.
Svenska frivilligkåren var organiserad i tre stridsgrupper (bataljoner) understödda av artilleri och pansarvärn. Varje bataljon bestod av tre skyttekompanier, ett jägarkompani, ett tungt kompani, ett artilleribatteri, en plogpluton samt underhållsförband. Även luftvärns-, ingenjörs- samt underhållsenheter ingick.
Vapen och utrustning hade huvudsakligen köpts in från den svenska armén. Kostnaden för att sätta upp och underhålla Svenska frivilligkåren under de sex månader den existerade betalades genom insamlingar från den svenska allmänheten och industrin. Den pensionerade generalen Ernst Linder utsågs till kårens chef. Linder hade varit frivillig i Finland under Frihetskriget 1918.
Den 3 februari skickades I. gruppen – en bataljon om cirka 1 500 man under ledning av överstelöjtnant Magnus Dyrssen – genom skidmarsch från Kemi till Rovaniemi. I mitten av februari transporterades sedan gruppen med tåg från Rovaniemi till Kemijärvi i finska Lappland. Under marschen avslöjades brister i utrustningen och utbildningen och mer än hundra man avfördes som sjuka.
Några dagar senare transporterades II. gruppen under ledning av överstelöjtnant Viking Tamm med tåg från Kemi till Kemijärvi, varifrån båda grupperna sedan marscherade mot fronten kvällen den 24 februari.
Avsikten var att avlösning av de finska trupperna vid Märkäjärvi skulle ske den 29 februari. Emellertid medförde händelseutvecklingen på Karelska näset en tidigareläggning till den 26 februari och två dagar senare hade den Svenska frivilligkåren helt övertagit försvarsställningen vid Märkäjärvi. Av de stridsvana finska förbanden kunde fem bataljoner och två batterier (således mer än Frivilligkårens egen styrka) frigöras och sättas in i de häftiga striderna på Karelska näset.
Tillsammans med finländska trupper ansvarade Svenska frivilligkåren för att järnvägen mellan Sverige och Finland via Torneå och Uleåborg och därmed den för Finland livsviktiga importen av krigsmateriel från Sverige hölls öppen. Svenska frivilligkårens flygstyrka förstörde minst sju fientliga jaktplan och fem bombplan. Luftvärnet sköt ned minst sju plan samt åtta osäkra. Flygstyrkans och luftvärnets blotta existens avvärjde fientliga luftanfall och vid många av de anfall som blev av, fälldes de ryska bomberna från hög höjd med försämrad precision som följd.
De två svenska stridsgrupperna vid Märkäjärvi band tillsammans med tre finländska bataljoner två sovjetiska divisioner – mångfaldigt starkare styrkor som i annat fall hade kunnat sättas in på annat håll. Det var även av stor betydelse att Frivilligkåren kunde frigöra fem stridsvana finländska bataljoner, vilka kunde sättas in på Karelska näset. Här var läget mycket allvarligt och varje dag av fortsatt kamp påverkade fredsförhandlingarna.
Viktigare än den militära insatsen torde dock ha varit den moraliska innebörden av frivilligverksamheten. Till Svenska frivilligkåren anmälde sig 12 705 (varav 727 norrmän), 8 260 antogs. Av dessa stupade 33, omkring 50 sårades genom direkta stridshandlingar och över 130 frostskadades.
Den 28 mars avtackade Finlands överbefälhavare, fältmarskalk Mannerheim, Svenska frivilligkåren vid Paikanselkä, strax intill den tidigare frontlinjen. Frivilligkårens III. stridsgrupp, som ännu inte var färdigorganiserad, avtackades vid ett senare tillfälle.

