Begreppet Slaget vid Lier syftar för många svenskar på det första slaget vid Lier i Norge under det dansk-svenska kriget 1808-1809 där Sverige besegrade Danmark. Begreppet härleder däremot för många norrmän till det andra slaget 1814. Detta då norrmännen vann slaget.
Inför det första slaget vid Lier hade norrmännen grupperat styrkor i passet mellan sjöarna Fusker och Tarven för att hindra svenska styrkor från att kunna gruppera belägringsartilleri mot Kongsvingers fästning. Mot de norska försvararna som bestod av
1 000 man under befäl av överste de Seue ryckte i mitten av april delar av den 1:a brigaden om 1 250 man fram under ledning av arméchefen själv, Gustaf Mauritz Armfelt. 18 april anföll de svenska trupperna, och striden slutade med att norrmännen, efter förlust av ett hundratal man i döda och sårade, drog sig tillbaka medan svenskarna besatte ställningarna och fortsatte framåt mot Lier skans under loppet av flera dagar av utspridda skärmytslingar. Mellan 2-3 maj marscherade cirka 2 000 svenska soldater från två svenska brigader under överste Vegesack i tre kolonner mellan Holmgil och Prestebakke öster om Fredrikshald. Men de svenska truppernas tillstånd var så dåliga att frammarschen stoppades vid den norska försvarslinjen mellan Halleröd, Gjeddeludd, Enningdalen och Berby kyrka.

Under 1814 års krig försvarades passet vid Lier av 2 300 norska soldater under befäl av överstelöjtnant Krebs. Ett svenskt detachement om 2 000 svenska soldater under befäl av överste Gahn avancerade mot norrmännen. Avsikten med framryckningen var främst avsedd som en maktdemonstration. Gahn försökte trots detta den 2 augusti på en stormning av den starka ställningen, men tvingades dra sig tillbaka till Matrand.

(delvis utdrag ur Wikipedia)