År 1849 blossade striderna mellan Danmark och Tyskland upp för att efter en kort tid, den 10 juli följas av en vapenvila. Under tiden fredsförhandlingarna hölls skulle preussiska trupper besätta Holstein, och norra Schleswig ner till Flensburg skulle besättas av 3 850 man svensk-norska trupper.
Styrkans uppdrag blev att i norra Schleswig, i trakterna runt danska Aabenraa och tyska Flensburg fungera som en ”buffertzon mellan de två stridande folken. Den svenska-norska styrkan var på plats mellan augusti 1849 och juli 1850. Historiebeskrivningen från svenskarnas insats i Schleswig är dålig i svenska källor. Man vet att svenskarna aldrig var inblandade i några reguljära strider med där tillhörande förluster. Men ändå fick några soldater sätta livet till på främmande mark.  Fast då var det fältsjukan som skördade sina offer. På 1800-talet och tidigare dog fler soldater av sjukdom än i strid.
Minst sex svenska och en norsk soldat ligger begravda på Alter Friedhof i Flensburg:
Vicekorpral Pehr Schildt, Livkompaniet Norra Skånska infanteriregementet, död 16 mars 1850
Soldat 21 Maggebo, Livkompaniet Värmlands fältbataljon, död 16 oktober 1849
Soldat nr 67 Borgfeldt, 1.kompaniet Värmlands fältbataljon, död 12 december 1849
Husar nr 53 Rumqvist, Skånska husarregementet, död 19 november 1849
Husar nr 4 Engqvist, Skånska husarregementet, död 18 maj 1850
Okänt antal soldater ur Första livgrenadjärregementets fältbataljon, döda 1849 och 1850
Norske soldaten Brede Olsen, norska jägarkåren, död 30 december 1849