I slaget vid Breitenfelds öppningsskede hade den svensk-sachsiska armén en lätt överlägsenhet (42 000 mot 35 000). De svensk-sachsiska trupperna hade tillbringat natten i full stridsgruppering vid byn Wölchau och drog i gryningen söderut.
Tidigt på morgonen den 7 september 1631 började Tillys styrkor som bar vit armbindel som igenkänningstecken) att ställa upp på en ca: 3 km lång front på de öppna fälten vid Breitenfeld. Vid middagstid öppnade Tilly eld med sina kanoner. Artilleriet fanns på en höjd, Galgenberg. Det var framförallt Sachsarna längst ut på den svenska vänsterflygeln som blev utsatta för artilleribeskjut-ningen. Det svenska tunga artilleriet var inte på plats och kunde inte besvara elden. Lennart Torstensson fick dock snabbt de 12 tunga pjäserna på plats och besvarade elden. Denna artilleriduell kom att pågå i 2 timmar. Då svenskarna hela tiden avancerade blev effekten av beskjutningen stor. Pappenheims ryttare på den kejserliga vänstra flygeln utsattes hårt av den svenska artilleribeskjutningen. Vid 14-tiden anföll Pappenheims 5 500 ryttare den svenska högerflygeln som bla bestod av 5.000 ryttare. En våldsam ryttardrabbning började. Det svenska rytteriet var uppblandad med musketerare som mötte den anstormande fienden med plutonseld. Pappenheim och hans ryttare var därför tvungen att dra sig längre ut på flygeln. Svenskarna svarade dock med att snabbt förflytta sig och sätta upp samma mur som tidigare. De svenska ryttarna väntade med att avfyra sina pistoler tills dess de anfallande hade avfyrat sina. Därefter anföll de svenska ryttarna med sina värjor. Varje gång Pappenheim anföll slogs anfallet tillbaka. Detta upprepades hela sju gånger.
En halvtimme efter Pappenheims första anfall gick den katolska huvudarmén till anfall. Det var 12 stora fyrkanter av fotfolk med kavalleri på sidorna. Man tågade mot den svenska vänsterflygeln som leddes av Gustav Horn. Av någon anledning så ändras anfallsriktningen till att gå mot den sachsiska hären som stod till vänster om Horn. Sachsarnas styrkor bestod av 12 000 infanterister och von Bindaufs 2 500 ryttare. Den katolska högerflygelns vänstra kavallerienhet anföll mot den svenska mitten. Infanteri tågade även mot Horn och von Arnims sachsiska kavalleri. Överste Egon von Fürstenbergs 3 000 ryttare och 1 200 infanterister anfaller våldsamt den sachsiska centern och dessa vänstra flygel. Sachsarna drabbas av panik och börjar fly. Enheterna framför sachsarnas center vid artilleriet strider dock tappert och Fürstenberg lyckas enbart erövra två artilleripjäser. Även vissa sachsiska regementen stred tappert och kämpade mot det katolska kavalleriet. Det sachsiska rytteriet tar snart till flykten och lämnar stridsplatsen. Vid 15.30 närmar sig de 12 katolska fyrkanterna det sachsiska infanteriet som utan att inleda strid flyr från platsen. Det sachsiska artilleriet som saknade infanteristöd tog då också till flykten. Den svenska trossen som fanns längre tillbaka bakom sachsarna plundras av sachsarna när de flyr varvid trossen dras med i paniken och flyr även den. Gustav Horn och den svenska vänsterflygeln attackerades av Tillys vänstra centerflygel. Horn slår dock tillbaka anfallet som inte upprepas. I stället deltar dessa katolska trupper nu i anfallet mot sachsarna. Vid 16-tiden, efter att sachsarna flytt, hade den svenska hären helt plötsligt reducerats med 40%. I stället för de allierade sachsarna på den vänstra svenska sidan fanns nu fienden som riktade de erövrade sachsiska artilleripjäserna mot den svenska armén. Tilly påbörjande nu en vändning av de stora fyrkanterna på sin högra front för att sätta in en ny frontattack mot svenskarna. Att vända dessa stora fyrkanter var inte lätt och tog mycket lång tid. Man fick nu även vinden i ansiktet med damm och krutrök som hindrade sikten drastiskt. Under vändningsmanö-vern blev flera katolska regementen skilda från de övriga trupperna och kom bort ifrån stridsområdet. Mot de vändande katolska styrkan med 18 000 infanterister och 3 000 ryttare stod nu Gustav horn med enbart 3 500 man. Under tiden slogs den svenska högerflygeln mot Pappenheims ryttare. Von Arnim red själv över till Gustav II Adolf och berättade om sachsarnas nederlag och flykt. G II A rider då omedelbart över till vänsterflygeln för att få en blick över situationen. G II A förde fram ett kavalleriregemente till anfall och gav därefter order om att regementen från den andra träffen (reserven) skulle ansluta sig till Horn. Hepburn och Vitzthum skulle med sina brigader med kraft anfalla de katolska styrkorna till vänster om Horn. På en mycket kort tid kunde en ny stark vänsterflygel bildas. Detta var en av styrkorna med den nya stridskola som G II A representerade.