(delvis utdrag ur Wikipedia)

Vid finska vinterkrigets utbrott var det finska flygvapnet illa rustat för krig. Som en liten förstärkning skänkte den svenska regeringen den 8 december 1939 tre stycken Jaktfalkar J 6, tre stycken Fokker CV-E S 6 samt två Bristol Bulldog J 7. Flygplanen tillfördes det ordinarie finska flygvapnet som kraftsamlade luftförsvaret i södra Finland.
För att hjälpa Finland skedde inom flygstaben förberedelser för att sätta upp ett frivilligförband med en jaktdivision och en bombdivision i norra Finland.
Regeringen gav 14 december 1939 sitt tillstånd till att ett frivilligt flygförband fick organiseras. Chef blev den dåvarande majoren Hugo Beckhammar, som redan några dagar före nyåret rekryterat cirka 240 frivilliga, som med tåg reste från Haparanda till Kemi i norra Finland för att förbereda baseringsplatsen i Veitsiluoto. Regeringen beslöt den 30 december att ställa fem B 4 Hawker Hart, och tolv J 8 Gloster Gladiator till flottiljens förfogande. Vid den tidpunkten motsvarade det en tredjedel av Flygvapnets jaktflyg.
Förbandet organiserades med en flottiljstab, jaktdivision, lätt bombgrupp, transportgrupp samt ett stationskompani, totalt 250 man och två lottor. Den 8 januari kom man överens med de finska myndigheterna att anta namnet 19. flygflottiljen F 19 samt i Finland Flygregemente 5. Den 10 januari anlände flygplanen från Sverige och redan samma dag undsatte man en hårt ansatt finsk armégrupp som höll stånd vid Joutsijärvi trots upprepade ryska anfall. Efter några dagar visade det sig att Veitsiluoto låg för långt från fronten, flygplanens räckvidd medförde att de i bästa fall kunde ta sig till operationsområdet och åter, men knappast genomföra några uppdrag där. Under januari månad byggdes därför fem framskjutna baser. Flottiljens arbetsuppgift var att bedriva spaning och anfall mot ryska flygbaser samt anfall mot ryska marktrupper, och i mån av resurser förse städerna Uleåborg, Kemi och Torneå med jaktförsvar. Flottiljchefen major Beckhammar ledde själv ett sammansatt jakt- och bombförband i en överraskande insats 12 januari 1940 då fänriken Ian Iacobi stod för den första luftsegern genom att skjuta ned ett ryskt jaktflygplan av typen I-15. Förberedelser gjordes att överföra en grupp B 3 till F 19. På huvudbasen i Finland plogades en bana upp för att ta emot de tunga bombplanen, men innan flygplanen hann överföras var kriget över.

