Slaget vid Svensksund, även kallat andra slaget vid Svensksund, var ett sjöslag mellan en svensk och rysk flotta. Det ägde rum i Svensksund (finska: Ruotsinsalmi, ryska: Rochensalm) utanför nuvarande staden Kotka vid Finska vikens nordöstra kust den 9 juli 1790, som en del av Gustav III:s ryska krig. Det utkämpades mellan flottor som nästan helt bestod av årdrivna fartyg (galärer, schebecker, ”skärgårdsfregatter”, kanonslupar). Det blev också det sista större sjöslaget där galärer deltog.
Den svenska styrkan låg i en defensiv position vid Svensksund medan den ryska styrkan försökte anfalla och med ett slag förinta den svenska skärgårdsflottan. Resultatet var ett katastrofalt nederlag för Ryssland med stora förluster i fartyg och manskap samtidigt som svenskarnas förluster var minimala.
Det anses vara Sveriges största marina seger någonsin och var en direkt orsak till att kriget kort därefter avslutades genom ett för Sverige fördelaktigt fredsfördrag^. Med tanke på antalet krigsfartyg som deltog i slaget betraktas sjöslaget också vara det allra största i Östersjöns historia
Den svenska flottan hade bara några dagar innan slaget lyckats bryta sig ut ur Viborgska viken, där man sedan den 3 juli 1790 varit blockerad av en rysk flotta i det som senare kallats Viborgska gatloppet. Under direkt ledning av svenske kungen Gustav III hade man samlat skärgårdsflottan i Svensksund utanför nuvarandestaden Kotka i Finland. Örlogsflottan, som bestod av de större segelfartygen, seglade till Sveaborg där den bevakades av den ryska örlogsflottan.
Den 5 juli var de årdrivna fartygen i skärgårdsflottan på plats i Svensksund. Kungen ville ta upp striden igen men många officerare motsatte sig det. Överstelöjtnant Carl Olof Cronstedt som anlänt med sin pommerska eskader stöttade kungen kraftigt. På morgonen inför slaget byttes flaggkaptenen överste George de Fres, som var emot fortsatta strider, ut mot Cronstedt. Den ryska flottan leddes av den tyske prinsen Karl av Nassau-Siegen. Efter en lång rodd var hans styrka framme vid Svensksund den 9 juli. Hans besättningar var trötta. Karl beordrade ändå ett anfall.
Svenskarnas flotta bestod av totalt 195 stridsfartyg, ( 6 större fartyg, 18 galärer och halvgalärer, 99 kanonslupar, 54 kanonjollar, 11 kanonbarkasser och 7 mörsarbarkasser) med 1 000 kanoner och en besättning på 12 500 man. Den låg i stridslinje i vinkel mellan Mussalö och Kutsalö.
Den svenska centern bestod av fem skärgårdsfregatter: Kutterbriggen Alexander, som fanns närmast Kråkskär, därefter Torborg, Ingeborg, Starkodder och Styrbjörn. Mellan dessa fanns totalt 16 galärer. I centern skulle även fregatten Norden ha funnits med, men hon kom till Svensksund först kl 5 på morgonen den 9 juli och fick istället lägga sig alldeles bakom de övriga i centern. Chef för centern var Victor von Stedingk som fanns ombord på Styrbjörn. Gustaf III fanns först ombord på turuman Amphion men gick med Cronstedt och staben i kungaslupen för att bättre kunna observera striden.
Flottans högra flygeln leddes av Jakob Törning och bestod av ett 40-tal kanonslupar och barkasser från Bohusbrigaden. Flygeln sträckte sig från Musslaö till Kråkskär. Den vänstra flygeln leddes av Claes Hielmstierna och bestod också av ett 40-tal kanonslupar samt kanonjollar ur den Finska eskadern. Några mörsarbarkasser låg placerade i en linje fram emot Sandskär och Lehmäsaari. ”Svensksundshålet” var skyddat av galären Jemtland och en division kanonslupar.
Därmed kunde fienden beskjutas från två håll. Svenskarna hade dessutom monterat upp batterier på de närliggande öarna.
Den ryska flottan bestod av 31 större och 242 mindre fartyg och en besättning på ca 14 000 man, alla kommenderade av prins Nassau. Ombord fanns 1 200 kanoner. Dess vänstra flygel leddes av Slissov och bestod av 48 mindre fartyg samt ett flytande batteri. Den högra flygeln leddes av Buxhoevden och bestod av 10 galärer och drygt 20 kanonslupar.
Striden inleddes på flyglarna. Ryssarna sökte ett avgörande på sin vänstra flygel men svenskarna gick till motanfall och lyckades till sist vid 11-tiden bryta sig igenom med svåra ryska förluster som följd. Bland annat sänktes ryssarnas flytande batteri samt flera ryska galärer. Därefter kom man även åt att beskjuta de stora ryska fartygen i mitten som nu trängdes allt närmare varandra.
Den svenska vänstra flygeln var mycket stark och vid 15-tiden lyckades den kringgå fienden genom det grunda sundet mellan Kutsalö och Lehmäsaari och anfalla den ryska högern i ryggen. Nassau begick då sitt ödesdigra misstag emedan han beordrade sin högerflygel att möta detta. Denna rörelse i den ryska högra flygeln uppfattades som en reträtt och spred sig till de övriga ryska skeppen och förorsakade omfattande oordning i leden.
Den ryska centern som var invecklad i hårda strider stod nu isolerad. Den ryska fregatten Nikolai träffades och sjönk på ett par minuter. Samtidigt utsattes den vänstra ryska flygeln under Slissov för ett hårt angrepp av den svenska vänstra flygeln. Den ryska flottan sköts sönder och samman och vid 16-tiden började de ryska fartygen att fly. Strider pågick tills mörkret föll. Under reträtten förliste många ryska fartyg och ett stort antal strök flagg. Svenska fartyg förföljde de flyende ryska fartygen ännu nästa morgon.
De ryska förlusterna var mycket omfattande och uppgick till ca 60 fartyg, en tredjedel av flottan och cirka 9 500 man varav 6 000 togs tillfånga. Förlusten var en katastrof för ryssarna. Sverige förlorade endast ca 700 man i döda och sårade samt sex galärer.
Det största krigsbytet blev prins Nassaus flaggskepp Catarina med prinsens tillhörigheter kvar ombord. Den nya flaggkaptenen Carl Olof Cronstedt, som till väsentliga delar kan tillskrivas segern, befordrades till överste och fick riddartecknet av Svärdsordens stora kors för sina insatser.
Den svenska segern vid Svensksund förändrade radikalt det politiska läget. De avbrutna fredsförhandlingarna kunde återupptas och fred slöts med Ryssland i Värälä i Finland den 14 augusti 1790. Kort därpå kunde den obesegrade kungen återvända till Sverige såsom ”fredens återställare”.
(delvis utdrag ur Wikipedia)