Finska frihetskriget var en väpnad konflikt i det nyligen självständiga Finland som pågick från den 27 januari till den 15 maj 1918, mellan den ”röda” och den ”vita” sidan. Dessa utgjordes av de ”röda” socialdemokraterna och den ”vita” konservativt ledda finländska senaten. De röda erhöll visst stöd från den nyinrättade bolsjevikiska regimen i Ryssland, medan de vita fick stöd från Tyskland och i begränsad utsträckning av Sverige. Kriget slutade med seger för den vita sidan. Sammantaget dog omkring 37 000 personer i samband med kriget. Av dessa var det drygt 20 000 från den röda sidan som arkebuserades eller avled i de fångläger som upprättades av den vita sidan.
Det finska inbördeskriget kom att utkämpas mot bakgrunden av ryska kejsardömets sammanbrott, den ryska revolutionen och det första världskriget. Man hade sedan några år förberett ett frihetskrig mot Ryssland, bland annat genom att i hemlighet skicka nära tvåtusen unga män till Tyskland för att få militärutbildning, den så kallade Jägarrörelsen, och genom att träna stridsteknik med frivilliga i skyddskårerna.
Efter Februarirevolutionen i Ryssland och kejsarens abdikation antog den finska lantdagen den så kallade maktlagen, som överförde statsöverhuvudets befogenheter beträffande Finland på lantdagen. Den provisoriska ryska regeringen under Aleksandr Kerenskij godtog inte detta, utan lät med stöd av ryska trupper upplösa lantdagen och utlysa nyval hösten 1917, vilket socialisterna ansåg olagligt. Den tidigare lantdagen hade haft socialistisk majoritet, den nya fick borgerlig. Socialisterna accepterade inte valförlusten och ansåg att lantdagen upplösts olagligt.
Efter oktoberrevolutionen och Lenins maktövertagande stärktes tanken på självständighet i Finland. Den 6 december 1917, förklarade Finlands lantdag landet för självständigt, vilket omedelbart understöddes av Folkkommissariatet i Moskva. Den 4 januari 1918 kom Rysslands officiella erkännande av Finlands självständighet, även om talrika ryska truppförband stannade kvar i landet på grund av det fortsatta kriget mot centralmakterna. Därpå utsågs Svinhufvud till riksföreståndare, och tillsammans med lantdagens borgerliga majoritet utarbetades planen på att göra Finland till en monarki, under den tyske prinsen Friedrich Karl av Hessen.
Den 26 januari 1918 erhöll generallöjtnant C.G.E. Mannerheim överkommandot över de vita skyddskårerna som av Finlands senat förklarats vara regeringstrupper. Samma dag inrättades Vörå krigsskola för att skyndsamt ge befälsutbildning åt en kontingent på 700 man. I allmänhet kom de vita trupperna att bestå av värnpliktiga inkallade enligt Lagen om allmän värnplikt med endast 1100-1500 frivilliga, medan röda gardena å andra sidan bestod av en majoritet frivilliga. Totalt kom båda sidornas styrkor att uppgå till ungefär hundratusen man vardera.
Den 27 januari gav Mannerheim skyddskårerna order om att avväpna de ryska förbanden i Österbotten. Operationen gick mycket smidigt, i de flesta fall lät sig ryssarna avväpnas utan strid och några större förluster led man aldrig. De röda i Österbotten gjorde inget motstånd. Inom några få dagar var Österbotten under de vitas kontroll, och landskapet med sin engagerade och nästan eniga befolkning blev ett centrum för den vita sidan. Vasa kom att fungera som det vita Finlands huvudstad under inbördeskriget.
Ovetande om andras åtgärder gav befälhavaren för det röda gardet i Helsingfors samma dag order om att arrestera regeringen och upprätta en revolutionär regering kallad Finlands folkkommissariat. Revolutionen var därmed ett faktum. Folkkommissariatet antog den 28 januari benämningen Finlands socialistiska arbetarrepublik, medan merparten av senaten flydde till Vasa. De röda kontrollerade södra Finland, medan de vita höll de norra delarna av landet under ledning av Vasasenaten.
