Fortsättningskriget (finska: Jatkosota) 1941–1944 utkämpades mellan Finland och Sovjetunionen mellan den 25 juni 1941 och den 19 september 1944 under andra världskriget. Ett första fredsavtal skrevs under den 19 september, och det slutliga fredsavtalet skrevs under i Paris 1947. Under Vinterkriget sista månader gjorde den sovjetiska militära övermakten Finlands ställning ohållbar. Finland hade förhandlat med Frankrike och Storbritannien om eventuellt militärt bistånd via Norge och norra Sverige. I februari 1940 meddelade de svenska, norska och danska regeringarna att man nekade de brittiska och franska trupperna transit-passage genom sina länders territorier. Kort därefter inleddes fredsförhandlingar mellan Finland och Sovjetunionen.
Under sommaren och hösten 1940 började Sovjetunionen ställa sådana krav på Finland att finländarna ansåg att de stred mot fredsavtalet från Moskva 1940. Den allmänna opinionen var att krig snart skulle bryta ut igen och därför fick Moskvafreden snart namnet mellanfreden bland allmänheten.
Vid inledningen av Operation Barbarossa den 22 juni 1941 utnyttjade tyskarna finskt territorium. Detta provocerade Sovjetunionen att inleda krigshandlingar även mot Finland eftersom de ansåg att Finland öppnat sitt territorium för anfallet mot Sovjetunionen. Den 25 juni 1941 bombade sovjetiska bombpla Helsingfors, Åbo och Borgå, samt ett dussintal andra orter med ungefär 500 flygplan. Finländarna lyckades skjuta ner 27 flygplan över finskt område.
Finland förklarade krig mot Sovjetunionen den 26 juni. Den finska armén och de tyska trupperna i Finland inledde anfallet till lands. Storanfallet mot Sovjetunionen på det Karelska näset och norr om Ladoga inleddes den 10 juli. I slutet av augusti hade den karelska armén nått fram till den gamla gränsen som gällde fram till Vinterkriget. Det sår som Vinterkriget utgjort kom att leda till att det finländska folket och ledningen unisont ställde sig bakom återerövringen av det förlorade Karelen. Man ansåg att det nya kriget var en fortsättning på Vinterkriget. Finland ockuperade vidsträckta områden under fortsättningskriget. I december 1941 beordrade Mannerheim att anfallet skulle avbrytas. Härvid inleddes en två och ett halvt år lång period i kriget som kommit att kallas för ställningskriget. Den 6 december 1941 beslöt den finska riksdagen att de områden som förlorats i Vinterkriget återigen skulle tillföras Finland och att gränsen igen skulle följa gränserna från freden i Dorpat. Det finländska anfallet avbröts innan man trängt in på Leningradområdet och i Karelen innan tyskarna hade fått känna på de första motgångarna utanför Moskva kring julen 1941. Mannerheim förhöll sig negativt till att erövra Leningrad och även till att direkt understödja detta. Han meddelade tyskarna att han aldrig kommer att anfalla Leningrad. Striderna fortsatte sporadiskt vid Svir och Kiestinki under 1942.
Den 4 juni fyllde Mannerheim 75 år och han befordrades till Marskalk av Finland. Det beslutades även att denna dag skulle bli den finska försvarsmaktens flaggfestdag. Hitler kom på ett överraskningsbesök till honom i Immola och beklagade att han inte kunnat göra något för Finland under Vinterkriget på grund av att han varit tvungen att säkra oljeleveranserna från Rumänien före och under kriget.
Man försökte förhandla om fred under hela året, men man kom inte fram till något avtal. Sovjetunionen förklarade den 8 februari att man var redo att sluta fred. Fredskraven slogs fast vid de allierades konferens i Teheran i december. Finland ansåg att fredskraven var omöjliga att uppfylla och förkastade förslaget i mars 1944. Sovjetunionen försökte då tvinga ner Finland på knä genom massiva bombräder mot Helsingfors i februari (de så kallade ”fredsbombningarna”).
Röda armén avbröt ställningskriget med storanfallet på Karelska näset den 9 juni 1944 och två veckor senare med ett anfall vid Svir. Det finländska försvaret bröts vid Valkeasaari den 10 juni 1944. VT-linjen (Vammelsuu-Taipale) bröts vid slaget vid Kuuterselkä den 14 juni och Viborg uppgavs nästan utan strid den 20 juni. I samband med att fronten på Karelska näset var nära att bryta samman gjorde finnarna den 22 juni en förfrågan hos Sovjetunionen om fredsvillkor. Sovjeternas svar kom den 23 juni. Finlands statsminister E. Linkomies tolkade det ryska svaret som krav på villkorslös kapitulation. Den sovjetiska sidan dementerade rykten om villkorslös kapitulation i en artikel publicerad i tidningen Pravda den 2 juli 1944. Tyskarna ville att Finland skulle fortsätta kriget eftersom deras viktiga Narvafront annars skulle vara öppen för att anfall mot dess flank.
