Koreakriget var en väpnad konflikt på Koreahalvön som pågick från 25 juni 1950 och som avslutades med vapenstillestånd från den 27 juli 1953. Konflikten pågår tekniskt sett fortfarande i dag. En fredsdeklaration skrevs under i Pyongyang den 4 oktober 2007, med målet att ersätta vapenstilleståndet med ett permanent fredsavtal.
Fram till andra världskrigets slut var Korea en del av Kejsardömet Japan. Under Potsdamkonferensen som pågick juli–augusti 1945 mellan segrarmakterna i andra världskriget beslutades det att den 38:e breddgraden, som går rakt genom Koreahalvön och delar denna i en nordlig och en sydlig del, skulle utgöra gränsen mellan Sovjetunionens respektive USA:s kommande ockupationszoner i Korea. En speciell FN-kommitté för Korea bildades, men den sovjetiska befälhavaren tillät inte FN tillträde till norra Korea.
Den 15 augusti 1948 bildades formellt Republiken Korea; allmänna val hölls och Syngman Rhee blev premiärminister. Demokratiska Folkrepubliken Korea bildades med Kim Il Sung som partiordförande. De båda koreanska parterna hävdade att just de var den rätta att leda ett återförenat Korea. Tonen hårdnade och militära förband – både sydkoreanska och nordkoreanska – gjorde räder över 38:e breddgraden. Den 25 juni 1950 gick de nordkoreanska trupperna över gränsen. USA:s president Harry S. Truman valde att inte gå till kongressen och begära en krigsförklaring vilket skulle kunna ta för mycket tid. I stället vände sig Truman till Förenta nationerna (FN), något som han i efterhand fick kritik för. FN:s säkerhetsråd, där inte Folkrepubliken Kina och Sovjetunionen fanns representerade då, antog den 25 juni en resolution som krävde ett omedelbart stopp på fientligheter och de nordkoreanska styrkornas tillbakadragande bakom den 38:e breddgraden. Två dagar senare antog säkerhetsrådet en resolution som uppmanade medlemsstaterna att undsätta Sydkorea.
Den 7 juli antogs en resolution om bildandet av en FN-styrka under amerikansk ledning för att slå tillbaka attacken. Som befälhavare utsågs MacArthur. En vecka senare överförde Syngman Rhee de sydkoreanska styrkorna till FN, och från denna dag stred samtliga styrkor på den södra sidan under den blå-vita FN-flaggan. Allt detta blev möjligt eftersom Sovjetunionen bojkottade säkerhetsrådets möten – i protest mot att Folkrepubliken Kina inte fick vara representerat – och inte kunde lägga in sitt veto. Nationalistkina (Republiken Kina på Taiwan), som leddes av Chiang Kai-shek, innehade Kinas plats.
Det nordkoreanska anfallet hade kommit som en överraskning för amerikanarna. De tvivlade inte på att Nordkorea handlat på order från Moskva och man hade svårt att föreställa sig konflikten som ett inbördeskrig vars mål var att återförena Korea. Nord hade till en början stora framgångar och redan den 28 juni föll Seoul. De amerikanska styrkorna som var dåligt utrustade och omotiverade drevs på reträtt. Inga sovjetiska soldater deltog i kriget, med undantag av några stridspiloter (se nedan). Ett fåtal militära rådgivare fanns, men de var förbjudna att gå söder om 38:e breddgraden. FN-styrkorna fortsatte att retirera och bildade en skyddande ring runt hamnstaden Pusan. Pusan var den enda stora hamn i söder som kunde ta emot trupptransporter. I början av september 1950 stod Nordkorea bara ett par mil från Pusan. FN-styrkorna bestod av förband från Sydkorea (som dock ej var medlem av FN), USA, Australien, Storbritannien, Nya Zeeland, Nederländerna, Kanada, Sydafrika, Frankrike, Filippinerna, Colombia, Turkiet, Thailand, Grekland samt Etiopien. Därtill kom sjukvårdsförband från Danmark, Norge, Italien (ej FN-medlem) samt Indien.
Det svenska fältsjukhuset i Pusan i regi av Svenska Röda Korset (och inte svenska staten som svenska diplomater försökte påskina) kom något sent på plats men beskrevs som effektivt och välskött och fick stort utrymme i amerikansk press, då även alliansfria Sverige ansågs tagit ställning mot den kommunistiska aggressionen. De olika länderna satte in sina styrkor under olika tidpunkter i kriget.
