1702 Slaget vid Klissow (PL06)

Slaget vid Kliszów stod den 9 juli 1702 (enligt den svenska kalendern; 8 juli enligt den Klissow1julianska och 19 juli enligt den gregorianska) under det stora nordiska kriget mellan å ena sidan en svensk armé under kung Karl XII och å andra en polsk-sachsisk här under kung August (II) den starke. Svenskarna, som var kraftigt underlägsna i antal, segrade stort, bland annat efter att ha besegrat de berömda och för sista gången använda polska husarerna
På sin väg mot Riga hade den svenska armén segrat i slaget vid Düna i juli 1701. Den Klissow2sachsiska armén hade dock inte lidit något större nederlag, utan kunnat dra sig tillbaka från slagfältet i god ordning. Den svenska armén gick in i hertigdömet Kurland. Karl XII beslöt att nå ett avgörande och avsätta August innan han gick vidare mot Ryssland, trots råd att sluta fred.
August hade flytt till
Kraków
och Warszawa intogs utan strid. I Kraków lyckades August samla sachsiska styrkor och Karl XII beslöt att lämna Warszawa för att nå ett avgörande slag mot August. Den 16 juni avtågade den svenska huvudarmén om 8 000 man från Warszawa. August, som ville ha en strid mot svenskarna, tågade norrut med 16 000 man för att nå en drabbning innan svenskarna fått förstärkning.
Den 7 juli gick svenska armén i ställning vid byn
Obice, åtta kilometer norr om staden Kliszów, där den sachsiska armén befann sig. De svenska soldaterna var trötta och hungriga och hästarna hade magrat kraftigt. Vid niotiden fick de svenska trupperna order om avmarsch. Man vidtog åtgärder för att ge intryck av att det endast var en mindre spaningsstyrka och inte hela armén. Vid elvatiden insåg sachsarna att även infanteri ingick i de svenska trupper som närmade sig, men slagordning intogs inte förrän efter ytterligare minst en timme. Båda arméerna var åtskilda av en stor skog, där svenskarna stod, och ett träsk där sachsarna stod säkra, genom en smal träsksträcka i norr och av en sumpig dal vid floden Nida i öst.
Den svenska armén ställdes upp i två linjer med kavalleri på båda flyglarna. Svenskarna var numerärt underlägsna med 12 000 mot 24 000 man. Den svenska armén bestod av 8 000 fotsoldater, 4 000 ryttare och fyra kanoner. Augusts armé bestod av 7 500 sachsiska fotsoldater, 9 000 sachsiska ryttare, 660 polska fotsoldater, 6 640 polska ryttare (inklusive 1 240 husarer) och 46 kanoner.
Den svenska vänsterflygeln anföll sachsarnas flank men slogs tillbaka, men de lyckas stoppa två efterföljande motoffensiver av det polska kavalleriet och det sachsiska anfallet över träsken. Den sachsiska ytterflygeln tvingades till reträtt och lämnade därmed den andra halvan av högerflygeln oskyddad. Denna fångades i en svensk
kniptångsmanöver
och blev långsamt krossad. Under tiden anfölls den svenska högerflygeln av sachsiska ryttarförband, som försökte separera denna från de övriga svenska trupperna. De svenska och sachsiska ryttarna drabbade samman i en hård strid, som slutade med att sachsarna drevs bort.
Karl XII beordrade sedan huvuddelen av sin armé att angripa den sachsiska högerflygeln, som polackerna tidigare stod på, och efter en halvtimmes strid ryckte svenskarna fram in i det sachsiska lägret där de erövrade sachsarnas artilleri. Runt klockan två på eftermiddagen drog sig Augusts återstående styrkor tillbaka mot de omgivande träsken. Svenskarna försökte nu att omringa sachsarna genom att ta korsningen av floden
Nida. Sachsarnas infanteri i centern som knappt hade blivit anfallna av svenskarna, åtog sig nu att försvara flodkorsningen så att de övriga sachsiska styrkorna kunde retirera.
Klockan fem på eftermiddagen var striden över. Det var det svenska kavalleriet
som visat sin effektivitet genom sina kavallerichocker. Hela det sachsiska artilleriet, fältkassan, fanor, standar, pukor, ammunitions- och persedelförråd samt tält erövrades. De sachsisk-polska styrkorna hade förlorat 4 400 man, varav 2 000 stupade, 700 sårades och 1 700 tillfångatogs. På den svenska sidan stupade 300 man och 800 sårades. Svenskarnas största förlust var att kungens svåger Fredrik av Holstein-Gottorp
stupade när han ledde den svenska vänsterflygelns anfall.
Augusts armé försvagades kraftigt genom slaget, och hans infanteri var i det närmaste förintat men svenskarna lyckades inte förfölja den sachsisk-polska armén och nederlaget blev inte avgörande,

(utdrag ur Wikipedia)