1709 Slaget vid Poltava (UA01-03)

Slaget vid Poltava utkämpades den 28 juni 1709 (enligt den svenska kalendern; 27 juni enligt den julianska och 8 juli enligt den gregorianska) och var en av de mest betydelsefulla militära drabbningarna i Sveriges historia. Slaget vid Poltava framstår som slutet på den svenska stormaktstiden.
PoltavaDen svenska armén, som 18 månader tidigare lämnat Sachsen med 60 000 erfarna, välutrustade krigare, kunde inför slaget bara ställa 17 000 soldater mot ryssarnas över 40 000. Det rådde brist på mat, ammunition och moral; ammunitionen skulle bara räcka för en drabbning. Trots det försökte man överraska de ryska utposterna, vilket misslyckades. Eftersom Karl XII några dagar tidigare sårats i foten och inte kunde leda armén hade Carl Gustaf Rehnskiöld överbefälet. Det svenska infanteriet bestod av 8 170 man under ledning av Adam Ludwig Lewenhaupt. Det svenska kavalleriet bestod av 8 930 man under ledning av Carl Gustaf Creutz och Hugo Johan Hamilton. Det fanns dessutom 1 330 soldater vid Poltavas belägringsverk, 2 064 ryttare i trossen vid Pusjkarovka samt 1 800 ryttare i olika posteringar vid floden Vorskla.
Ryssarna hade byggt 4 nya redutter (mindre försvarsskansar) som placerats i vinkel
mot 6 skansar som fanns på linje. Bakom dem låg det öppna fältet fram mot det ryska lägret. Totalt fanns 4 000 ryssar i skansarna. Bakom skansarna fanns det ryska kavalleriet som bestod av 10 000 ryttare. Inne i lägret fanns den ryska huvudstyrkan på 25 500 man. Den ryska armén bestod av sammanlagt 30 500 man infanteri och 10 000 man kavalleri. Peter den storeÖverbefälhavare var tsar Peter den store.
Den svenska stridsplanen var att den svenska armén snabbt och smidigt skulle ta sig förbi de ryska redutterna utan större drabbning. Fokus var att konfrontera den ryska huvudarmén. Att stanna och försöka bryta ner redutterna skulle bara leda till tidsfördröjning och onödiga förluster
. Faktum var också att den svenska armén saknade belägringsutrustning och tungt artilleri. För att lyckas var man tvungen att anfalla i tystnad och total diskretion. Det var då tänkt att de svenska trupperna skulle marschera förbi de ryska redutterna i skydd av natten, och vid gryningen vara redo att ta sig an den ryska huvudstyrkan. Den svenska styrkan som skulle angripa de ryska redutterna skulle delas i fyra kolonner. Det otroligt viktiga överraskningsmomentet gjorde hela processen problematisk. Ordergivningen hade skett diskret till officerarna under natten, och på grund av detta hade även en del missförstånd uppstått. Bl.a. fick Carl Gustaf Roos uppfattningen att han skulle stanna och bekämpa redutterna på sin kant.
Man ställde även upp de svenska trupperna under natten. Det blev ett mindre kaos och vissa regementen hamnade fel i ordningen. På grund av tidsbristen (det hade redan börjat ljusna) blev svenskarna tvungna att starta marschen. Till en början gick planen som väntat, och svenskarna hade inte blivit upptäckta av de ryska styrkorna i redutterna. Men, när morgonsolen började titta fram utbröt skottsalvor från ryska redutterna. Svenskarna inledde ett angrepp mot de ryska redutterna klockan 4 på morgonen med de två första bataljonerna i den andra och tredje kolonnen medan flyglarna skulle ta sig förbi skanslinjen och upp mot fältet framför det ryska lägret. Rehnskiöld fick uppdraget att genomföra planen medan kungen bars på bår i den högra kolonnen.
Tsar Peter var medveten om det svenska anfallet och ställde sitt kavalleri bakom redutterna.
Den första redutten intogs snabbt av Dalregementet och Västerbottens regemente. Medan Dalregementet fortsatte mot den andra redutten förlorade Västerbottens regemente kontakten med Dalregementet och fortsatte mot den tredje redutten.
Den andra redutten var bättre förstärkt men intogs så småningom av Dalregementet