De svenska lättrörliga trupperna lyckades mycket snabbt inta stridslinje och med alla förstärkningar gick nu Horn till anfall. De lyckades bilda en halvmåne framför Tillys styrkor och hindra dem från att inta stridsformering. I Horns anfall med de förstärkta trupperna attackerar nu de svenska ryttarna, tätt följt av musketerare, i flera vågor. Samma anfallstaktik använde han med regementskanonerna där artilleristerna användes med de lätta kanonerna mellan musketerare. De avlossades två gånger, sen sköt musketerarna en salva. Därefter rusade brigadens pikenerare mot fienden. Detta lamslog den katolska centern och orsakade stora förluster då kanonkulorna slog in i de täta fyrkanterna. Den katolska armén började vackla och dess kavalleri flydde och lämnade infanteriet utan skydd. Svenskarna anföll nu med både artilleri, infanteri och kavalleri. Det katolska infanteriet fortsatte dock envist att strida. G II A satte då in västgötarytteriet i striden som anföll med beslutsamhet. Den katolska hären upplöstes och började fly vid 18-tiden. Under tiden striderna pågick på vänsterflygeln stred Johan Banér och hans folk tappert på den högra. Pappenheims anfallsiver började mattas och svenskarna gick till motanfall varvid Pappenheims ryttare började fly. Kvar framför den svenska högerflygeln fanns två kavalleriregementen och ett infanteriregemente.
Nu sattes all kraft in mot dessa och efter hård strid lyckades man även driva dem på flykten. Det katolska artilleriet sköt fortfarande mot svenskarna och med G II A i spetsen anföll huvuddelen av högerflygeln detta och lyckades erövra de båda batterierna. Vid 19-tiden på kvällen började äntligen ett lugn att lägga sig över stridsfältet och svenskarna slog läger direkt på slagfältet. Den 72-årige Tilly sårades i striderna och var nära att bli tillfångatagen men räddades i sista stund av hertig Rudolf Maximilan av Sachsen-Lauenberg. Tillys förluster var förkrossande, minst 7.000 stupade och 6.000 tillfångatagna. Den kejserliga hären blev mer eller mindre utplånad. Cirka 60% av de katolska soldaterna dog eller tillfångatogs. Svenskarna förlorade 2.100 man i döda och sårade och sachsarna 2.000 man. Nästa dag sökte man igenom fiendens läger och fann till och med krigskassan. Hela deras artilleri togs i beslag samt 120 fanor och standar som sändes hem till Sverige. Slaget vid Breitenfeld blev en mycket stor krigshistorisk och politisk seger och gjorde Gustav II Adolf till en legend efter detta.
Deltagande svenska regementen och dessas tradtionsbevarare:
Infanteri
Kungens livgarde Livgardet
Dalaregementet Livgardet
Upplands regemente Ledningsregementet
Kronobergs regemente Marinbasen
Närke-Värmlands regemente Livregementets husarer
Östgöta regemente Försvarsmaktens helikopterflottilj
Västergötlands och Dals regemente Skaraborgs regemente
Tyska regementen –
Rytteri
Östgöta ryttare Försvarsmaktens helikopterflottilj
Västgöta ryttare Skaraborgs regemente
Per Brahes småländska regemente Göta ingenjörregemente
Torsten Stålhandskes finska skvadroner –
Livländska ryttare –
Tyska ryttare –
Kurländsk skvadron –
(delvis utdrag ur Wikipedia)