Dansk-svenska kriget 1808–1809 var ett krig mellan Danmark-Norge och Sverige som inleddes och utkämpades på grund av Danmark-Norges allians med Frankrike och Sveriges allians med Storbritannien under Napoleonkrigen. Varken Sverige eller Danmark-Norge önskade krig med sin nordiska granne, men påtryckningar från deras respektive allianser ledde till att Danmark-Norge förklarade Sverige krig den 14 mars 1808. Danmark-Norge gjorde misslyckade försök att återerövra de territorier som förlorades till Sverige under 1600-talet och Sverige gjorde ett försök att förvärva Norge genom en invasion. Fred slöts enligt status quo ante bellum den 10 december 1809.
Efter freden i Tilsit 1807 fokuserade Frankrike och Storbritannien sina intressen mot Danmark. Napoleon ville inkludera det neutrala Danmark-Norge i kontinentalsystemet, medan Storbritannien fruktade att den danska flottan skulle falla i fransmännens händer. Storbritanniens anfall och efterföljande bombardemang av Köpenhamn ledde till erövringen och förintelsen av stora delar av den danska flottan och Danmarks val att ingå en allians med Napoleon. Kronprins Fredrik av Danmark-Norge var ovillig att delta i ett krig mot Sverige, men beslutade sig för att förklara krig mot Sverige med målet att erövra de förläningar som man förlorat vid Frederna i Brömsebro och Roskilde. Eftersom Sveriges uppmärksamhet låg på Finland och det finska kriget, skulle Danmark lättare kunna återta områdena, trodde man. Den 14 mars 1808 överlämnade den danske ministern i Stockholm krigsförklaringen till den svenska regeringen. Den svenske kungen, Gustav IV Adolf svarade då med att planera en invasion av Själland, för att förmå Danmark att sluta separatfred. Denna plan stannade dock på pappret och de svenska trupperna i Götaland placerades istället i en defensiv ställning, efter rykten om att Napoleon hade skickat förstärkningar till Danmark. Gustav IV Adolf godkände istället den plan som utarbetats av generalmajor Gustaf Mauritz Armfelt, på en invasion av Norge.
Under slutet av mars råkade de norska och svenska utposterna längs gränsen sammandrabba med varandra vid ett flertal tillfällen, men de utspridda skärmytslingarna blev i slutänden fruktlösa. Då våren skulle visa sig vara en ganska händelselös tid i gränsområdet mellan Trøndelag och Jämtland efter striderna i början av april beslutade norrmännen att skicka flera trupper söder om Røros, och till området mellan Roverud och Kongsvinger.
Det stora svenska anfallet i söder inleddes på natten den 14 april, när den andra svenska brigaden ryckte fram till Aurskog-Høland. Kristian August, som var på väg att flytta sitt högkvarter till Rakkestad, blev underrättad om svenskarnas rörelser och marscherade med en brigad för att möta hotet från öster den 17 april. Striderna i Høland och Aurskog slutade med en norsk seger, och den svenska befälhavaren kände sig så hotad av de norska motoffensiven att han beordrade en reträtt efter nederlaget vid Toverud. I gränsdistriktet i Eidskog började Armfelt sin marsch med cirka 1600 man från andra sidan gränsen i Eda mot Kongsvinger på kvällen den 15 april. Han fördrev de svaga gränsvakterna och fortsatte framåt mot Lier skans under loppet av flera dagar av utspridda skärmytslingar. De norska försvararna tvingades att dra sig tillbaka för att undvika att bli överflyglade av svenskarna.
