Vid finska vinterkrigets utbrott var det finska flygvapnet illa rustat för krig. Som en liten förstärkning skänkte den svenska regeringen den 8 december 1939 tre stycken Jaktfalkar J 6, tre stycken Fokker CV-E S 6 samt två Bristol Bulldog J 7. Flygplanen tillfördes det ordinarie finska flygvapnet som kraftsamlade luftförsvaret i södra Finland.
För att hjälpa Finland skedde inom flygstaben förberedelser för att sätta upp ett frivilligförband med en jaktdivision och en bombdivision i norra Finland.
Regeringen gav 14 december 1939 sitt tillstånd till att ett frivilligt flygförband fick organiseras. Chef blev den dåvarande majoren Hugo Beckhammar, som redan några dagar före nyåret rekryterat cirka 240 frivilliga, som med tåg reste från Haparanda till Kemi i norra Finland för att förbereda baseringsplatsen i Veitsiluoto. Regeringen beslöt den 30 december att ställa fem B 4 Hawker Hart, och tolv J 8 Gloster Gladiator till flottiljens förfogande. Vid den tidpunkten motsvarade det en tredjedel av Flygvapnets jaktflyg.
Förbandet organiserades med en flottiljstab, jaktdivision, lätt bombgrupp, transportgrupp samt ett stationskompani, totalt 250 man och två lottor. Den 8 januari kom man överens med de finska myndigheterna att anta namnet 19. flygflottiljen F 19 samt i Finland Flygregemente 5. Den 10 januari anlände flygplanen från Sverige och redan samma dag undsatte man en hårt ansatt finsk armégrupp som höll stånd vid Joutsijärvi trots upprepade ryska anfall. Efter några dagar visade det sig att Veitsiluoto låg för långt från fronten, flygplanens räckvidd medförde att de i bästa fall kunde ta sig till operationsområdet och åter, men knappast genomföra några uppdrag där. Under januari månad byggdes därför fem framskjutna baser. Flottiljens arbetsuppgift var att bedriva spaning och anfall mot ryska flygbaser samt anfall mot ryska marktrupper, och i mån av resurser förse städerna Uleåborg, Kemi och Torneå med jaktförsvar. Flottiljchefen major Beckhammar ledde själv ett sammansatt jakt- och bombförband i en överraskande insats 12 januari 1940 då fänriken Ian Iacobi stod för den första luftsegern genom att skjuta ned ett ryskt jaktflygplan av typen I-15. Förberedelser gjordes att överföra en grupp B 3 till F 19. På huvudbasen i Finland plogades en bana upp för att ta emot de tunga bombplanen, men innan flygplanen hann överföras var kriget över.
Då vapenstilleståndet inträdde 13 mars 1940, hade F 19 opererat i 62 dagar, resultatet var tolv förstörda ryska flygplan och sex egna flygplansförluster, samt tre stupade svenska piloter. Nio J 8 och två B 4 återvände till Sverige i slutet av mars 1940 och placerades på svenska flottiljer. Förbandets väsentligaste bidrag till Finlands kamp var att helt ansvara för luftförsvaret i norra Finland så att landets egna flygstridskrafter kunde koncentreras till fronterna längre söderut.
Vid F 19 användes även tre civila flygplan som sambandsflygplan: En Junkers F 13 OH-SUO som Centrala Finlandshjälpen köpte av Albin Ahrenberg, en Waco ZQC-6 OH-SLA som Svensk-Finska Föreningen köpte av Björkvallsflyg, flygplanet överfördes 1 juli 1940 till Flygvapnet som Tp 8, samt Lennart Hemmingers Raab-Katzenstein RK-26 SE-ADK. Förberedelser genomfördes för att tillföra en grupp B 3 från F 1 Hässlö, men freden kom emellan och inga tyngre bombflygplan överfördes.

Övrigt
Inga flottiljemblem användes vid F 19, samtliga flygplan var målade i det svenska grundschemat m/37 olivgrönt ovansida och ljust blågrå undersida, för att vinterkamouflera flygplanen sprutmålades oregelbundna band i silver. Samtliga svenska märkningar utom registreringsnummer och småtexter avlägsnades, istället bar flygplanen de finska nationalitetsbeteckningarna en ”blå Svastika på vit botten” – känd som den finska svastikan – på flygplanskroppen och under vingarna. På sidrodret anbringades en stor bokstav för individmärkning, gula bokstäver för jakt och svarta bokstäver för bombflyget.
På Flygvapenmuseum i Malmslätt finns både en J 8 och en B 4 utställda med den finska märkningen som flygplanen bar 1939-1940.
1993 utsåg dåvarande Chefen för Flygvapnet Lars-Erik Englund den svenska flygflottiljen F 21 Luleå som traditionsbevarande förband för F 19, detta för att hedra F 19 och dess personal återkommande varje år den 12 januari, genom en ceremoni vid F 19:s forna bas vid sjön Olkkajärvi i Finland samt vid minnessten på F 21.