. Under tiden som Dalregementet anföll den andra redutten uppmärksammade de tre sista bataljonerna i första kolonnen att den högra kolonnen drog sig åt höger. Även de drar sig Poltava3nu åt höger, vilket ledde till att de går rakt mot den tredje redutten. Bataljonerna utförde tre anfall mot denna, men slogs tillbaka med betydande förluster. Västerbottens regemente kom dock fram till den tredje redutten och förenade sig med de övriga styrkorna här och anföll redutten. När Dalregementet var klart med den andra redutten fortsatte det framåt. Eftersom svenskarna saknade rätt utrustning och artilleri för en belägring blev anfallet ett blodbad. Kvar av de 2 600 fanns nu endast 1 500 man och slutligen retirerade Roos med sin styrka mot Jakovetskijskogen.
Mensjikov ledde sitt kavalleri till anfall mot de svenska trupperna, men blev hejdad av Hamiltons ryttare
. Peter gav nu order till Mensjikov att retirera, då han inte ville riskera att förlora sitt eget kavalleri. De ryska ryttarna blev beskjutna av svenska prickskyttar, och det svenska kavalleriet passade samtidigt på att göra ett direkt anfall. Mensjikov drog sig tillbaka mot den norra och södra delen av det ryska lägret. Det svenska kavalleriet inledde en jakt efter de ryska ryttarna och förföljde dem mot slätterna, åtföljt av infanteriet. Förföljande av det ryska kavalleriet pågick i flera kilometer.
Rehnsköld, som blev rädd att förlora kontrollen över sitt eget kavalleri, beordrade de svenska ryttarna att avbryta jakten och återvända till hären vilket gjorde att det ryska kavalleriet kunde återhämta sig.
Klockan hade nu blivit sex på morgonen. Det svenska infanteriet kom förbi skansarna och fortsatte mot norr. Under tiden försökte Rehnskiöld lokalisera resten av sin armé eftersom en tredjedel av infanteriet alltjämt saknades; Roos och hans 6 bataljoner var försvunna. Roos försökte återförenas med huvudarmén, men visste inte var den befann sig utan drog sig tillbaka till skogen för att omgruppera och sedan lokalisera den. Peter hade observerat svenskarnas avskilda styrka och skickade 5 bataljoner infanteri samt 5 dragonregementen för att förinta Roos och hans styrka. Ryssarna fann Roos trupper vid 7-tiden och en övermäktig styrka anföll dessa. Roos bataljoner kunde inte stå emot anfallet och tvingades retirera genom Jakovetskijskogen till en övergiven skans i närheten av ett kloster. De var hela tiden förföljda av de ryska styrkorna, och Roos och hans bataljoner tvingades fly nordost till några övergivna skansar. Till slut tvingades Roos att kapitulera runt klockan 9 på morgonen då han bara hade 400 man som överlevt de föregående striderna.
Rehnskiöld hade nu tre alternativ; antingen att försöka bryta sig igenom norrut och blockera ryssarnas tillgång till Petrovka, att angripa det förtöjda ryska infanteriet, eller att dra sig tillbaka. Rehnskiöld beslutar att dra sig tillbaka och beordrar armén att samla sig i sänkan vid Budisjtjenskijskogen. Armén var uppe och gjorde sig redo för slutstriden vid ryska lägret och i väntan på att kavalleriet och Roos bataljoner skulle anlända. Kavalleriet kommer på plats kl 6.30 på morgonen. I två timmar väntade man förgäves på Roos. Då det stod klart för ledningen i huvudarmén att Roos bataljoner ej var att vänta marscherade ryssarna ut ur lägret mot svenskarna. Ryska artilleripjäser bombarderade svenskarna, vilket tvingade hela armén att förflytta sig västerut.
Rehnskiöld skickade bud till trossen om att skicka artilleri och förstärkningar. Det skulle dock ta 5-6 timmar för dem att komma fram varför man ej kunde räkna med att anfalla förrän på eftermiddagen. Rehnskiöld placerade infanteriet i en tunn linje i ett försök att matcha längden på de ryska linjerna. Creutz ryttare var huvudsakligen bakom infanteriet medan Hamiltons ryttare var upptagna med
kosackerna i norr. Rehnskiöld planerade att krossa den ryska vänsterflygeln med en rask attack och slå ut de oerfarna ryska trupperna. Peter placerade infanteriet i två linjer med en reservtrupp i lägret. Det ryska kavalleriet placerades på flankerna, och det ryska artilleriet fördelades mellan frontlinjen och fästningsvallen. Peter planerade att stå emot det svenska anfallet för att sedan utföra en förkrossande motattack.