Striderna inleddes med ett rött anfall på bred front. Även mindre mängder ryska soldater kämpade på den röda sidan, som dock aldrig kompromissade om Finlands självständighet. Trots att de vita linjerna var svagt bemannade och trupperna som bäst höll på att samlas och organiseras, stod det klart redan i början av februari 1918 att den vita fronten skulle hålla. En vit motoffensiv på Karelska näset från den 25 februari varade till den 11 mars och ledde till slaget vid Ahvola, vilket utkämpades i första världskrigs-stil med artilleri och regelrätta skyttegravar
Under tiden hade regeringen i Vasa erhållit en värdefull hjälp. Den 18–25 februari landsteg den av tyska armén tränade 27:e jägarbataljonen, vilken kom att utgöra ett välbehövligt stöd för regeringssidan. Jägarna hade kämpat som frivilliga i den tyska armén vid Riga på östfronten, och bataljonen bestod främst av män som motsatte sig de förryskningsplaner av Finland som tsarregimen hade hyst. Sammanlagt hade ungefär 1 900 finländska män deltagit i ”jägarrörelsen”.
Den 1 mars ingick den röda revolutionsregeringen och bolsjevikregeringen i Ryssland ett avtal som gav de röda medborgerliga rättigheter i Ryssland och vice versa. De rödas verksamhet innebar inte bara regelrätta krigshandlingar utan också mord. Det rörde sig om utrensningar av enstaka politiker och olika ståndspersoner. Oftast var det dock folk med anknytning till skyddskårerna eller sådana som sökte sig till Österbotten på flykt eller i avsikt att ansluta sig till de vita. Även om man hade mer förståeliga motiv att döda vissa grupper än andra så räknas i kategorin mord endast in obeväpnade och försvarslösa människor. Denna terror, som hade förelöpare under storstrejken i november, inleddes samtidigt som striderna. Under de fem första dagarna mördades 88 personer. Under senare delen av februari minskade terrorn, vilket kan bero bland annat på att den värsta blodtörsten stillats, att det vita motståndet i Nyland övervunnits och att större delen av de röda gardena skickats till fronten och inte hade tillfälle att bete sig som innan. I mars mördades 205 personer. I april kom en ny våg när man insåg att spelet var förlorat. Under denna månad fram till upprorets slutgiltiga krossande den 6 maj begicks 697 mord. Civilbefolkningen blev nu i mycket högre grad offer än i början av kriget. Hämndlystnad tycks ha varit en viktig drivkraft. Man började också bränna och förstöra gårdar, byggnader, kyrkor och en hel ort, Vammala. I Kouvola upprättades en ”avrättningscentral”, dit många prominenta personer fördes och där drygt hundra fångar avrättades. Den vita storoffensiven inleddes på allvar i mars.
Eftersom den tyska regeringen meddelat att den ämnade sända en expeditionsstyrka till de vitas hjälp, ansåg Mannerheim det vara nödvändigt att ett avgörande på fronten uppnåddes så snart som möjligt, då han inte ville hamna i något beroendeförhållande till Tyskland. Klockan 0600 på morgonen den 15 mars påbörjades offensiven mot Tammerfors under hårda strider. Slaget om Tammerfors skulle bli krigets verkliga vändpunkt. Den 24 mars genomförde de vita en framryckningen söder om Tammerfors i syfte att skära av de rödas reträttväg söderut och att hjälp kunde nå den röda garnisonen i Tammerfors från söder. Framryckningen resulterade i Striden vid Lembois. Den 25 mars inleddes även Slaget vid Rautus och mellan 30 mars och 24 april utkämpades Striden vid Vesilax.
Den 5 april intog de vita Tammerfors efter att ha besegrat ett synnerligen blodigt och hårt rött motstånd. Omedelbart efter slaget upprättades ståndrätter där ”röda” fångar rannsakades, dömdes och i många fall avrättades.
Den 3 mars 1918 landsteg den tyska Östersjödivisionen på Hangö i ryggen på de röda stridskrafterna. De tyska styrkorna framryckte snabbt inåt landet. Medan landstigningen och tyskarnas första operationer pågick i Hangö, tog sig en annan tysk styrka sig för att anfalla Houtskär i Åbo skärgård (4 april). Striden slutade snöpligt för tyskarna eftersom de röda skeppade in förstärkningar från Åbo och faktiskt lyckades slå tillbaka anfallet. Tyskarna intog Ekenäs efter symboliskt rött motstånd och pressade vidare mot Helsingfors som var målet för hela operationen. Vid Karis, vilket var en viktig knutpunkt i förbindelserna Hangö-Helsingfors, kom det den 6 till häftig strid. Innan tyskarna kunde besätta Karis. Den 10 april stod tyskarna i Kyrkslätt och trängde hastigt fram norr om Helsingfors för att totalt omringa staden.
Delar av den ryska flottan låg i Helsingfors hamn. Efter förhandlingar mellan ryssarna och tyskarna ingicks det så kallade ”Hangöavtalet”, som tillät flottan att avlägsna sig varpå den avseglade till Kronstadt. Tyskarna förberedde sitt anfall mot Helsingfors under alltjämt sporadiska strider, eftersom de röda inte var villiga att uppge huvudstaden utan hårt motstånd. Den 12 april 1918 rullade det tyska krigsmaskineriet in i Helsingfors och i själva staden kom det till bittra gatustrider, varvid de röda förskansade sig i de viktigare byggnaderna och bjöd på segt motstånd.
