Kalabaliken i Bender ägde rum den 1 februari 1713. Efter slaget vid Poltava 1709 flydde Karl XII tillsammans med några hundra svenskar och ett stort antal kosacker till Osmanska riket, där de tillbringade en lång tid, se Karl XII:s vistelse i Bender.
Den 1 februari 1713 fick turkarna nog av gästerna och försökte med vapentvång förmå kungen att avresa. Karl XII höll tillsammans med ett fyrtiotal karoliner stånd mot cirka 600 turkar innan kungen springande snavade på sina egna sporrar och blev tillfångatagen. ”Folksamling” heter på turkiska kalabalık, vilket blivit ett svenskt lånord med betydelsen ”förvirring” eller ”stor oreda”.
Livdrabanten Axel Erik Roos utmärkte sig särskilt under kalabaliken och berättelserna säger att han under dagen räddade kungens liv tre gånger.
I motsats till Karolinernas disciplinerade, offensiva taktik så utövades i Bender ett väl improviserat försvar. Utanför Kungshuset byggdes 6 pilformade redutter bestående av tunnor med fruset vatten eller grus som skydd mot kulor. Samtliga fönster spikades igen med brädor som endast lämnade små skottgluggar kvar, medan byggnadens väggar var kraftiga nog att stå emot den osmanska arméns gammalmodiga artilleripjäser. Försvararna förlitade sig på flera faktorer för att eventuellt kunna segra: överlägsen utrustning, stark disciplin, mängder av ammunition och fiendens vilja att ta Karl XII och hans män levande. Särskilt det sistnämnda skulle få en avgörande roll, då många turkiska soldater försökte nå fram till den svenska konungen utan att bry sig om hans väl förberedda livgardister. Konungen själv lär ha ansvarat för många turkars liv under belägringen.

(delvis utdrag ur Wikipedia)