Poltava7Rehnskiöld gav order om anfall medan det ryska artilleriet bombarderade den svenska linjen. Creutz ledde sitt kavalleri mot den ryska vänsterflygeln, men Mensjikov anföll honom bakifrån. Svenskarnas högra flygel med Livgardet i spetsen avancerade och tryckte ryssarna bakåt på den sidan. På den vänstra flygeln var det svårare; ryssarnas elittrupper fanns nämligen här. Den svenska vänstra linjen förlorade halva sin styrka innan den nådde den ryska linjen, en stor lucka öppnades mellan den svenska vänster- och högerflygeln. Creutz försökte slå tillbaka Mensjikovs ryttare medan de svenska och ryska linjerna slogs med bajonett och värja. Det ryska infanteriet hejdade de svenska anfallen efter motattacker från andra linjen och började utnyttja den stora luckan mellan de svenska flyglarna.
Den ryska högerflygeln tryckte snabbt tillbaka den svenska vänsterflygeln. Hamilton ledde sitt kavalleri till strid, men blev genast hindrad av rysk musköt-  och kanoneld och råkade sedan i våldsamt fäktning med Christian Felix Bauers kavalleri. Creutz jagade iväg Mensjikovs ryttare, för att sedan upptäcka att infanteriet höll på
att retirera. Den svenska vänsterflygeln vek först och blev förföljd av ryska och kosackiska ryttare. Den svenska Mazepahögerflygeln retirerade i en viss ordning. De marscherade tillbaka söderut genom redutterna tillsammans med kungen och åtföljda av kavalleriet. Rehnskiöld och delar av vänsterflygeln flydde in mot Budisjtjenskijskogen där han blev tillfångatagen.
Den svenska armén hade innan reträtten, kommit närmre det ryska lägret än vad man innan trott, och med några tusen soldater till hade man förmodligen säkrat en seger denna dag. Om Roos bataljoner hade anslutit till huvudarmén hade Ryssland mött än större påfrestningar och till slut kanske gett vika för karolinernas anfall. Nu blev utfallet av slaget annorlunda.
I kaoset under stridens slutskede lyckades man dock samla ihop några förband och började marschera mot trossen vid Pusjkarjovka. Snart tätnade linjerna och man lyckades komma tillbaka till trossen där stora delar av artilleriet fanns. Därifrån påbörjades på kvällen den 28 juni marschen längs floden Vorskla.
Slaget var
betydelsefullt då ryssarna inte bara hejdade svenskarna utan dessutom höjde moralen hos de egna trupperna som nu såg att svenskarna faktiskt gick att besegra. Svenskarna hade dessutom nu hamnat i ett sårbart läge eftersom man började få ont om manskap och ammunition.

Deltagande svenska regementen och dessas traditionsbärare:

Livgardet                                                             Livgardet
Östgöta infanteriregemente                       Försvarsmaktens helikopterflottilj
Upplands regemente                                     Ledningsregementet
Skaraborgs regemente                                 Skaraborgs regemente
Södermanlands regemente                        Ledningsregementet
Kronobergs regemente                                 Marinbasen
Jönköpings regemente                                 Göta ingenjörregemente Daltegementet                                                  Livgardet
Västmanlands regemente                            Ledningsregementet
Närke-Värmlands regemente                      Livregementets husarer
Västerbottens regemente                              Norrbottens regemente
Kalmar regemente                                            Marinbasen

Drabantkåren                                                      –
Livregementet till häst                                     Livgardet Smålands kavalleriregemente                                           Göta ingenjörregemente
Östgöta kavalleriregemente                          Försvarsmaktens helikopterflottilj
Norra skånska kavalleriregementet           Södra skånska regementet
Södra skånska kavalleriregementet           Södra skånska regementet Livdragonregementet                                       –
Upplands ståndsdragonregemente            –
Skånska ståndsdragonregementet             –
Artilleriregementet                                             Artilleriregementet

(delvis utdrag ur Wikipedia)