Den 18 april ägde slaget vid Lier rum, cirka en mil söder om Kongsvinger. I slaget besegrade 1 000 svenska soldater en norsk armé bestående av 800-900 man. ^]Efter denna seger förskansade de svenska trupperna sig i Lier och ryckte fram hela vägen till floden Glomma, men de riskerade inte att göra ett anfall mot Kongsvinger fästning, något som satte ett tillfälligt slut på den svenska offensiven. Kristian August blev bestört av nyheten om nederlaget vid Lier och att de svenska trupperna hade nått floden Glomma. Han var nu tvungen att flytta huvudtrupperna till Blaker för att stoppa ett eventuellt anfall från de svenska positionerna på den sydvästra sidan av Kongsvinger i norr eller från Høland i söder. Men lyckligtvis för norrmännen ledde slaget vid Toverud och striderna kring Lund till en stabilisering i söder. Armfelt ville därför belägra och sedan anfalla Kongsvinger och därigenom säkra den strategiskt viktiga fästningen. Från Nyen ryckte nu flera norska trupper fram för att anfalla svenskarna bakifrån, och tillsammans med överste Staffeldts brigad på cirka 1 050 man, deltog de cirka 800 norska soldaterna stationerade i området i anfallet. Slaget vid Trangen den 25 april slutade med ett stort nederlag för svenskarna. Hela Gahns kår förintades och cirka 440 man tillfångatogs i slagfältet, samt ytterligare 65 man i Midtskogen.
När Armfelt fick reda på nederlaget i norr fruktade han genast för ett norskt anfall på denna flank så länge det fanns is på Glomma. Den svenska befälhavaren hade förlorat sin högra flank i norr, och färska norska trupper hade samlats längs Glomma vid Kongsvinger och Blaker. På grund av detta fann Armfelt det nödvändigt att vänta på överste Vegesack och hans trupper, som fortfarande inte börjat sin marsch, innan han genomförde några ytterligare trupprörelser och valde därmed att sätta sig till motvärn.
I slutet av april planerade den dansk-norska styrkan att anfalla Strömstad för att komma åt de svenska förråd som fanns där. Med 27 fartyg (11 kanonjollar och 16 kanonslupar) angrep den norska styrkan en svensk flotta med fem skepp, förmodligen kanonslupar den 28 april. Svenskarna segrade och norrmännen drog sig tillbaka med stora förluster
Prins Kristian August planerade ursprungligen att från Blaker anfalla den tredje svenska brigaden i Ørje, men fick besked som tydde på att ett svenskt anfall över gränsen i söder skulle komma inom kort. Mellan 2-3 maj marscherade cirka 2 000 svenska soldater från två svenska brigader under överste Vegesack i tre kolonner mellan Holmgil och Prestebakke öster om Fredrikshald. Men de svenska truppernas tillstånd var så dåliga att frammarschen stoppades vid den norska försvarslinjen mellan Halleröd, Gjeddeludd, Enningdalen och Berby kyrka.
Samtidigt längre norrut marscherade en svensk styrka på cirka 1 000 man från Nössemark över gränsen mot Bjørkebekk och Skotsund, Aremark, men även denna marsch blev stoppad. Under maj månad förskansade sig de svenska trupperna längs en linje från sydost om Kongsvinger, bakom Haldenvassdraget från Kroksund och längs den nya linjen från Aremark till Iddefjorden.
Den 9 maj marscherade Johan Spørck med 120 man från Fredrikstens fästning mot den svenska positionen vid Gjeddelund, men slogs tillbaka av ett kompani från Holtet som återtog positionen. Efter skärmytslingen vid Gjeddelund förlorade Spørck 1 dödad och 6 sårade soldater, medan svenskarna förlorade en dödad, 11 sårade och två tillfångatagna soldater. Överste Staffeldt planerade ytterligare anfall, men händelserna på Jerpset skrämde Armfelt så mycket att han beordrade ett tillbakadragande från positionerna närmast Kongsvinger. Dessutom hade han redan den 19 maj fått en order från Gustav IV Adolf om, vad han ansåg var, en allmän reträtt.
Armfelt å andra sidan missförstod ordern och övergav alla anfallsplaner mot de norska trupperna, och med den första och andra brigaden drog sig tillbaka till säkrade positioner bakom gränsen för att omorganisera trupperna och säkra gränspassagen. Den svenska reträtten kom som en överraskning för norrmännen. Dagen efter svenskarnas tillbakadragande tågade Staffeldt hela vägen till Eidskog med sina trupper, och på kvällen den 31 maj anlände hans huvudstyrka till Matrand.
