Gustav III:s ryska krig 1788-1790. Orsaken var framför allt för att vinna både inrikes- och utrikes fördelar. Gustav III var i behov av att stärka sin popularitet. Ett krig skulle lösa många av hans inrikespolitiska problem. En målsättning med ett krig med Ryssland skulle vara att återta de provinser som förlorades till ryssarna efter det Stora nordiska kriget och efter Hattarnas krig. Ytterligare en anledning till att ett krig med ryssarna stod högt på dagordningen var att Ryssland blandade sig i Sveriges inre angelägenheter.
I september 1787 fick Gustav III information om att Ryssland befann sig i krig med Turkiet. Med ryssarna upptagna av Turkiet planeras nu ett krig mot Ryssland. Planen var att sätta in ett anfall mot S:t Petersburg. Anfallet skulle ske sjövägen med en landstigning nära S:t Petersburg. Detta scenario byggde på att den svenska flottan kunde slå ut den ryska. Sverige har vid denna tid en stark flotta, utbyggd sedan flera årtionden. Hjärnan bakom krigsplanen var generalmajor Johan Christopher Toll.
Gustav den III hade dock inte tillstånd enligt grundlagen (1772 års regeringsform) att starta ett angreppskrig utan Ständernas godkännande och Ständerna var inte beredda att bevilja ett sådant. Under våren 1788 rustades flottan för fullt. Den 23 maj mobiliserades armén. Det motiverades med den ryska rustningen i samband med det turkiska kriget.
I Finland finns vid denna tid ca: 18.000 man. Planen var att förstärka denna styrka med ytterligare 8.000 man.
Natten till den 27 juni 1788 uppstår en skottväxling mellan svenska och ryska gränsstyrkor vid Puumala sund i Savolax gränsområden. Sannolikt var detta svenskar utklädda till ryssar som fingerade ett anfall mot den svenska gränsstyrkan. När Gustav III anländer till Finland den 2 juli får han rapport om gränsöverfallet. Detta var den anledning Gustav den III behövde för att starta ett krig mot Ryssland.
Redan den 29 juni 1788 gick svenska trupper över gränsen till Ryssland öster om S:t Michel i Savolax. Den ryska fästningen Nyslott innesluts av svenskarna men i stället för ett ”blixtkrig” så blev det nu ett utdraget krig. De svenska trupperna i Finland, inklusive sjöfolket, uppgår under hösten 1788 till cirka 32.000 man. Armén är organiserad i en kustavdelning och i en avdelning i Savolax.
Den 11 juli 1788 går Armfeldt över Kymmene älv med sin avdelning. Hans mål var Högfors men han tar sig ända till Summa. Samtidigt tar sig svenska styrkor över gränsen vid Anjala och marscherar mot Liikala och därefter till Hussala. Gustav planerar nu den stora framstöten mot S:t Petersburg men innan den kan verkställas måste den svenska flottan ta herraväldet över Finska viken genom att besegra den ryska.
Den 17 juli 1788 stod slaget vid Hogland i Finska viken med stora materiella skador på båda sidor. Ryssarna hade fler fartyg men de svenska skeppen hade kraftigare artilleri. Den svenska flottstyrkan stod under befäl av hertig Karl och bestod av 15 linjeskepp och 7 fregatter. Då styrkorna var jämnstarka slutade slaget oavgjort. När Gustav får nyheterna måste han överge den ursprungliga krigsplanen. Då den ryska flottan inte blivit krossad måste alla planer på landstigning vid S:t Petersburg skrinläggas. Istället beslutar Gustav III att göra ett anfall mot fästningen i Fredrikshamn. Den 1 augusti går en avdelning ur skärgårdsflottan mot Fredrikshamn. Samma dag bryter ut uppror ut i armén där en avdelning soldater vägrar marscher, soldater uppviglade av sina officerare. Gustav III får personligen de upproriska soldaterna på andra tankar. Anfallet mot Fredrikshamn avbryts dock. Det jäste ett missnöje inom officerskåren. I Finland i augusti 1788 bröt det s.k. Anjala upproret ut bland officerarna.