Den 15 september anföll FN-styrkorna Inchon, Seouls hamnstad, och ett brohuvud etablerades en bra bit bakom fronten. Detta oroade nordkoreanerna som avdelade sin trupp att slå tillbaka. I söder kunde nu FN avancera norrut och den 26 september återtogs Seoul. Efter dessa framgångar gav den amerikanska presidenten Truman efter mycket diskussioner den 27 september klartecken till MacArthur att fortsätta över den 38:e breddgraden in i Nordkorea, ett beslut som skulle visa sig ödesdigert. En resolution antogs av FN:s generalförsamling den 7 oktober om återförening av ett demokratiskt och självständigt Korea. Detta följdes av att också amerikanska styrkor gick över gränsen. Den 14 oktober träffades MacArthur och Truman på en uppmärksammad konferens på Wakeöarna. Presidenten frågade MacArthur om det fanns någon risk för att Kina skulle ingripa i kriget. MacArthur sade att risken var mycket liten och uppskattade att kineserna hade mellan 50 000 och 60 000 man som kunde sättas in, men att de inte hade något flygvapen och således: ”if the Chinese tried to get down to Pyongyang there would be the greatest slaughter”. Kriget skulle, enligt MacArthur, vara avslutat före jul. Även CIA hade tidigare rapporterat att Kina sannolikt inte skulle ingripa.
Offensiven fortsatte och den 19 oktober intogs Nordkoreas huvudstad Pyongyang. FN gick vidare norrut och i slutet av oktober 1950 stod man nästan vid kinesiska gränsen vid Yalufloden. Efter FN-styrkornas framgångsrika offensiv var Stalin ett tag beredd att ge upp. Han sade till Chrusjtjov: ”Än sen. Det går som det går. Låt amerikanerna bli våra grannar. När Kim Il Sung vädjade till Stalin om hjälp rådde den sovjetiske ledaren Mao den 1 oktober, att flytta fem eller sex divisioner till 38:e breddgraden men ville inte sätta in några egna trupper. Saken var dock inte avgjord än. Den 12 oktober bad Stalin Kim Il Sung att se till att få ut sina styrkor ur Nordkorea, vilket var detsamma som att be honom erkänna sig besegrad. slut bestämde sig emellertid politbyrån för att ingripa och Mao kunde informera ryssarna och nordkoreanerna om att Kina kom till undsättning. Från den 19 oktober började kinesiska styrkor i stora skaror, cirka 300 000 man, korsa Yalufloden in i Nordkorea. Ingen formell krigsförklaring skedde, utan trupperna var så kallade frivilliga i Nordkoreas krigsmakt. De kallades så för att tydliggöra att det inte var något krig mellan de två staterna Kina och USA. Den väldiga kinesiska styrkan gjorde att FN-trupperna kunde börja drivas på reträtt. I slutet av 1950 hade nordkoreanska och kinesiska trupper återtagit territorium fram till 38:e breddgraden. De gick vidare och intog Seoul för andra gången den 4 januari 1951. De avancerade ännu en bit in i Sydkorea innan amerikanerna och deras allierade lyckades stabilisera fronten.
Kinas ingripande i kriget gjorde att MacArthur började argumentera för hårdare insatser och utökning av kriget genom bland annat flygbombningar av kinesiskt område. Han krävde även att kärnvapen skulle sättas in. MacArthurs kampanj skedde delvis i amerikansk press där han kritiserade Truman för att vara för slapphänt gentemot kommunisterna. Det hela underlättades inte av att MacArthur hade politiska ambitioner inom det Republikanska partiet medan Truman var demokrat. Den 7 mars 1951 började motoffensiven, kallad Operation Ripper, med Matthew Ridgway som befälhavare för USA:s 8:e armé. Ridgway hade ersatt Walton Walker efter att denne dött i en bilkollision i december 1950. Offensiven föregicks av den mest omfattande bombningen under hela kriget. Den 16 mars lyckades FN-trupperna åter inta Seoul – det var fjärde gången staden bytte sida – och i slutet av mars hade man nått 38:e breddgraden. Konflikten mellan MacArthur och Truman hade fortsatt.
Den 11 april 1951 avskedades general MacArthur av president Truman, och Ridgway blev ny befälhavare för FN-styrkorna. Det blev därmed bara ett begränsat krig. Från både FN:s och Kinas håll tyckte man nu att kriget hade nått ett dödläge, att man bara slösade med soldaters liv. De båda ursprungskontrahenterna, Syngman Rhee och Kim Il Sung, ville båda fortsätta kriget. Förhandlingstrevare slängdes ut och förhandlingar började i juli 1951, men det dröjde ända till den 27 juli 1953 innan ett avtal om vapenstillestånd skrevs under i byn Panmunjom. Under tiden fortsatte striderna. En av anledningarna till att det drog ut på tiden var att mycket få av de nordkoreanska krigsfångarna ville återvända, medan nästan samtliga sydkoreanska ville hem.
Vapenstilleståndslinjen går till största delen strax norr om 38:e breddgraden 1954 hölls en FN-konferens i Genève med Koreas enande på dagordningen, men den gav inget resultat. Därför gäller avtalet om vapenstillestånd och den demilitariserade zonen än i dag. Inget fredsfördrag har skrivits under, vilket innebär att länderna fortfarande ligger i krig med varandra. Officiellt är både Nord- och Sydkorea för en framtida återförening, vilket i dagsläget dock hindras bland annat av politiska motsättningar mellan länderna.
De mänskliga förlusterna i kriget var stora: Sydkorea förlorade cirka en miljon, Nordkorea cirka en miljon, Kina troligen cirka 600 000, USA drygt 36 000 och övriga FN-länder cirka 3 000 man.