Freden i Roskilde är det fredsfördrag mellan Sverige och Danmark-Norge om slöts i den danska staden Roskilde den 26 februari 1658, och som avslutade, det av Danmark startade, Karl X Gustavs första danska krig. Under kriget hade, bland annat, Karl X Gustav från Jylland tågat på isen över Bälten mot Köpenhamn med den svenska armén. Resultatet av freden blev att Danmark avträdde Skåne, Blekinge, Halland, Bohuslän, Bornholm samt Trondhjems amt till Sverige . Freden bröts dock redan till sommaren samma år.
Den svenska delegationen leddes av riksrådet Sten Nilsson Bielke, och den danske överlöparen Corfitz Ulfeldt. Den danska delegationen leddes av rikshovmästaren Joakim Gersdorff, adelsmannen Ove Juel samt Christian Skeel. Som medlare fungerade engelsmannen Philip Meadowe och fransmannen Hugues de Terlon.
De danska förhandlarna hade, när de fick veta att Corfitz Ulfeldt skulle sitta i förhandlingarna, menat det vara en direkt skymf mot dem, och krävt en annan representant å den svenska sidan, något som Karl X Gustav inte ville gå med på.
De första kraven på danskt territorium var extremt hårda:
Utöver de danska områdena på skandinaviska halvön krävdes vissa danska öar, de norska områdena Bohuslän och Trondheims stift (hela Trøndelag och Nordnorge) samt dessutom Island, Färöarna och grevskapet Pinneberg. Dessutom ville man som säkerhet ha hela Norge på 30 år.
Det är troligt att många av kraven redan från början sågs som orealistiska och ställdes för att ha något att kompromissa bort. Redan på andra förhandlingsdagen backade svenskarna från många av sina krav, men förhandlingarna bröt ändå samman den 13 februari. De återupptogs den 16, och den 18 skrevs ett preliminärt avtal under prästgården i Höje-Tåstrup. Slutförhandlingarna förlades till Roskilde och den 26 februari undertecknades traktaterna i Roskilde domkyrka.
Danmark avträdde till Sverige Skåne, Blekinge, Halland (permanent, i freden i Brömsebro 1645 hade Sverige fått Halland på 30 år), Bohuslän, Bornholm samt Trondheims län. Dessutom finns en mängd andra detaljer om ”evig fred” mellan rikena, frånträdande av allianser riktade mot det andra landet, avstående från svenska krav på Delmenhorst och Ditmarsken etc.