Svenska frivilligbataljonen (SFB) eller Hangöbataljonen som den också kallas var en svensk bataljon som 1941 deltog vid belägringen av den sovjetiska flottbasen på Hangö udd i sydvästra Finland. Bakgrunden till denna var att i de fredsförhandlingar som följde efter vinterkriget var ett av villkoren att Finland skulle arrendera ut Hangö udd åt Sovjetunionen för en tid av 30 år.
Strax efter fortsättningskrigets utbrott den 26 juni 1941 började svenskar visa sitt intresse om att frivilligt tjänstgöra i Finlands försvarsmakt. Efter en mycket hård gallring bland de frivilliga svenskarna transporterades de efterhand med båt över till Åbo där de efter en kort utbildning kommenderades till Hangöfronten i Västnyland. Den första svenska frivilligkontingenten anlände den 24 juli 1941 och den 10 augusti ansågs tiden mogen att bilda ett eget svenskt truppförband, Svenska Frivilligbataljonen (SFB). Totalt uppgick styrkan då, allt som allt, till drygt 800 man. Bataljonen bestod av ett stabskompani, tre jägarkompanier och ett tungt kompani med 5 kulsprutetroppar, 3 granatkastartroppar och 1 pansarvärnspluton. Svenska Frivilligbataljonen svor faneden den 17 augusti 1941 och underställdes kommendören för Hangöuddsavsnittet. Då hade kriget på där redan pågått i nästan två månader.
I början av fortsättningskriget hade finländarna haft långtgående planer på ett massivt anfall mot sovjetiska Hangöbasen men marskalk Gustaf Mannerheim avblåste operationen redan efter bara två dygn. Därefter bestod stridverksamheten på Hangöfronten närmast av ställningskrig där artilleriet spelade huvudrollen. Patrulluppdrag bakom fiendens linjer hörde vanligen nattetid till vardagssysslorna på ömse sidor om gränsen. Vardagen bestod även av vakttjänst och fältarbeten. Propagandakrig i olika former förekom också. Granater föll då och då över de svenska ställningarna, och kulsprute- och gevärseld sprutade sporadiskt genom träden. Sovjetiska prickskyttar utgjorde ett ständigt närvarande hot.
Den 7 oktober besöktes bataljonen av HKH prins Gustaf Adolf. Den 25 oktober 1941 fick de sovjetiska styrkorna order om att med hjälp av den sovjetiska östersjöflottan börja utrymma Hangöbasen. På grund av att väderleken gynnande transporterna upptäcktes verksamheten inte av finländarna. Sent på kvällen den 2 december 1941 lämnade det sista sovjetiska örlogsfartyget Hangö.
Befriandet av Hangö stad blev därefter alldeles som en sprinttävling eftersom både svenskarna och finländarna ville komma först in i staden. Kapten Anders Grafströms förstärkta jägarkompani drog det längsta strået och den 4 december 1941 klockan 06.25 nådde förplutonen salutorget i Hangö, och klockan 08.00 gav kapten A. Grafström order om att hissa den medhavda finländska flaggan på rådhusets tak. De svenska soldaterna sköt salut och ropade ”Gud bevare Finland”, medan den finländska flaggan hissades till toppen.
En finländsk patrull anlände en halv timme senare med motorbåt till Hangöby. Den finländska patrullen bestod av fyra man och leddes av löjtnant Karl-Ove Berglund. I patrullens sällskap fanns dessutom fem eller sex krigskorrespondenter. Då patrullen närmade sig torget upptäckte de män som gick omkring där i bruna rockar. Det dröjde inte lång stund förrän de blev varse om att det var deras vapenbröder från Sverige.
I rykande snöstorm mottog marskalk Mannerheim i Harparskog den 15 december 1941 de trupper som kämpat på Hangöfronten vilka avtackades i en dagorder, i vilken de svenska frivilliga gavs ett särskilt erkännande. Det kan nämnas, att vid ceremonin fördes för första gången Hangöbataljonens fana.
Svenska frivilligbataljonen hemförlovades den 18 december 1941. De som så önskade erbjöds att stanna kvar och fortsätta sin tjänstgöring i Finlands försvarsmakt. Den hemvändande Hangöbataljonen mottogs i Stockholm av hurrande folkmassor. Av de svenska frivilliga som valde att stanna kvar bildades sedermera Svenska frivilligkompaniet som sattes in i striderna på östra gränsen vid Svirfronten. Förlusterna för Svenska frivilligbataljonen belöpte sig till 25 stupade och 75 sårade.

Svenska frivilligkompaniet eller Svirkompaniet, var under finska fortsättningskriget (1942– 1944) ett svenskt frivilligförband som till en början kämpade vid Svirfronten och sedermera deltog i våldsamma slaget vid Tali-Ihantala på Karelska näset 1944. Svenska frivilligkompaniets mannar hade högt anseende hos sina finländska vapenbröder, och fick idel lovord för sina insatser. Förbandet upplöstes på hösten 1944.
Svenska frivilligkompaniet bestod främst av manskap som hade valt att stanna kvar i Finland för fortsatt krigstjänst, sedan Svenska frivilligbataljonen hade upplösts på Hangöfronten. En del av kompaniets manskap var emellertid helt nyanlända frivilliga från Sverige.
Kompaniet var underställt det svenskspråkiga finländska (finlandssvenska) infanteriregementet IR 13. Under sin existens tjänstgjorde totalt 404 man i kompaniet, dock inte samtidigt. I kompaniets tjänst stupade 41 man och 84 man sårades. I medeltal tjänstgjorde de i 9 månader, men nio man gjorde sin tjänst där under hela kriget.

