Slaget vid Narva var ett av de första slagen under det Stora nordiska kriget, som utkämpades vid den nordestländska staden Narva den 20 november 1700 (enligt den svenska kalendern; 19 november enligt den julianska och 30 november enligt den gregorianska), mellan den 10 500 man starka svenska armén under den 18-årige Karl XII:s personliga ledning och den mer än trefaldigt överlägsna ryska armén, under Charles Eugène de Croys befäl. Slaget betraktas som en av den svenska militärhistoriens största segrar, då den svenska armén lyckades krossa alla ryska belägringsstyrkor som hotade Narva och Ingermanland. Den avgörande faktorn för den oväntade svenska segern blev väderleken, då yrsnö blåste svenskarna i ryggen. Omkring 12 000 ryssar stupade, att jämföra med den svenska sidans 667.
I februari 1700 hade stora nordiska kriget utbrutit – Sachsen-Polen, Danmark och Ryssland i allians hade då bestämt sig för att nu kuva Sverige, med sin unge oerfarne kung i regeringsställning. Vid mitten av september hade ryska trupper marscherat över gränsen i mening att inta en av det svenska riket östligaste utposter, staden Narva i Estland. Befästningsstadens kommendant, överste Henning Rudolf Horn lyckades emellertid, med sin 1 800 man starka svenska besättning, försvara staden mot ryssarna. Dessa bombarderade slutligen staden från fem batterier uppställda på uppkastade bröstvärn, samt företog natten mellan 7 och 8 november tre stormningar mot Ivangorod.
Efter Danmarks kapitulation och utträde ur alliansen i augusti 1700, överförde Karl XII sina trupper till de baltiska provinserna. Flera av kungens rådgivare var kritiska mot att företa en kampanj så sent på året och avrådde, nästan endast kungen var entusiastisk för idén. Eftersom tillståndet bedömdes vara mer kritiskt i Narva bestämde man att denna stad var målet. Efter att först ha lämnat 5 000 man till Livlands skydd, avmarscherade han den 13 november med 5 100 man infanteri samt 3 100 man kavalleri och dragoner mot staden. Den svenska armén som närmade sig Narva möttes av ett totalt utplundrat landskap. Inte ett hus var helt och till och med gravarna på kyrkogårdarna hade öppnats och plundrats. Under natten till den artonde togs genom överraskning passet Pühajõe, som försvarades av bojargeneralen Boris Sjeremetev och hans 6 000 man. Den 18 november, efter att rapporter om den annalkande svenska armén nått Tsar Peter, lämnade han befälet över den ryska armén till De Croy och begav sig i all hast mot Moskva, officiellt för att han skulle ta emot en ”Osmansk delegation”. Den nittonde befann sig svenskarna vid Lagena, 10-12 km från Narva. Väster om staden hade ryssarna uppfört en 7 km lång befäst linje med en 3 m hög befästningsvall med vattengravar och spanska ryttare, vilken stödde sina båda flyglar mot floden. Denna linje besattes av 32 000 (enligt ryska uppgifter; medräknas även det med hären åtföljande trossen m.m., torde antalet ha stigit till nära 80 000) man nu under befäl av den belgiske fältherren hertigen av Croy.
Svenskarna, för vilka ingen annan utväg fanns än att anfalla, bröt upp på morgonen den tjugonde och stannade omkring 900 meter från den ryska befästningslinjen samt intog slagordning. Generallöjtnant Carl Gustaf Rehnskiöld innehade högsta ledningen. Hans stridsplan var mycket enkel, och skrevs aldrig ner. Den ryska armén som nu själv var fången i sin befästningsvall runt Narva saknade reträttväg då Narvafloden skar av vägen österut. Den svenska planen gick ut på att man skulle anfalla med två kolonner mot belägringsvallens mittersta del, när det var gjort skulle de två kolonnerna vika av åt var sitt håll och rulla upp den ryska försvarslinjen så att den ryska armen blev fången i två fickor mot Narvafloden. Vissa av svenskarna hade fått förbereda sig med att tillverka faskiner och stormningsstegar som skulle användas för att komma över vattengravarna. Varje soldat tilldelades 24 skott inför slaget. Armén som skulle angripa ryssarna skulle delas i två stora kolonner, varav den vänstra skulle bli delad i två mindre. Kavalleriet och Livgrenadjärerna följde båda kolonnerna.
