Sedan Sovjetunionen och Tyskland slutit Molotov-Ribbentroppakten hade Sovjetunionen en betydande stor handlingsfrihet vad gäller Baltikum och Finland, då dessutom västmakterna England och Frankrike var uppbundna i krig med Tyskland. Under hösten 1939 tvingades Estland, Lettland och Litauen gå med på att tillåta sovjetiska militärbaser inom sina gränser. I oktober överlämnade man ett antal krav på Finland vilka avvisades av den finska regeringen. Tidigt på morgonen den 30 november öppnade sovjetiskt artilleri eld följt av att infanteri gick över gränsen på Karelska näset, norr om sjön Ladoga och vid Petsamo. Finlandskommittén i Sverige organiserade värvning av män till en frivilligstyrka under parollen Finlands sak är vår. Den 27 februari 1940 kom de första frivilliga från Sverige till fronten. Till Finland anlände sammanlagt 8 260 svenskar, 727 norrmän, 1 010 danskar och 60 tolkar från Svenska frivilligkåren, varav 33 personer stupade. I kåren ingick även den särskilt uppsatta flygflottiljen F19 med 12 jaktplan och fyra bombplan. De svenska militära förråden överlämnade till Finland (utöver frivilligkårens materiel) bland annat 131 000 gevär med 42 miljoner patroner, 132 fältkanoner, 100 luftvärnspjäser, 85 pansarvärnspjäser med 256 000 granater och 8 flygplan. I början av februari ansågs den första gruppen i svenska Frivilligkåren – en bataljon (cirka 1 500 man) förstärkt med artilleri och pansarvärn – vara redo för fronttjänstgöring. Förbandet skulle genom skidmarsch transporteras från Kemi till Rovaniemi och under marschen dels få övning samt ge ledningen erfarenhet. Från Rovaniemi skulle truppen sedan tågtransporteras till Kemijärvi där järnvägen slutade. Under I. gruppens marsch var det avsikten att färdigorganisera en lika stor styrka (II. gruppen) och ytterligare en enhet – den III. gruppen – skulle följa i mitten av mars. Den I. gruppen, under befäl av överstelöjtnant Magnus Dyrssen, startade sin skidmarsch den 3 februari och tågtransporterades planenligt från Rovaniemi till Kemijärvi i mitten av månaden. Under marschen avslöjades brister i utrustningen och utbildningen och mer än hundra man avfördes som sjuka. Några dagar senare transporterades II. gruppen (överstelöjtnant Viking Tamm) med tåg från Kemi till Kemijärvi och båda grupperna marscherade mot fronten. Härvid gick I. gruppen på landsvägen medan II. gruppen på kvällen den 24 februari startade marschen genom terrängen. Under natten sjönk temperaturen från omkring 20 minusgrader till minus 45 grader. Dessutom orienterade spårpatrullen fel och marschen blev 40 km i stället för planerade 28 km. Flera enheter nådde inte fram till de i förväg utsedda bivackplatserna och måste slå läger i det fria. Truppen utsattes för stora påfrestningar och 85 man avpolleterades på grund av kylskador. Avsikten var att avlösning av de finska trupperna vid Märkäjärvi skulle ske den 29 februari. Emellertid medförde händelseutvecklingen på Karelska näset en tidigareläggning till den 26 februari och två dagar senare hade den Svenska frivilligkåren helt övertagit försvarsställningen vid Märkäjärvi. Av de stridsvana finska förbanden kunde fem bataljoner och två batterier (således mer än Frivilligkårens egna styrka) frigöras och sättas in i de häftiga striderna på Näset. Stridsläget på Karelska näset medförde dock att avlösningen påskyndades. Den 27 februari var både I. och II. stridsgruppen på plats i främsta stridslinjen vid Märkäjärvi. I och med att Frivilligkåren övertagit frontansvaret fanns det tre alternativ för dess taktiska uppträdande: – frontalt anfall mot den sovjetiska ställningen – kringgående rörelse med angrepp mot antingen högra eller vänstra flygeln – försvara/hålla Märkäjärviställningen Det sistnämnda alternativet förkastades med hänvisning till psykologiska och moraliska skäl. Att anfalla direkt var emellertid för riskabelt – de ryska styrkorna vid Märkäjärvi var flera gånger starkare och deras ställningar var väl befästa. Erfarenheter under vinterkriget (bland annat från slaget vid Suomussalmi) hade visat att omfattning mot de vägbundna sovjetiska förbanden hade goda utsikter att lyckas. En avgörande fråga härvid var vilket terrängavsnitt som var mest lämpligt för en sådan rörelse och kårledningen satte omedelbart igång med att försöka utröna detta genom rekognosceringar.
Den 1 mars 1940, utgick delar av 4. jägarkompaniet på en framskjuten spaningsinsats inför ett planerat anfall av de svenska styrkorna mot de ryska förband som fanns i närheten. Dagen efter blev kompaniet invecklat i en våldsam strid med en mångdubbelt större rysk styrka vilken tillfogades betydande förluster. Insatsen och, i första hand, striden är för alltid ihågkommen som den Grafströmska raiden.
Den 10 mars slog man tillbaka en motsvarande rysk räd varvid flera kompanier kom i strid. Granatkastartroppen utlöste sina eldlägen och dagen efter kunde man räkna till 46 stupade fiender framför kompaniets stridslinje. Tidigt på morgonen den 13 mars väcktes kompanierna av att ryssarna anföll med understöd av bland annat flyg. Stormelden fortsatte till kl 11.13 men något anfall kom aldrig. Kriget var över.

(delvis utdrag ur Wikipedia)