Stora nordiska kriget (1700–1721), vars slutskede (1713–1721) också kallas för Stora ofreden, fördes huvudsakligen mellan Sverige och Ryssland. Upptakten var det för Sverige segerrika slaget vid Narva 1700. Tsar Peter I:s (senare Peter den store) armé erövrade av Sverige 1703 ett landområde vid Finska viken och grundade dit Rysslands nya huvudstad S:t Petersburg. Sverige försökte några gånger återerövra området vid Nevas mynning, men klarade inte längre av det. Karl XII:s armé slogs av Peter i slaget vid Poltava 1709 som nuförtiden ligger i Ukraina. Därefter kunde inte Sverige längre försvara till lands de baltisk och finska områdena. Peter erövrade av Sverige största delen av Baltikum redan 1710 och före 1714 var hela södra Finland erövrat.
Sverige härskade dock med sina starka örlogsflotta suveränt Finska viken och Östersjön ända till 1714. Peter kunde inte mobilisera en motsvarande örlogsflotta, utan han utvecklade en kustflotta som baserade sig på galärer som roddes. Galärerna kunde röra sig i grunda vatten dit de stora och eldkraftiga örlogsfartygen inte kunde eller vågade komma. I början av 1714 hade Peter redan över 100 galärer av olika storlek med vilka han beslöt att krossa Sveriges övermakt till sjöss och anfalla ända till Sverige. Sverige fick sina första galärer sjösatta först 1713. I februari 1714 förintades i praktiken den svenska landstyrkan i Finland i slaget vid Storkyro varefter hela Finland behärskades av Peter.
Tidigt på våren i slutet av april 1714 skickade Sverige under ledning av amiral Wattrang en stark flotteskader till Finska viken för att avstänga kustfarleden vid spetsen av Hangö udd och därmed hindra att Peters galärer kunde komma förbi udden. Samtidigt förhindrades underhållet av de ryska trupperna i Åbo sjöledes. Wattrang hade till förfogande bl.a. 16 linjeskepp, 3 fregatter och flera mindre fartyg. I slutet av juni 1714 anlände en rysk galäravdelning med cirka 80 olika galärer, under ledning av överamiral Apraxin, till Tvärminne öster om Hangö udd. De 20 galärer som övervintrat i Helsingfors förenade sig med avdelningen i början av juli. Rysslands örlogsflotta var i Tallinn, där den också stannade då Peter ansåg att dess stridsduglighet inte var tillräcklig. Peter kom den 20 juli från Tallinn till Tvärminne via Porkala och var personligen med om operationerna som följde och i slaget vid Rilax. Då det verkade svårt att passera Hangö udd och skulle ha lett till svåra förluster, försökte Peter låta dra fartygen över Hangö udd vid det s.k. Draget i Lappvik.
Dragförsöket misslyckades, men svenskarna märkte vad som var på gång och Wattrang skickade den 25 juli schoutbynacht Nils Ehrenskiöld till västra sidan om Draget med en avdelning bestående av en skottpråm och sex galärer. Samtidigt beordrade Wattrang viceamiral Lille att anfalla med åtta linjeskepp Peters galärer i Tvärminne. Anfallet förverkligades inte då det var stiltje och de tunga fartygen kunde inte komma tillräckligt nära Peters galärflotta. När den svenska flotteskadern nu var på tre ställen, beslöt Peter att skicka en galäravdelning med 20 fartyg att yttre vägen kringgå Wattrangs huvudavdelning som ännu var i höjd med Hangö udds spets. Under ledning av kommendörkapten
Smajevitj lyckades manövern den 26 juli och avdelningen kom förbi Wattrang och Hangö udd utan några förluster. Wattrang beordrade på grund av detta att linjeskeppen skulle med roddbåtar bogseras längre ut så att manövern inte kunde upprepas.
Samtidigt skickade Peter ytterligare 15 galärer till under ledning av le Fort den yttre vägen och fastän resan var längre än för den föregående gruppen, lyckades också dessa runda den svenska avdelningen utan förluster. Omvägen roende var cirka 30 km.
Då svenskarna öppnat blockaden i spetsen av Hangö udd, började på morgonnatten den 27 juli Peters huvudavdelning, cirka 60 galärer, ro i stiltje längs Hangö udds stränder från Tvärminne runt udden. Svenskarna försökte stänga farleden, men hann inte bogsera sina linjeskepp tillbaka tillräckligt nära. Så här lyckades också huvudavdelningen passera den svenska blockaden utan större förluster.
En rysk galär åkte på grund utanför Hangö udd och dess besättning på 180 man togs till fånga av svenskarna. Likaledes blev galären svenskt krigsbyte och fördes till Stockholm.
