Slaget vid Lund var ett fältslag under skånska kriget som stod den 4 december 1676 i ett område norr om staden Lund i Skåne. Striden stod mellan den invaderande danska armén bestående av ungefär 13 000 soldater under Kristian V och den svenska armén bestående av ungefär 8 000 soldater under Karl XI. Det är ett av de blodigaste slag som stått på nordisk mark. Förlusterna var cirka 70 procent på båda sidorna, 9 000 danska soldater och 5 000 svenska.
Efter den svenska förlusten i slaget vid Fehrbellin under juni 1675 och ett antal danska triumfer till sjöss hade den svenska militären fullt upp med att försvara sitt svaga grepp om sina besittningar i Brandenburg och Pommern.
Danskarna såg detta som ett bra tillfälle att återta kontrollen över Skåneland, som hade tillfallit Sverige under freden i Roskilde 1658. Danskarna invaderade Skåne via Helsingborg i slutet av juni 1676 med en armé på 14 000 man, där de även fick stöd från den lokala bondebefolkningen. Detta försvårade kraftigt de underlägsna svenska truppernas förmåga att försvara Skåneland. Efter en månad förblev bara den befästa staden Malmö under svensk kontroll.
I augusti försökte ett danskt detachement tåga norrut, men den svenske kungen Karl XI hade förberett en ny armé i Småland, och den danska framryckningen stoppades under slaget vid Halmstad. Svenskarna hade samlat 14 000 soldater från oktober, varav tre fjärdedelar var ryttare, och de kände sig säkra nog att marschera söderut. De stred långsamt vidare i ett försök att bryta belägringen av Malmö. De svenska försörjningslinjerna var mycket svaga, på grund av upprepade angrepp från lokala bönder under ledning av danska officerare.
I början av november var den danske kungen och hans armé förlagda vid Skälshög nära Lund, söder om Kävlingeån. Danskarna kontrollerade alla flodövergångar, och den svenska armén tvingades att slå läger vid Lilla Harrie, norr om ån. Efter en månads väntan kom snön under slutet av november och ån började frysa. På morgonen den 3 december rapporterade generalkvartermästaren Erik Dahlbergh till Karl XI om att isen skulle hålla arméns vikt. Danskarna antog att svenskarna hade tagit vinterkvarter och att de inte skulle gå till anfall förrän till våren.
 Ungefär klockan halv tre på morgonen den 4 december korsade de svenska trupperna den tillfrusna Kävlingeån vid Rinnebäcksvad för att kunna gå till anfall mot det danska härlägret. Svenskarna planerade att överraska det sovande danska lägret med kavalleri från sydost. En framryckning visade sig dock vara alldeles för svår på grund av alla gärdesgårdar och diken som låg i vägen. De svenska trupperna gick i stället mot Lund för att kunna inta Helgonabacken och andra höjder norr om staden. Med dessa kunde kavalleriet få bättre terräng och själva staden skulle täcka den södra svenska flygeln. Detta hade dock den danska arméledningen insett och satte sig också i rörelse mot söder för att kunna inta höjderna före de svenska trupperna. Klockan halv nio kom båda styrkorna fram ungefär samtidigt och gick genast i strid med varandra. Den första skärmytslingen stod mellan den svenska högerflygeln och den danska vänsterflygeln, och som slutade oavgjort. Höjderna intogs av svenskarna, och danskarna slogs tillbaka mot öst.
Huvudstriden började vid klockan nio vid soluppgången. Frontlinjen sträckte sig nu en kilometer från norr till söder, med danskarna i öst och svenskarna i väst. Karl XI ledde själv den svenska högerflygeln i en flankmanöver och efter en timmes strid gav den danska vänsterflygeln vika och inledde en oordnad reträtt norrut. Den svenska högerflygeln med kungen själv, överbefälhavaren Simon Grundel-Helmfelt och chefen för kavalleriet Rutger von Ascheberg, deltog i förföljandet upp till Kävlingeån och högg ner alla eftersläntrare som de fick tag i. Bland de som lyckades fly över ån var kung Kristian och hans bror Georg. Den danska trossen plundrades och isen brast så att ett stort antal av den återstående danska vänsterflygeln drunknade i det iskalla vattnet.
Samtidigt hade de båda arméernas center drabbat samman norr om Lund. Svenskarna bombarderades av danska kanoner och blev därefter anfallna av danskt infanteri, som erövrar svenskarnas artilleri. Vid tiotiden gör den danska högerflygeln en omfattningsmanöver mot den svenska vänsterflygeln, det sistnämnda lider stora förluster och dess chef Johan Galle stupas. Generalmajor Johan Bebedict Schönleben övertog ledningen och bröt igenom danskarnas omslutning med sina återstående ryttare. Vid tolvtiden gjorde den svenska centern en motattack som upplöser den danska centern. Efter detta drar sig båda sidorna tillbaka för att omgruppera.
Erik Dahlbergh red norrut för att hitta den svenska högerflygeln som leddes av kungen. Denne hade i det tidigare skedet gett sig hän åt förföljandet av den danska retirerande häravdelningen och övergett huvudstyrkan. Dahlberg lyckades hitta kungen och berättade att de svenska trupperna befanns sig i ett svårt läge. Kungen samlade då ihop nio skvadroner från den utspridda högerflygeln och red i ilfart mot Lund. Vid ettiden drabbades arméerna vid Lund på nytt, som böljade fram och tillbaka och där ammunitionsbrist började uppstå mellan arméerna. När den svenske kungen och de nio skvadronerna återkom till Lund vid tretiden, då danskarna gjorde förberedelser för ett sista anfall, gick de genast till anfall mot den danska vänsterflygeln. Denna tog till flykten men Karl XI:s skvadroner led stora förluster.
Kungen själv, Rutger von Ascheberg, Erik Dahlbergh och tre ryttare lyckades ta sig igenom de danska trupperna och förenades med de svenska trupperna på Möllevångshöjden. Kungens närvaro göt nytt mod hos de svenska trupperna och kungen gav order om anfall. Den danska styrkan blev nu anfallen från två håll och många greps av panik och flydde slagfältet. Slutstriden ägde rum på ängarna söder om Vallkärra kyrka, där svenskarna ställde till med en stor massaker, som främst drabbade de nederländska matroserna. Vid halv fem på eftermiddagen hade allt motstånd upphört, och vid fem beordrades eldupphör.
 Den exakta dödssiffran är okänd och de ursprungliga dokumenten angående slagets förluster är försvunna, trots att kropparna räknades upp nästa dag. Slaget vid Lund lamslog de båda arméerna allvarligt, och är ett av de blodigaste slagen i historien när man tar hänsyn till förlusterna – nästan 70 procent – i jämförelse med det totala antalet soldater.
Livregementet under ledning av Nils Bielke utmärkte sig under slaget och tilldelades av konungen en halmkrans som tecken för dess hjältemod.
Kriget var ej slut i och med slaget i Lund men svenskarna hade nu fått ett fotfäste i Skåne och moralen i den svenska armén ökade. Efter slaget tvingades de återstående danska styrkorna att retirera till Landskrona citadell under skydd av mörkret. Förstärkt av sina österrikiska och tyska allierade skulle danskarna återigen möta den svenska armén i slaget vid Landskrona i juli 1677, som slutade med en svensk seger.
(utdrag ur Wikipedia)