Finlands sak är vår
”Finlands sak är vår”, spred sig i Sverige inför Vinterkriget 1939. Sverige och Svenska Flygvapnet ställde materiel och frivillig personal till Finlands förfogande. Totalt ca 270 man och två lottor. Sverige tillhandahöll alla drivmedel, oljor, ammunition samt reservdelar som F 19 behövde. Sverige tärde alltså inte i något avseende på den Finska krigsmaktens resurser och efterlämnade också en stor mängd drivmedel och oljor när F 19 upphörde.
Den lilla svenska flygstyrkan, 5 fpl ”B 4 Hawker Hart” från F 4 Östersund och tolv fpl ”J 8 Gloster Gladiator” från F 8 Barkaby, bröt ryssarnas tidigare obestridda luftherravälde i norr och räddade bl.a. många tätorter från bombangrepp. I söder kämpade Finlands egna flygstridskrafter, förstärkta med 8 flygplan skänkta av Sverige. Dessa var tre st J 6, 3 st S 6 samt två st J 7.

F 19 uppgifter
– Flygspaning för att fastställa fiendens operationsriktningar och styrkor.
– Ortsförsvar av Kemi, Torneå, Rovaniemi och Uleåborg.
– Attack mot fiendens förbindelser och flygbaser.

F 19 korta historia kan indelas i fyra skeden:
– Förberedelser i Sverige och Finland från den 8 till den 28 december 1939.
– Basutbyggnad och andra förberedelser i Nordfinland mellan den 29 december 1939 och
den 11 januari 1940.
– Flygoperationer från den 12 januari till den 13 mars 1940
– Avveckling i Finland och etappvis återgång till den förstärkta försvarsberedskapen i
Sverige. Nio st J 8 och två st B 4 återvände till svensk mark och placerades på våra
flottiljer.
Chefen för Flygvapnet har 1993 utsett F 21 att vara F 19 traditionsbevarare.

Flygplanen

Gloster Gladiator var ett brittiskt dubbelvingat jaktflygplan som användes av flera flygvapen under det andra världskriget. Flygplanet hade en topphastighet om omkring 414 km/h. Gladiatorflygplan modifierades även för hangarfartygsbruk, där de flögs av den brittiska flottans flygvapen. Det var då
känd som Sea Gladiator.

Historia
Flygplanet gjorde sin första flygning år 1934 och togs i bruk år 1937.^[1] Gloster Gladiator utvecklades från Gauntlet-jaktplanet. När flygplanet introducerades började den nya generationen av monovingade jaktplan tas i bruk, såsom Spitfire och Messerschmitt Bf 109. När det andra världskriget bröt ut användes Gladiator i strid i Finland, Frankrike och Norge, men medan det hävdade sig någorlunda bra mot sovjetiska flygplan i finska vinterkriget så utklassades den av de tyska jaktplanen på de andra stridsskådeplatserna. De sju norska Gladiatorflygplanen från Fornebu, nära Oslo, lyckades dock skjuta ner fem tyska flygplan, den 9 april 1940, som var operation Weserübungs första dag. Denna dag förlorade Luftwaffe två Messerschmitt Bf 110-jaktplan, två Heinkel He 111–bombplan och ett Junkers Ju 52-transportplan. Ett norskt jaktplan sköts ned av den framtida tyska flygexperten Helmut Lent, medan två andra förstördes på marken medan de tankades och fick ny ammunition. De fyra återstående beordrades att landa varhelst de kunde, så länge det inte var Fornebu, som nu var i tyska händer. Jaktplanen spred på sig och landade på frusna sjöar nära Oslo och återvände aldrig till striden.
Under åren 1934-1940 tillverkades totalt 756 Gloster Gladiator och Sea Gladiator (se nedan) i olika versioner. 480 levererades till RAF, 60 levererades till flottans Fleet Air Arm (FAA) och resterande 216 flygplan exporterades till 13 olika länder. Bl.a. exporterades 22 flygplan till Belgien, 26 till Lettland, 36 till Kina, 12 till Norge och 55 stycken till Sverige. Flygvapnets benämning av flygplanet blev J 8.