Peter hade till sitt förfogande flera män än Wattrang, men svenskarna hade en betydligt större eldkraft, men den var till ingen nytta då galärerna roddes förbi de svenska örlogsskeppen på tillräckligt långt avstånd.
Wattrang begick betydande misstag när han delade sin eskader i tre delar och öppnade Hangö udds spets för Peters ringmanöver. Peter kunde utnyttja detta till sin fördel tack vare galärflottans rörelseförmåga och smidighet. Också stiltjen var till fördel för anfallaren.
Uppgiften för Peters galärflotta blev nu att förinta Ehrenskiölds avdelning på 1 000 man norr om Hangö udd.
Ehrenskiölds avdelning hade redan förankrat sig den 26 juli i försvarsposition och vägrade att ge upp, så slaget vid Rilax började den 27 juli ungefär kl. 14. Det var alltså Ehrenskiöld som valde krigsskådeplatsen. Slaget räckte i cirka tre timmar. Bara en del av Peters galärer (cirka 23 stycken) rymdes samtidigt på stridslinjen, men man fick snabbt med nya krafter. Ryssarnas taktik var att ro med galärer mot de svenska skeppen och erövra dem med handvapen. Ehrenskiölds avdelning kunde avvärja de två första anfallen, men övermakten var så stor att till slut erövrades fartyg efter fartyg och till sist Ehrenskiölds Elefanten där han själv var skadad. Inte ett endaste fartyg sjönk under striden. Enligt dokumenten stupade 361 svenskar i striden och de resterande 600 blev tillfångatagna. Det fanns cirka 4 000 ryssar i slaget av vilka 469 dog eller skadades.
Efter slaget begravde ryssarna de stupade och reparerade skeppen på ort och ställe. Man vet inte var gravarna är belägna. Under ledning av Apraxin fortsatte 70 galärer efter fem dagar den 1 augusti via Jungfrusund till Åbo och därifrån vidare till Åland. Peter och den tillfångatagne Ehrenskiöld for med denna avdelning ända till Åland. Från Hangö kom ytterligare åtta galärer troligen efter reparationer till Åland och förenade sig med Apraxins avdelning. Därifrån fortsatte avdelningen till Kristinestad och kom till Vasa den 9 september. Nio galärer skickades att förstöra Umeå, som brann den 18 september. Resten av galärflottan övervintrade i Nystad. Cirka 16 galärer åkte på grund eller sjönk i höststormar på Bottniska viken. Peter återvände med 20 galärer till S:t Petersburg, där man i september höll på Nevan en stor festparad till ära för den ryska flottans första sjöseger. Sivers ledde avdelningen som hämtade de svenska krigsbytesfartygen först till Helsingfors och därifrån till S:t Petersburg. I paraden fanns cirka 200 svenska krigsfångar, vilket betyder att cirka 400 svenskar dog eller var fångna annanstans. Efter freden i Nystad kunde en del av dessa fångar återvända till sina hembygder. I Tvärminne blev kvar en kommendör över en flottenhet från Peters flotta, kommendör Mark Gris och Ljuberas, vilka gjorde de första ryska sjökorten över Hangö udd, Tvärminne och Barösund.
Örlogseskadern under Wattrang samt en mindre avdelning under Taube som varit i Korpoström under slaget, avlägsnade sig efter att Hangö udd förlorats via Åland till svenska kusten och ställde sig där för att förhindra att Peters galärer kom till Stockholm.
I och med slaget vid Rilax kunde Ryssland under ledning av Peter öppna ett fönster mot Europa och Ryssland utvecklades till en betydande sjömakt i Östersjöområdet. Samtidigt började Sveriges stormaktstid gå mot sitt slut.
Fastän Ryssland i freden i Nystad 1721 returnerade nästan hela finska området till Sverige, blev gränsen mellan Sverige och Ryssland nästan den samma som dagens gräns mellan Finland och Ryssland. Fastän Sverige försökte dämma ryska flottan bland annat genom att bygga Sveaborg, fortsatte Ryssland att pressa, vilket slutligen ledde till 1808–1809 års krig varefter hela Finland, som ett storfurstendöme, införlivades med Ryssland. För Finlands del ledde separationen från Sverige till att Finland 1917 kunde bli självständigt i samband med ryska revolutionen det året.
Slaget vid Rilax är därför en viktig vändpunkt i Finlands historia, fastän det på sin tid bara var ett slag bland många andra skärmytslingar. Samtidigt underströks för första gången Hangö udds strategiska betydelse på Finska viken och under de kommande åren efter Rilax kämpades flera gånger om dess herravälde ända till andra världskriget. Det var främst fråga om S:t Petersburgs säkerhet. Ryssland byggde i början av 1900-talet försvarsverk och befästningar längs Finska viken och också på Hangö udd och dessa kallas fortfarande för Peter den stores sjöfästning.

(delvis utdrag ur Wikipedia)