De andra två svenska brigaderna som stationerade sig nära Fredrikshald gick den 8-9 juni tillbaka över gränsen tillsammans med delar av den vänstra flygelbrigaden som hade nått Skotfoss. I mitten av juni fanns det bara två svenska positioner kvar på norskt territorium, något som kom som en överraskning för norrmännen. Kristian August planerade ursprungligen en allmän offensiv mot söder till Rødenes/Ørjebro och Enningdalen för att fördriva de sista svenska trupperna över gränsen, men planen ändrades istället till en liten offensiv.
Framstöten i söder lyckades. Under slaget vid Prestebakke den 10 juni lyckades Huitfeldt förvirra de svenska officerarna med en manöver som förvånade och besegrade de svenska styrkorna vid Prestebakke. De svenska förlusterna var 60 döda och allvarligt sårade, 395 tillfångatagna (varav 34 sårade) och två kanoner beslagtagna. I Sverige spreds en allvarlig reaktion på detta överraskande nederlag, och den svenska befälhavaren, överstelöjtnant von Knorring, ställdes inför krigsrätt.
I augusti 1808 tågade 644 norska soldater från Trøndelag med artilleri och beridna dragoner, över gränsen från Verdal och Meråker och påbörjade ett fälttåg i Jämtland. Den norska huvudoffensiven i Jämtland stoppades vid Hjerpe skans den 15 augusti. Två dagar senare valde major Coldevin att avbryta offensiven, eftersom de svenska trupperna hade förstärkt fästet vid Järpen. Fälttåget avslutades den 19 augusti.
Under hösten inleddes förhandlingar mellan Kristian August och svenskarna, men eftersom det tog ett tag att få kontakt med kung Fredrik i Danmark fick Kristian August agera i stort sett utan kungens godkännande. Under vintern 1808-1809 skedde inga större strider. Norrmännen saknade förnödenheter och svenskarna var koncentrerade på kriget i öst där ryssarna nu hade lyckats ockupera hela Finland. Samtidigt började missnöjet mot den svenska kungen växa i snabb takt, och det fanns en önskan om att skapa en konstitution. I början av mars 1809 slöts ett muntligt avtal mellan de svenska revolutionära trupperna och Kristian August att de norska trupperna skulle stanna kvar vid gränsen, medan de svenska trupperna i Värmland, under överstelöjtnant Georg Adlersparre, marscherade till Stockholm för att avsätta kung Gustav IV Adolf.
Den 7 mars 1809 utlöste överstelöjtnant Adlersparre statskuppen genom att höja en upprorsflagga i Karlstad och började marschera på Stockholm. För att förhindra kungen från att förena sig med sina lojala trupper i Skåne bröt sju av de sammansvurna som leddes av Carl Johan Adlercreutz sig in i Stockholms slott den 13 mars, arresterade kungen och satte honom och hans familj i husarrest i Gripsholms slott.
Den 2 juli beordrade Kristian August ett anfall mot Jämtland från Trondheim, och den 10 juli marscherade en styrka på 1 824 man, över gränsen till Jämtland. För att stoppa den norska framryckningen skickades Georg Carl von Döbeln ut med en bataljon av Hälsinge regemente till Jämtland. Samtidigt skickades ytterligare en bataljon från Gävl mot Härjedalen och förstärkningar anlände senare från Livgrenadjärregementet och två bataljoner från Kalmar Regemente. Men den 16 juli erövrade den norska armén Hjerpe skans som just hade övergivits av en svensk styrka på 200 man.. Samtidigt fick den norska armén höra om ett rykte att stilleståndet mellan Sverige och Ryssland hade avslutats efter sex veckor. Då beslutade von Krogh att dra sig tillbaka från Jämtland och rikta in sig på Härjedalen. Den 24 juli möttes den svenska styrkan på 900 man under von Döbeln och den norska styrkan vid Hjerpe skans. Den norska styrkan besegrades och tvingades retirera. Ett stillestånd skrevs dagen efter vid Bleckåsen i Alsens. Ett villkor var att samtliga norska trupper skulle lämna Sverige senast den 3 augusti, vilket även skedde.
Den 10 december 1809 möttes Nils Rosenkrantz och den svenska ministern i London Carl Gustaf Adlerberg i Jönköping för att underteckna fredsfördraget mellan Danmark-Norge och Sverige. Freden slöts enligt status quo ante bellum den 10 december 1809.

(Delvis tagit ur Wikipedia)