Slaget vid Isted är Danmarks historias största slag och utkämpades under Frederik VII:s regeringstid under Treårskriget den 25. juli 1850 på Isteds Hed, norr om staden Schleswig i Sydslesvig. En dansk armé på 40 000 man under general Gerhard Christoph von Krogh kämpade mot 34.000 slesvig-holstenere och tyskar vilka anfördes av general Karl Wilhelm von Willisen. Resultatet av 12 timmars strid var 3 000 stupade och sårade danskar och 2 500 slesvig-holstenere. Danskarna vann slaget, men slesvig-holstenerne lyckades dock dra sig tillbaka.
Tidligt på morgonen startede en dansk framryckning mot Isted. Strax sydväst om Isted kom general Schleppegrel och överste Lässöes styrkor i mycket våldsam strid. Rapporter om problem på vänstra flanken fick general Krogh att omdirigera den danska brigad som skulle avskära slesvig-holsteinernas reträtt mot söder. Danskarnas vänstra flank klarade under tiden av problemet genom att förstärka med en annan brigad. Då huvudstyrkan samtidigt riktade ett samlat anfall mot slesvig-holsteinarnas armé, var fiendens nederlag och tillbakaryckning snart en realitet, men då var det för sent att inringa den slesvig-holstenska hären. Efter slaget retirerade Willisen till Rendsburg.
Danmark förlorade då 3 600 man och motståndarsidan 4 500 man i döda, sårade och fångar. Bland de fallna var bl.a. general F.A. Schleppegrel och överste Frederik Læssøe. Efter slaget fortsatte den danska armén söderut för att befästa Dannevirke.
Genom slaget vid Isted bragtes det slesvig-holsteinska upproret mot Danmark till ett slut.

Till minne av de fallna danskarna i Treårskriget 1848-50 skapade Herman Wilhelm Bissen Istedlejonet, som efter fler flyttningar nu åter står uppställt i Alter Friedhof i Flensburg..

(delvis utdrag ur Wikipedia)