1940 Slaget om Storbritannien (GB01)

Slaget om Storbritannien (engelska: Battle of Britain, tyska: Luftschlacht um England) var ett försök av Tysklands flygvapen (Luftwaffe) att under andra världskriget skaffa sig kontroll över brittiskt luftrum och krossa brittiska flygvapnet (RAF). Andrahandsmålet var att förstöra fabriker för flygplanstillverkning och tvinga Storbritannien till neutralitet eller kapitulation. Operationerna startade som en förberedelse för en planerad invasion av landet, kallad Operation Seelöwe. Brittiska historiker begränsar tiden för slaget till tiden mellan den 10 juli och 31 oktober 1940, men i tyska källor anges att slaget började i mitten av augusti och varade ända till maj 1941 då Luftwaffe drog bort sina bombplansenheter för att förbereda Operation Barbarossa, anfallet mot Sovjetunionen.
Sl o S 1Innan starten av Adlerangriff (den tyska plan som innebar anfall mot brittiska flygfält och flygplansfabriker) kom en hel månad av anfall mot konvojer i Engelska kanalen och den perioden kallades av tyskarna för Kanalkampf (Kanalkampen) och den var avsedd att testa RAF:s försvar och locka upp brittiska jaktplan till strid. Dessa attacker började den 10 juli som av britterna har blivit den dag som anses inleda Slaget om Storbritannien.
Den 12 augusti hade i den
tyska planen kallats för Adlertag, starten av Adlerangriff, men vädret försenade starten en dag. Luftwaffe gjorde visserligen ett försök att den 12 augusti slå ut kustradarstationerna genom ett specialanfall med precisionsbombning. Fyra stationer träffades och togs temporärt ur drift, men de kunde redan inom sex timmar åter vara i tjänst och Luftwaffes ledning fick intrycket att det var mycket svårt att slå ut radarn. Dessutom startade en serie attacker mot flygfälten närmast kusten.
S o St 2Under veckans lopp flyttades anfallen längre inåt land men även ett antal räder gjordes mot radarlinjen. Den 15 september inträffade det som britterna kallar Den största dagen då Luftwaffe genomförde det största antalet flyguppdrag på en dag. Det är den dag, som britterna än i dag firar som Battle of Britain Day.
Den 24 augusti och den närmaste tiden därefter inriktades de tyska anfallen i huvudsak mot de flygfält och sektorstationer som låg i sydöstra England och i närheten av London. Av de 33 stora anfall som genomfördes de närmaste två veckorna var 24 riktade mot flygfält och flera av dem drabbades av upprepade anfall. Den här perioden var mycket kritisk för Dowdings radarsystem och inte bara flygfälten var utsatta för stora problem utan även flygverksamheten var i fara eftersom den råkade ut för stora förluster bland den flygande personalen. Situationen hjälptes av att piloter från andra länder kom att täcka upp vakanser i de brittiska leden. Förutom de piloter från samväldet som redan tjänstgjorde i RAF tillkom också nya divisioner från Polen och Tjeckoslovakien kompletterade med fransmän, belgare och frivilliga amerikaner.
En fördel som RAF hade i förhållande till Luftwaffe var att striderna ägde rum över eget territorium. Piloter, som räddade sig genom att lämna sina plan med fallskärm hamnade i sitt eget land och kunde vara i tjänst igen efter några timmar. Dessutom kunde brittiska piloter lägga en större del av sin totala flygtid på strid jämfört med tyskarna som måste beräkna sitt flygbränsle så att det räckte till retur till tyskt territorium. För tyska besättningar, som hoppade över brittiskt territorium, innebar det hela att de hade att vänta krigsfångenskap och ett uthopp över Engelska kanalen medförde oftast drunkning eller tillfångatagande.
sl o st 3Trots allt detta var Luftwaffe på väg att vinna
kampen om flygfälten. Ytterligare två veckor av samma obehagliga medicin för RAF hade fått till följd att de tvingats att dra tillbaka sina flygförband från södra England. Det stod tydligen inte klart för den tyska flygledningen, som såg sina bomplansstyrkor sakta vittra ned och började känna desperation för att kunna följa den ursprungliga tidtabellen. De kunde inte förstå hur RAF hela tiden kunde få sina jaktplan till de platser där de bäst behövdes och varför de inte redan hade kollapsat. Något radikalt måste göras för att tvinga RAF till en slutlig strid. Adolf Hitler hade ursprungligen förbjudit Luftwaffe att bomba själva London. Den 4 september drog han tillbaka detta förbud. Anledningen var att natten mellan 25 och 26 augusti hade RAF genomfört en bombning av Berlin, en hämnd för att en tysk bombstyrka oavsiktligt bombat London. Kesselring såg chansen att ändra strategi och övertalade riksmarskalken att anfalla London, medan Sperrle förordade fortsatta anfall mot flygfälten. Kesselrings motiv var att få Storbritanniens befolkning att bli panikslagen och att få den att ge upp eller att i alla fall få upp de sista 50 Spitfire-planen i luften så att man skulle kunna utplåna dem.
Den första London-räden under den så kallade blitzen genomfördes 7 september och riktades mot hamnen och dockorna i huvudstadens
East End. De kommande dagarna kom ytterligare omfattande anfall riktade mot dockorna men även totalt slumpmässigt. Som Kesselring förutspått kom RAF upp men i långt större antal än man hade trott. Anfallen mot London fortsatte varigenom sektorstationernas flygfält och ledningsstaber fick en välbehövlig andningspaus och detta var vändpunkten. En viktig detalj i skeendet var att avstånden för anfallen mot London blev längre. De eskorterande Me 109 hade bränsle för endast ca 10 minuter över London innan de måste återvända, om de över huvud taget skulle nå tillbaka. Därmed lämnades bombplanen helt oförsvarade och resultatet var ett antal katastrofala räder, som ledde till de största förlustsiffrorna för de tyska bombplanen den 15 september. Operation Seelöwe inställdes definitivt 19 september, men slaget om Storbritannien var för den skull inte över. Offensiven i dagsljus fortsatte i någon mån ända tills årets slut och jaktplan med längre aktionsradie utrustades med bomber för nålsticksoperationer i hela södra England, men huvuddelen av verksamheten var nattliga räder mot London och andra städer. Från oktober 1940 till starten av Operation Barbarossa beräknas Luftwaffe ha genomfört ca 40 000 flyguppdrag.
Sl om StorbritTotalt sett var slaget om Storbritannien en betydelsefull brittisk seger. Oavsett att antalet deltagande stridande var lågt, skulle en seger för Tyskland sannolikt ha inneburit att kriget hade fått ett annat förlopp. Den brittiska segern betydde det första nederlaget för den tyska krigsmaskinen och det gav samtidigt en signal till den amerikanska opinionen att Storbritanniens öde ännu inte var beseglat.

(delvis utdrag ur Wikipedia)