Mitt under det brinnande kriget undertecknade 113 officerare en förbundsakt där de förklarade kriget olagligt samt lade ned vapnen för att på eget bevåg förhandla fram en fred med Ryssland. Upproret fick sitt namn av att den egentliga akten sattes upp på Anjala gård vid Kymmene älv. Händelseutvecklingen inleddes genom en skrivelse, Liikala-noten den 9 augusti 1788. Noten var riktad till Katarina av Ryssland och officerarna erbjöd Katarina fred då kriget stred mot den svenska författningen. Den 12 augusti uppsattes den egentliga Anjala-akten. Akten, som till sitt innehåll anslöt sig till Liikala-noten, undertecknades av 113 officerare. Katarinas svar på Liikala-noten blev en besvikelse för de inblandade officerarna. Vid årsskiftet 1789 häktades flera av Ajalaförbundets ledare. Flera av deltagarna dömdes till döden; men endast en officer avrättades.
Samtidigt med Anjala upproret fick Gustav III ytterligare ett bekymmer. I slutet av augusti 1788 kom Danmark med en krigsförklaring. Gustav III fick nu lämna Finland för att ta hand om detta. Det danska hotet avvärjdes dock genom medling av Storbritannien och Preussen. Den 25 september drar sig de svenska styrkorna tillbaka på svenskt område och går i vinterläger. I maj 1789 går 2 ryska enheter om vardera 2000 man över gränsen strax norr om sjön Saimen. Den ryska huvudstyrkan går in med 10000 man söder om Saimen. Den 13 och 19 juni stoppar de svenska styrkorna i området, ca: 5000 man, den ryska huvudstyrkans framryckning. Samtidigt går Gustav III till anfall längre söderut. Den 25 juni vinner han ett slag över ryssarna och tvingar dem att retirera. Den 24 augusti 1789 var den svenska skärgårdsflottan inblandad i det första slaget vid Svensksund (Ruotsinsalmi) som slutade med en svensk förlust.
År 1790 avsåg man att satsa på sjökriget. Under vintern 1789/90 förstärktes de svenska flottorna varvid skärgårdsflottan nästan fördubblades. Skärgårdsflottan bestod våren 1790 av 349 fartyg med totalt 3000 kanoner och 21000 man. Ca: 2/3 av besättningen kom från armén. Örlogsflottan bestod av 21 linjeskepp, 8 fregatter och 13 mindre fartyg, totalt 16300 mans besättning. Hertig Karl var chef över örlogsflottan. Gustaf III förde själv befälet över skärgårdsflottan.
På land inleds kriget 1790 med svenska anfall i Savolax och två viktiga pass intas den 15 april. På den södra fronten vinner svenskarna en drabbning den 29 april vid Valkeala. Ryssarna går dock till motoffensiv och tvingar de svenska förbanden tillbaka över Kymmene älv. Den ryska framryckningen stoppas dock vid Keltis baracker den 19 och 20 maj.
Den 13 maj skulle Hertig Karl med örlogsflottan krossa den ryska eskadern om låg för ankar i Revals hamn. Beroende på mycket hårt väder passerade de svenska fartygen på linje utan att kunna använda kanonerna på ett vettigt sätt i den hårda vinden. I stället blev man beskjutna från de ryska skeppen. Förutom att två skepp förlorade svenskarna 652 sjömän varav 520 togs tillfånga. Ryssarna hade 8 döda och 27 sårade. Två dagar senare, den 15 maj, gick Gustaf III med 100 fartyg ur skärgårdsflottan till anfall mot lika många fartyg i den ryska skärgårdsflottan som låg vid Fredrikshamn (Hamina). Detta anfall var en stor framgång och halva den ryska skärgårdsflottan förstördes.
När en så betydande del av den ryska skärgårdsflottan var förstörd ville Gustaf III följa upp framgångarna med att gå längre in i Finska viken. Amiral Nordenskiöld varande för vindarna i Finska viken men Gustaf fick som han ville. Nu strävade både örlogsflottan och skärgårdsflottan mot den inre delen av Finska viken för att förgöra den ryska flottstyrka (Kronstadt eskadern) som fanns där och framför allt hindra Reval-eskadern från att förenas med Kronstadt-eskadern. Örlogsflottan som gick före skärgårdsflottan var inblandad i två sjöstrider den 3 och 4 juni, 1790 vid Kronstadt utan något avgörande. I stället kom de båda ryska eskadrarna att förenas. Nu hände det som Nordenskiöld varnat för, vinden ändrade riktning till sydväst vind. Därmed var det svårt att ta sig tillbaka. Kungen valde då att gå in i Viborgska viken för att vänta ut en bättre vind. Detta var i början av juni 1790. På grund av de sydvästliga vindarna fastnade den svenska flottan i Viborgska viken under en hel månad. Utfarterna blockerades snart av ryssarna. Den svenska närvaron så nära S:t Petersburg innebar en press på Katarina II.