Sverige
I mitten av 1930-talet sökte Flygvapnet efter ett modernt jaktflygplan. Vid upphandlingen samlade man in fakta om 37 olika utländska flygplan, varav 14 var monoplan. Monoplanen föll bort eftersom flygstaben ansåg att de var olämpliga vid landningar på de gräsfält som flygvapnet disponerade. Av biplanen ansågs Gloster Gladiator ha bästa prestanda enligt flygvapnets önskemål.
Under våren 1938 levererades 25 flygplan samt de två som provats av FC till F 8 detachement på F 1. Under oktober 1938 flyttades de över till Barkarby, resterande beställda flygplan levererades direkt från fabriken till F 8. När andra världskriget inleddes 1939 fanns 51 flygplan kvar i aktiv tjänst. Den 30 december 1939 lånade F 8 ut 12 flygplan till F 19 Finland. Eftersom de nio kvarvarande flygplanen inte fick återvända till Sverige med den finska nationalitetsmålningen målades den finska svastikan över med olika fantasifulla figurer. Under tiden i Finland betecknades planen med ett blått hakkors i liggande position. Nämnas bör att detta hakkors inte hade någon koppling till Nazityskland, utan ursprunget till emblemet var den svastika som var målad på det flygplan som den svenske greven Eric von Rosen år 1918 skänkte till det nygrundade flygvapnet och som därefter användes som igenkänningstecken på flygplanen.
Den sista kvarvarande J 8 i flygvapnet kasserades 1947. En finns idag bevarad i F 19 märkning och är utställd på Flygvapenmuseum i Linköping.

Hawker Hart var en landbaserad dubbeldäckad störtbombare.
Konstruktören Sydney Camm konstruerade flygplanet efter specifikationskrav från brittiska flygvapnet som önskade ett lätt bombflygplan. Prototypen flög redan i juni 1928. Flygplanskroppen bestod av en skelettkonstruktion i stål- och aluminiumrör som sedan dukbekläddes. Många närbesläktade flygplan tillverkades av Hawker och en variant var Hawker Osprey, som Sverige köpt till flygplanskryssaren HMS Gotland. Med Hart lyckades Hawker få en stor exportframgång flygplanet exporterades eller licenstillverkades för flygförsvar i Australien, Egypten, Indien, Irak, Sydafrika, Estland, Rhodesia, Sverige och Jugoslavien.
Totalt tillverkades i alla varianter över 900 Hawker Hart. Aktiv tid för fronttjänst i Royal Air Force var 1930–1935, men typen användes fram till 1943 som sambands- och träningsflygplan.

Användning i Sverige
Mellan åren 1934 och 1947 ingick Hawker Hart i Flygvapnet och benämndes B 4. B 4 var ett landbaserat biplan som användes för bland annat störtbombning.
1934 demonstrationsflögs en Hawker Hart på F 5 Ljungbyhed. Flygvapnet beställde i december samma år tre flygplan för ytterligare prov, varav ett var försett med flottörer. Alla tre flygplanen flögs hem från England 18–19 maj 1934. Tanken var att ersätta spaningsflygplanet S 6 Fokker C.V-E, varför flygplanet tilldelades beteckningen S 7. Men flygproven visade att flygplanet också var lämpligt för störtbombning.
1933 beställdes ytterligare nio licenstillverkade flygplan från CFM men beställningen utökades 1934 med ytterligare en division, d.v.s. tolv flygplan. 1935 beställdes ytterligare 15 licenstillverkade flygplan från ASJA och Götaverken för att under 1936 utökas med en beställning av ytterligare tre hela flygplan samt tre reservdelsplan utan motorer.
I april 1937 fick de tre från England importerade planen ny beteckning B 4, vilket stämde bättre med flygplanets taktiska användning, medan de licenstillverkade flygplanen benämndes B 4A.
Den 30 november 1939 bryter Finska vinterkriget ut och 30 december beslutar svenska regeringen att ställa 4 st B 4 från F 4 Frösön till F 19 Finlands förfogande. En B 4 skjuts ned av sovjetiskt flyg och två totalförstörs under en kollision. 16 februari tillkommer ytterligare en B 4 till flottiljen. Den omoderna B 4:an visade sig olämplig att använda på dagtid på grund av sin låga fart och man gick istället över till bombning nattetid, vilket visade sig vara lyckat. B 4:ans effektivitet begränsades också mycket på grund av dess ringa bombkapacitet.
Flygplanet kunde vinterutrustas med skidställ. Perioden 1941–1944 togs de flesta av flygplanen ur tjänst som bombplan för att fungera som målbogserare fram till 1947. Totalt hade Flygvapnet 45 stycken B 4 av samtliga versioner.

(delvis utdrag ur Wikipedia)