Den vänstra flygeln i norr stod under Rehnskiöld med Västmanlands regemente och Dalregementet i spetsen. Här fanns även Närke-Värmlands regemente. Svenskarnas högra flygel stod med Livgardet i spetsen. Som en egen enhet längst norrut fanns överste Magnus Stenbock med sina dalkarlar samt finnar. Till dem förband sig Karl XII med livdrabanterna under Arvid Horn. Det svenska artilleriet uppfördes på en höjd vid namn Hermannsberg klockan tio på förmiddagen.
Den ryska armén placerades på en böjd stridslinje som gick från söder till nordväst om Narva. Den traditionella ryska kavalleristyrkan höll den vänstra (södra) flygeln nära Narvafloden. Generalerna Adam Weyde och Ivan Trubetskoy höll centern, som låg på en höjd vid namn Germansberg. General Avtomon Golovin höll den högra flygeln med gardesregementena, som även de låg placerade vid floden. Utöver dessa fanns också
4 000 man som försvarade sig mot ett utfall från Narvas garnison. Det ryska artilleriet bestod av 145 kanoner av olika storlekar, 28 metallmörsare och 4 haubitser. 70 av dessa kanoner placerades vid den ryska befästningslinjen, medan resten av artilleriet placerades nära Ivangorod. För att se om den svenska garnisonen fortfarande var vid liv sköt det svenska artilleriet dubbel lösen, d.v.s. två plus två kanonskott. Till undsättarnas lättnad sågs raketbloss stiga till himmelen från Narvas murar som tecken på att de svenska försvararna fortfarande levde.
De två kolonnerna framryckte omkring klockan två på eftermiddagen under en plötsligt uppkommen snöstorm mot två punkter belägna nära mitten av ryssarnas linje. Svenskarna hade stormen i ryggen, medan ryssarna fick den i ögonen och kunde därmed inte se de framryckande svenskarna förrän de stod högst 30 meter från dem. Ryssarna sköt i blindo mot svenskarna, medan svenskarna med god sikt avfyrade sina musköter på 10 m håll och orsakade stora förluster bland de ryska leden. Svenskarna drog sedan sina värjor, tog sig förbi vallgravarna med sina stormningsstegar, rev ner de spanska ryttarna och anföll ryssarnas läger. Det uppstod en enorm oordning bland de hopträngda ryska trupperna. Den ryska befästa linjen stormades i ett slag, och de överkomna svenskarna vände sig åt båda sidor; ryssarna var delade i två från varandra skilda delar. Den ryska fronten klövs i tre delar och de svenska kolonnerna inne i lägret kunde snart vika av och rulla upp ryssarnas högra flygel. En stor del av trupperna på ryssarnas vänstra flygel begav sig då på flykt. Tusentals ryska ryttare blev panikslagna och försökte att vada över Narvafloden. Några lyckades fly, men minst tusen ryttare blev neddragna i virvlarna och drunknade. Samma sak skedde även på högra flygeln, den norra halvan av flygeln försökte fly över en flottbro som var slagen från ön Kamperholm. Men bron kunde inte hålla emot de ryska folkmassorna och den kollapsade, och hundratals ryska fotsoldater föll i den iskalla strömmen och drunknade. Högra flygelns spillror samlade sig i en vagnborg invid stranden, som försvarades av det två ovan nämnda regementena, för att sätta sig till motvärn. Det anfölls av det svenska livgardet, och den häftigaste striden under hela slaget uppstod här, och varade ända tills mörkret kom. Sedan svenskarna krossat centern och den högra flygeln, beslöt hertig de Croy att kapitulera. Han överlämnade sig med sin stab till överste Stenbock. Klockan hade nu blivit fem på eftermiddagen. Men ryssarnas vänstra flygel med elitregementena hade ännu inte kapitulerat. Dessa slogs nu mot svenskarna i skyttegravarna och även mot Narvas garnison som nu gjorde ett utfall mot de flyende ryssarna. Karl XII beslöt sig då att ta sig dit för att uppmuntra de trötta svenskarna. Under färden hamnade han och hans häst i en gyttjegrav, men drogs upp av ett par finska soldater Striden var över vid 17-tiden på eftermiddagen, och slutade med en stor svensk seger.