Den 2 juli ändrades så vinden till nordlig vilket skulle göra en utbrytning möjlig. Under natten till den 3 juli 1790 gavs ordern om utbrytning. Den egentliga utbrytningen började vid halv sjutiden på morgonen. Först i tågordningen var linjeskeppet ”Dristigheten” som styr rakt mellan de ryska linjeskeppen ”Selsav” och ”Sviatnoj Pjotr”. Båda låg för ankar. Det ena ryska skeppet träffades av bredsidor från ”Dristigheten” och formligen slets sönder. 700 hundra ryssar dödades. Puke hade beordrat besättningen under däck och undgick därmed förluster. Skärgårdsflottan var anvisad att gå väster om örlogsflottan, utmed strandlinjen. De hade då flankskydd av linjeskeppen. Svårigheten för dem låg vid den andra spärren. Flottans utbrytning såg ut att gå mycket bra. Vid 10-tiden på förmiddagen inträffar ett antal olyckor som kom att påverka händelseutvecklingen. Sist i örlogsflottans arriärgarde gick tre brännare. En av dessa släpades av ”Enigheten” som gick sist i kolonnen. Fänrik Sandel som var befälhavare på brännaren antände sitt fartyg för tidigt och det gled in mot ”Enigheten” som antändes. ”Enigheten” antände i sin tur fregatten ”Zemire”. Både fartygen exploderade och branden och krutröken täckte snart hela farleden. Trots stora förluster lyckades den svenska flottan ta sig ut genom den ryska blockadlinjen. Denna utbrytning har kommit att kallas ”Det Viborgska gatloppet”. Sverige förlorade fem linjeskepp, tre fregatter, ca: 38 mindre fartyg och upp till 4.000 man, en tredjedel av hela styrkan men örlogsflottan var räddad. Skärgårdsflottan klarade sig bättre, samtliga skärgårdsfregatter klarade sig. Trots förluster av fartyg och besättningar så var utbrytningen en mycket viktig seger för Sverige. Ett misslyckande hade varit en katastrof. Alla fartyg som passerade blockadlinjen före den olycksaliga explosionen kom ut med endast mindre skador.
Kungen återsamlade skärgårdsflottan efter ”Det Viborgska gatloppet” i Svensksund (Ruotsinsalmi). Örlogsflottan gick till Sveaborg där den kom att bevakas av den ryska örlogsflottan. Den 5 juli var fartygen i skärgårdsflottan på plats i Svensksund. Den ryska galärflottan följde efter svenskarna från Viborg. På morgonen den 9 juli var de framme vid Svensksund och sjöslaget inleddes direkt. Den svenska flottan låg i stridslinje i vinkel mellan Muslaö och Kutsalö. Därmed kunde fienden beskjutas från två håll. Svenskarna vann en överlägsen seger vid Svensksund den 9 juli 1790. De ryska förlusterna var mycket omfattande och uppgick till 50 – 60 fartyg, en tredjedel av flottan, och cirka 9.500 man varav 6.000 togs tillfånga. Förlusten var en katastrof för ryssarna. Sverige förlorade 6 – 700 man i döda och sårade samt sex galärer.
Sjöslaget vid Svensksund är den största sjösegern i Sveriges historia och det största sjöslaget i Östersjöns historia. Redan före slaget förekom en brevväxling mellan de stridande parterna angående fred. Den svenska segern vid Svensksund förändrade radikalt det politiska läget. De avbrutna fredsförhandlingarna kunde återupptas och fred slöts i Värälä den 14 augusti 1790. Inga landavträdelser görs från någondera sidan men Rysslands inblandning i Sveriges inre angelägenheter upphör härmed. Vidare får kriget till effekt att respekten för de svenska vapnen återställs, något som inte var inte var helt oväsentligt vid denna tid.

(delvis utdrag ur Wikipedia)