Från sjösidan gick det tyska slagskeppet SMS Westfalen in i Helsingfors hamn under befäl av amiral Meurer. Trupper landsteg och deras framryckning stöddes av fartygskanonerna som åstadkom en hel del skada. Den 13 april kapitulerade de sista röda i Helsingfors efter att ha erkänt sin sak förlorad och det revolutionära folkkommissariatet flydde till Viborg. Den 14 april skedde slaget vid Joutseno.
Efter de vitas seger i Slaget om Tammerfors hade Mannerheim överflyttat den vita offensiva tyngdpunkten till Viborg. Den 20-21 april utkämpades mycket hårda strider om Hyvinge, som slutligen intogs. Den 26 april föll Tavastehus för tyskarna. Efter erövringen av Tavastehus började de röda sin reträtt mot öster. Överallt hade de röda bjudit på desperat motstånd.
När Lahtis föll för tyskarna den 20 april, uppnådde slutligen de vita styrkorna kontakt med de i Finland varande tyska trupperna. Men Lahtis gavs inte upp av de röda utan hård strid och kampen om den staden fortsatte även några dagar efter dess fall. Det röda Finland var därmed skuret i två delar och endast slutliga strider återstod. Medan tyskarna opererade i södra Finland hade även en vändning skett Karelska näset. Där bröt de vita styrkorna igenom de röda frontavsnitten vid Rautus – varvid byn totalförstördes under de hårda striderna – och Ahvola, och ställde marschen mot Viborg, de rödas stora fäste på näset. Slaget om Viborg pågick mellan 23 och 29 april. De vita trupperna stormade staden och hissade en flagga som skulle representera det självständiga Finland (en bordsduk!) från tornet på Viborgs slott. De rödas ledare Kullervo Manner flydde den 25 april med resten av den röda regeringen till Ryssland.
Den 16 maj höll den vita armén i överbefälhavare Mannerheims åsyn ett högtidligt intåg längs Norra esplanaden i Helsingfors, och kriget var därmed slut.
Striderna hade resulterat i ungefär 3 400 stupade på den röda sidan, medan den vita förlorade 3 100. Därtill stupade 600 ryska soldater på den röda sidan och 300 tyska soldater på den vita. En omfattande terror pågick bakom fronten där långt fler dödades än i striderna.

Organisationen Finlands vänner grundades i februari (dess ordförande var friherre Johan Mannerheim, bror till de vitas överbefälhavare) och den anskaffade fyra fältsjukhus (med personal) och ett flygplan till de vita.
De första svenska frivilliga anlände till Torneå den 2 februari och de placerades vid Svenska brigaden. Rekrytering och finansiering skedde av Finlands Vänner. Brigaden organiserades i Uleåborg under befäl av kapten Hjalmar Frisell och skickades till fronten 26 mars.
Brigaden fick sitt elddop vid Tammerfors under den ”blodiga skärtorsdagen” 28 mars och deltog därefter i stormningen av staden, där för övrigt bland annat Olof Palme (farbror till Sveriges tidigare statsminister) stupade. Därefter deltog man i offensiven mot Valkeakoski och avskärandet av förbindelsen mellan röda armén och Lahtis. Efter slaget övertogs ledningen för brigaden av överste Harald Hjalmarson. Som mest bestod Svenska brigaden av 803 man och totalt 1 100 man (varav 200 officerare) var vid någon tidpunkt anslutna till brigaden.
Utöver Svenska brigaden gjorde svenska frivilliga viktiga insatser på ledande positioner i finska förband och det vita högkvarteret. De enda professionella truppbefälen att leda, utbilda och organisera den finska vita armén med som general Mannerheim inledningsvis hade till sitt förfogande kom från Sverige. I ett senare skede anslöt Jägarbataljonen och förstärkte kadern. Även svenska flygare medverkade på den vita sidan, bland annat utbildades finska piloter vid Enoch Thulins flygskola på Ljungbyhed och av flygbaronen Carl Cederström vid Furusund. Ett antal flygplan skänktes från Sverige bl a av greve Eric von Rosen. Hans personliga vapen, ett blått hakkors, kom att bli kännetecken för det finska flygvapnet fram till 1945, och det förekommer än idag dess i fana. Svenskar deltog i de vitas ”flygvapen” där huvuduppgifterna var spaning, (primitiv) flygbombning och flygbladskastning.