1718 Armfeldts återtåg

Efter det att Karl XII kommit hem till Sverige år 1715 så slog han sig ner i Ystad och arbetade hårt för att få rikets ekonomi på fötter igen – och då samtidigt kunna skriva ut fler soldater, köpa in fler hästar och tillverka fler kanoner. Men inte för att ta tillbaka de förlorade finska länen. Slaget som han förberedde – det som kanske skulle ha fått Sveriges och Nordens historia att ta en annan vändning – var nämligen slaget mot Norge.
Efter ett första misslyckat försök 1716 sattes en ny arme på 40 000 man upp. Det var en stor styrka – det var inte unga och oövade rekryter som man länge trott utan krigsvana Carl_Gustaf_Armfeldtoch välmotiverade trupper. Planen var att general
Armfelt skulle med en styrka på 11 550 karoliner, varav ca 8 000 var stridande, anfalla det nordliga Trondheim, för att kapa av Norge på mitten. Dessutom var Trondheim en viktig stad och dess erövrande skulle betyda mycket för fälttåget. Själv skulle Karl XII ta huvudstyrkan i söder och gå genom Halden mot Kristiania. I november belägrades fästningen Fredriksten nära Halden, och under kungens direkta order framskred belägringen mycket fort. Den svenska belägringen fortskred sakta och en svensk seger låg inte helt utom räckhåll. Men då, den 30 november, träffades kung Karl XII av en kula som genomborrade bägge tinningarna och direkt medförde döden. Fälttåget avbröts; sydarmén marscherade tillbaka till Sverige medan nordarmén stod kvar utanför Trondheim längre norrut. Så snart 600px-Armfeldt_Campaign_in_Norway_1718.svgArmfelt blivit informerad om kungens död (och även avbrytandet av huvudanfallet), beslöt även han att retirera. Det blev en hård återmarsch, genom kallt klimat och soldaterna led svårt av törst, kyla och överraskades även av en snöstorm. Hälften av dem, 3 000 man, kom aldrig tillbaka från vad som brukar kallas Karolinernas dödsmarsch.