President Risto Ryti ingick då det så kallade Ryti-Ribbentropavtalet med tyskarna den 26 juni, vilket förband Finland att inte ingå en separatfred med Sovjetunionen och vilken ökade de tyska vapenleveranserna till landet. De finländska Svirtrupperna drog sig tillbaka i god ordning till skillnad från Karelska näset där flera truppförband splittrades vid reträtten. Avståndet mellan Valkeasaari och Viborg är ungefär 100 km och det tog Röda armén 10 dagar att avancera denna sträcka. Finländarna retirerade i medeltal endast 10 km per dag, vilket ur militär synvinkel kan ses som en lyckad bedrift. Denna fördröjning möjliggjorde att reserver kunde transporteras till Karelska näset. Nu fanns även tyska styrkor på näset.  Enligt den allmänna uppfattningen var den nya finländska artillerikoncentrationstekniken en av de viktigaste bidragande orsakerna till varför man lyckades stoppa storanfallet vid slaget vid Tali-Ihantala den 25 juni–9 juli 1944, samt vid Äyräpää-Vuosalmi och vid Viborgska viken. Under senare delen av juli stabiliserades dock läget på näset och madame Kollontaj meddelade den 12 juli via svenskarna att kravet på den villkorslösa kapitulationen hade berott på ett ”missförstånd” från hennes sida.
Röda arméns framryckning vid Svir fortsatte men stannade upp efter de häftiga striderna vid U-ställningen vid Impilahti–Jänisjärvi. Även i norr drog sig finländarna tillbaka. Två sovjetiska divisioner som korsat den gamla gränsen vid Ilomants stoppades och nedgjordes vid slaget om Ilomants den 9 augusti 1944.
Sovjetunionen uppgav då sitt krav om villkorslös kapitulation och meddelade Mannerheim via Sverige att man var redo att skriva under ett vapenstilleståndsavtal på villkoret att Mannerheim själv skrev under och inte någon riksdagsledamot. Ryti avgick därför som president den 1 augusti och Mannerheim utsågs till hans efterträdare. Den nya riksdagen utsågs den 7 augusti. Fredsvillkoren var att man upphörde med förbindelserna till Tyskland och att armén försattes på fredsfot, samt att de tyska trupperna fördrevs från finsk mark – det så kallade Lapplandskriget. På grund av att soldaterna hemförlovats kom kriget mot tyskarna i Lappland att utkämpas av värnpliktiga och kallades därför för ”barnkorståget”, de enda veteranerna från kriget var officerarna och underofficerarna. Kriget inleddes med den finländska landstigningen i Torneå varefter tyskarna inte längre kunde förhala sin tidtabell för ett tillbakadragande såsom man gjort tidigare.
Svenska frivilligbataljonen (SFB) eller Hangöbataljonen som den också kallas, var en svensk bataljon som 1941 deltog vid belägringen av den sovjetiska flottbasen på Hangö udd i sydvästra Finland.
Den första svenska frivilligkontingenten anlände den 24 juli 1941 och den 10 augusti ansågs tiden mogen att bilda ett eget svenskt truppförband. Totalt uppgick styrkan då, allt som allt, till drygt 800 man. Bataljonen bestod av ett stabskompani, tre jägarkompanier och ett tungt kompani med 5 kulsprutetroppar, 3 granatkastartroppar och 1 pansarvärnspluton. Svenska Frivilligbataljonen svor faneden den 17 augusti 1941 och underställdes kommendören för Hangöuddsavsnittet. Då hade kriget på där redan pågått i nästan två månader. Stridverksamheten på Hangöfronten var närmast ett ställningskrig där artilleriet spelade huvudrollen. Patrulluppdrag bakom fiendens linjer hörde vanligen nattetid till vardagssysslorna på ömse sidor om gränsen. Befriandet av Hangö stad blev en tävling eftersom både svenskarna och finländarna ville komma först in i staden. Kapten Anders Grafströms jägarkompani drog det längsta strået och den 4 december 1941 klockan 06.25 nådde förplutonen salutorget i Hangö, och klockan 08.00 gav kapten A. Grafström order om att hissa den medhavda finländska flaggan på rådhusets tak. De svenska soldaterna sköt salut och ropade ”Gud bevare Finland”, medan den finländska flaggan hissades till toppen.
I rykande snöstorm mottog marskalk Mannerheim i Harparskog den 15 december 1941 de trupper som kämpat på Hangöfronten vilka avtackades i en dagorder, i vilken de svenska frivilliga gavs ett särskilt erkännande.
Svenska frivilligkompaniet bestod främst av manskap som hade valt att stanna kvar i Finland för fortsatt krigstjänst, sedan Svenska frivilligbataljonen hade upplösts på Hangöfronten. En del av kompaniets manskap var emellertid helt nyanlända frivilliga från Sverige. Kompaniet var underställt det svenskspråkiga finländska (finlandssvenska) infanteriregementet IR 13, kämpade vid Svirfronten och deltog sedermera i våldsamma slaget vid Tali-Ihantala på Karelska näset 1944. Förbandet upplöstes på hösten 1944.

(delvis utdrag ur Wikipedia)