De ryska trupperna som överlevde slaget kapitulerade på grund av den stora förvirringen som uppstod i deras läger. Men allt gick inte enligt planerna för den svenska armén; bland annat uppstod här en av de mest ökända incidenterna av vådabeskjutning som drabbat den svenska armén, när Dalregementet och Livgardet började beskjuta varandra i kvällsmörkret, vilket orsakade stor manspillan i båda regementena. De uttröttade och uthungrade svenska soldaterna började plundra ryssarnas övergivna ställningar, där man fann brännvin vilket flera soldater berusade sig med.
Under natten öppnade ryssarna underhandlingar, som slutade med att fritt avtåg medgavs först för högra flygeln, mot avlämnande av fanor och kanoner, sedermera även för den vänstra mot avlämnande också av handvapen och avmarsch med blottade huvuden då denna sida inte ansågs ha kämpat tillräckligt hårt. Endast det högre befälet kvarhölls som fångar. Svenskarna förlorade i slaget 667 i döda och omkring 1 200 i sårade. Ryssarna förlorade 12 000 i döda och sårade, av vilka en del drunknade under försöket att undkomma, samt resten kapitulerade inför svenskarna. Nästa morgon reparerade svenskarna och ryssarna bron över Narvafloden till Kamperholmön, som ryssarna skulle använda för att kunna avtåga hem till Ryssland. De marscherade förbi Karl XII, som satt på sin häst på en höjd, med blottade huvuden och lade ner sina vapen och fanor. De ryska soldaterna begav sig till Novgorod, men på vägen dit dog många soldater av kyla och hunger. De ryska befälhavarna sändes till Stockholm och Visingsö som krigsfångar. Ett ofantligt byte togs av de svenska trupperna, bland annat 230 fanor, 6 pukor, 20 standar, 180 kanoner, 24 000 gevär och den ryska tsarens krigskassa innehållande 32 000 rubel. Man fann även stora mängder av ammunition, mat, tält och hästfoder. Den 22 november intågade kungen och trupperna i Narva. Narvas försvarare, Henning Rudolf Horn, befordrades till general och friherre. Segern fick som omedelbar följd att ryssarna utrymde hela Ingermanland, och när de ryska befälhavarna som deltog i slaget blev tillfångatagna av svenskarna blev Peter den Store tvungen att bygga upp sin krigsmakt från början. Segern gav också ett stort eko över hela Europa i Paris jublade folket på gatorna och den turkiske sultanen skickade kurirer med gratulationer till Karl XII. Över hela Sverige hölls några månader senare en tacksägelsedag, där man bland annat i Stockholm tände ljus i flera bostäder och på Brunkebergstorg hade man byggt en 25 meter hög träpyramid som lystes upp av 2 500 tranlampor. Svenskarna kunde nu med skyddad rygg vända sig mot den tredje motståndaren, Sachsen–Polen.
Deltagande svenska regementen samt dessas traditionsbärare:
Svea livgarde Livgardet
Dalregementet Livgardet (Dalregementsgruppen)
Hälsinge regemente Livgardet (Gävleborgsgruppen)
Västmanlands regemente Ledningsregementet (Upplands- och Västmanlands-
gruppen)
Närke-Värmlands regemente Livregementets husarer (Örebro- och -Värmlandsgruppen)
(delvis utdrag ur Wikipedia)