Invid en stor sten, helt nära själva slagfältet, hade Lotta Svärd spänt upp sitt anspråkslösa tält den 14 september 1808 under slaget vid Oravais. Tältet var väl inte mer än ett vindskydd och ett och annat kulhål syntes i tältduken. Lotta Svärd var krigets marketentare och tillhandahöll brännvin, tobak och kanske något tilltugg mot betalning. Nu var hon gammal och ansiktet var väderbitet och rynkigt. Hon hade följt armén alltsedan 1788 på Gustav den III:s tid. Då hade hon följt sin man, soldaten Svärd, när han drog ut i fält. Men soldaten Svärd stupade och hon blev ensam. Hon fortsatte ändå att följa armén, ty soldattorpet, där hon och Svärd hade bott, kunde hon inte längre återvända till, eftersom änkan efter en stupad soldat icke hade rätt till torpet. En ny soldat övertog torpet och änkan tvingades bort. Armén var allt hon hade, den blev hennes hem. Hon var soldaternas vän och soldaterna älskade henne, men hon var också en skarp observatör av sina grå gossar. Runeberg berättar om en karsk dragon, som efter slaget vid Oravais i övermod skroderade vid Lottas bod om sitt mod i striden och om sin stinna penningpung. Han ville bjuda alla på en omgång, men Lotta hade nog gett akt på honom, hur han i striden hetta dragit sig undan och klagat över ett obefintligt sår. Lotta sköt sin vredgade blick på den skrytsamme dragonen, knöt sin hand och sade: ”Vid Gud, en droppe för allt ditt gull Jag gav ej en sådan son.” Men ett stycke längre bort vid vägen satt en ung soldat stödd på sitt gevär med rocken genomvåt av blod. Hon visste vem den unge soldaten var och att han var från ett fattigt torp i skogen och inga pengar hade. ”Soldaten kom, och hon fyllde sitt mått för den tappre till yttersta rand och det feltes ej stort, att till råge han fått två tårar till däribland.” Runeberg tog ofta förebilder till gestalterna i Fänriks Ståls Sägner ur verkligheten. Det är därför sannolikt att också Lotta Svärd hade en förebild. Enligt traditionen hette hon Brita Johanna Granlund och var född i Gamlakarleby (nuvarande Karleby) år 1782. Redan i 18 års ålder ingick hon äktenskap med fanjunkaren Abraham Ahlbäck (alias Svärd), som var född 1774. Då kriget kom och då fanjunkaren Ahlbäck drog ut i fält följde Brita Johanna med. Det sägs att hon var en resolut och bestämd kvinna. Hon rökte tobakspipa som soldaterna och unnade sig också en och annan sup, vilket bidrog till att göra henne populär. Efter nederlaget vid Oravais och reträtten norrut upphörde hon dock med sitt marketenteri. Fanjunkaren Ahlbäck klarade, i motsats till soldaten Svärd, livhanken i kriget och bodde sedan i Gamlakarleby och fick många barn med Brita Johanna. Han dog 1824, men Brita Johanna levde ända till 1859 och blev således nästan 80 år gammal. Runebergs Lotta Svärd är förebild och inspirationskällan till Lotta Svärdsrörelsen, som var en kvinnlig, frivillig försvarsorganisation och som kom att ha stor betydelse för Finland under kriget 1939 – 44.

På platsen där Gustav II Adolf före slaget vid Breitenfeld 1631 samlade sina trupper innan han gick över Elbe, samlade även kronprins Karl Johan sin armé före det stora slaget vid Leipzig 1813. Till minne av dessa händelser restes den 2 september 1840 på tyskt, protestantiskt initiativ ett kors i närheten av Göritz/Coswig (det står vid en gräsbevuxen väg som går in till höger när man kommer från Göritz och kör mot Serno.) Än idag hålls årliga friluftsgudstjänster vid stenen.
Monumentet bestående av ett kors, med upphängt draperi över armarna, stående på en fyrkantig stenfot. På korsarmarna: 1631 1813. På foten: Eingeweiht 2 sep. 1840. Framför foten ligger en kullrig sten kallad ”Schwedenstein”, med en hästskolik fördjupning, enligt sägnen intrampad av Konung Gustaf II Adolfs häst.

Kyrkan i Göritz har fått sitt namn efter den 1632 vid Lützen stupade svenske kungen som 1631 hade sin armé förlagd i området. Originalskylten från det 1840 uppsatta minnesmärket förvaras numera i kyrkans vapenrum.