1644 Slaget vid Borst

I början av 1640, medan en segerrik svensk armé under det 30-åriga kriget stred i BorstTyskland, beslutade den danske kungen Kristian IV att öka den danska statens inkomster genom att höja sjötullarna i Södra Östersjön och i Öresund, vilket var till mycket stort men för den svenska sjöfarten. Han satsade på den danska flottan, och reducerade den danska armén till att omfatta endast 5400 man utspridda över landet, med en betydande del i Skåne. Garnisonsbesättningarna i fästningsstäderna behölls dock med oförändrad styrka. Med anledning av detta fann Riksrådet i Stockholm det lämpligt att göra ett överraskande anfall mot Danmark i slutet av 1643. Angreppet skulle ske på tre fronter: Den svenska armén i Tyskland under fältmarskalk Lennart Torstensson beordrades att marschera mot Jylland. En mindre armé i Pommern skulle överskeppas till södra Själland. En nyuppsatt armé om 11000 man, varav 3000 ryttare, skulle norrifrån under befäl av fältmarskalk Gustav Horn tåga in i Skåne (Horns krig) I planen ingick, att sedan Torstenssons armé invaderat Jylland och Horns armé trängt fram till Öresund, skulle man göra en gemensam invasion mot Själland och ”med detta krig kasta Danmark helt och hållet omkull”. Den svenska flottan skulle understödja landstigningsföretagen mot de danska öarna och svenskarna hoppades även på nederländsk hjälp vid överskeppningarna. Vid det svenska angreppets början överfördes en stor del av de danska soldaterna till Själland för försvar mot en befarad svensk landstigning. Kvar i Skåne fanns ett reducerat regemente på omkring 1300 man som av den danske befälhavaren Ebbe Ulfeld, svärson till kung Kristian IV, förlades i Vittsjö skans, för att försvara den skånska nordgränsen. Den 14 febr.1644 tågade Horns armé in i Skåne vid Markaryd. Den svenska armén undvek dock Vittsjö skans och tågade västerut direkt mot Helsingborg. Efter att ha snabbt erövrat och besatt Helsingborg fortsatte Horn och intog den oförsvarade staden Lund. Man undvek strid mot garnisonen i Landskrona och vågade inte angripa staden Malmö, som försvarades av den starka fästningen Malmöhus. Horn förlade armén och upprättade sitt högkvarter i Lund. Den danske befälhavaren Ebbe Ulfeld hade även att organisera den skånska allmogen häradsvis till bondeuppbåd för hembygdens försvar samt för att i betydande grad störa den svenska arméns förbindelser och försörjning. För att proviantera och skydda sig gjorde den svenska armén ett antal utfall från Lund mot dessa bondeuppbåd. En svensk kavallerienhet bestående av två skvadroner, totalt 300 ryttare med tross, under befäl av generalmajor Hans Wachtmeister, sändes i mars ut från Lund för att skaffa proviant och foder åt armén. Denna styrka drog norrut och vid bron vid Kävlingeån vid Getinge (nära Gårdsstånga)mötte den motstånd i form av ett bondeuppbåd på 300 man från Frosta. Som vanligt slog sig svenskarna igenom och bönderna nåste fly. Kavalleriförbandet fortsatte därför österut på höjdsträckningen norr om Kävligeån för att försöka nå Bjärsjölagård och Övedskloster, där det fanns stora djurbesättningar, foder, säd, m.m. På vägen passerade man Hjularöds slott som plundrades och brändes. Från Hjularöd valde svenskarna att den 25 mars fortsätta rakt österut på oländiga skogsvägar för att på närmaste väg komma till sitt mål. Hans Wachtmeister valde inte landsvägen vid Vombsjön, där det fanns ett vadställe över Borstbäcken, emedan han befarade att det fanns ett bondeuppbåd vid sjön. Borstbäcken var på denna tid djup och 20-30 meter bred. Istället valdes ett vadställe 4 km norrut, nära gården Skotthusa och strax väster om Magnaröds by. Här väntade emellertid färsingarna med ett bondeuppbåd om c:a 500 man, till vilket häradets 18 socknar bidragit med troligen 28 man var. Anföraren för bondehären, vilket torde vara en av Ebbe Ulfeld utnämnd ledare av häradets försvar, hade låtit bygga en främre motståndslinje med försvarsvärn av sten på Norriefäladen, som ligger söder Skotthusa och sydväst om Norjehuset samt förlagt huvudstyrkan nere i dalgången vid vadet. Anledningen till att bondeuppbådet grupperat sig här, var att erfarenhetsmässigt visste att stridande förband alltid marscherade på höjderna och undvek att gå nere i dalgångarna. Vadstället antas ha legat på samma plats som den nuvarande stenvalvsbron. Bondehären hade fått låna två 3-pundiga kanoner, kaliber 7,65 cm från Övedskloster, vilka kan ha betjänats av färsingar som tjänstgjort i den danska kungens livvakt. Kanonerna hade man placerat i nedgrävna värn överst på den 20 meter höga östra strandbrinken av Borstbäcken, där denna sammanrinner med Magnarödsbäcken. Denna kanontyp som hade en skottvidd på c:a 500 meter och ett normalt bekämpningsavstånd på 200-300 meter täckte dalgången samt den närmaste delen av Norriefäladen. Bondehären tog upp striden med svenskarnas förtrupper i höjd med försvarsvärnen och började öppna eld med sina 3-pundiga kanoner. När svenskarna fick klart för sig var bondehären förskansat sig, fann man genom spaning ett väglöst mindre vad, 1 km nedströms det stora vadstället. Hans Wachtmeister beordrade en av sina skvadroner att rida över vadet och anfalla färsingarna i ryggen. Efter att ha passerat vadet, red denna skvadron i sporrsträck på Borstbäckens östra strandbrink fram till färsingarnas kanonvärn och anföll dessa. Samtidigt slog svenskarna ut sitt frontalanfall varvid försvararna blev helt överrumplade. De två 3-pundiga kanonerna erövrades snabbt och eftersom huvudstyrkan blivit omringad, var striden i sak avgjord. Färsingarna bjöd på ett förbittrat motstånd och slutstriden utkämpades troligen, nere i dalsänkan, mellan vadstället vid nuvarande valvbron och platsen där Borstbäcken och Magnarödsbäcken rinner samman. Övermakten blev till slut för stor, och trots att man kämpade tappert, blev hela bondehären på c:a 500 man nedgjord. Den svenska ordern var att alla bönder med vapen i sin hand skulle dödas. Förlusterna på svenska sidan torde ha varit små. Skadorna på en återfunnen del från en svensk ryttarpistol, troligen träffad av en kanonkula, vittnar om att dess ägare stupat i striden.