1813-1814 Fälttåget i Tyskland (DE18-20)

Medan Napoleons arméer under vintern 1812-1813 gick sin undergång till mötes i Ryssland, tog Karl Johans planer på Norge allt fastare form. Hans avsikt var att i mitten av april 1813 sätta igång anfallet mot Själland och organisationsplanen för en härför avsedd arme var utarbetad redan på nyåret 1813. Karl JohanDå emellertid de med Sverige förbundna makterna ville utnyttja Napoleons nederlag i Ryssland för igångsättandet av sin planerade offensiv i Tyskland tvingades Karl Johan att avstå från en operation mot Själland till vilken de icke ville lämna något bistånd.
Den traktat som han i början av mars avslutade med England förband honom att delta i fälttåget mot Napoleon med 30 000 man. England å sin sida lovade att medverka till Norges erövring samt att utbetala ett betydande belopp i subsidier. Fördraget var så formulerat att Karl Johan ansåg sig kunna yrka på att genomföra ett företag mot Norge före deltagandet i fälttåget mot Napoleon. I slutet av april undertecknades en traktat också med Preussen som bl a innehöll att så snart kronprinsen i överensstämmelse med svensk-engelsk-ryska fördraget kunde uppträda med en svensk arme i Tyskland skulle en preussisk kår på 27000 man ställas under hans befäl. Dessutom skulle Preussen under vissa förutsättningar medverka med trupper för Norges betvingande. Karl Johan hade vunnit ännu en garant härför och hävdat sin rätt att i första hand angripa Danmark dock närmast på kontinenten.
Efter avslutanndet av traktaten med England började Karl Johan genast träffa förberedelser för armens överförande till Tyskland.
När Karl Johan den 17 maj landsteg i Pommern fick han emellertid underrättelse om att varken Ryssland eller Preussen var beredda att lämna de avtalade hjälpkårerna. Vidare hade England lagt in sitt veto mot en svensk säraktion i Holstein. Karl Johan såg sig då tvungen att avstå från att nu angripa Danmark och förklarade sig villig att först gå mot fransmännen om de 35000 ryssarna ställdes till hans förfogande. Kraven på Norge skulle sedan infrias i etapper.
Medan Karl Johan avvaktade tidpunkten för fälttågets öppnande mottog han den 9 juni budskapet att Ryssland och Preussen utan hans hörande den 4 juni hade slutit stillestånd med Napoleon.
Vid mötet i Trachenberg den 9 – 12 juli mellan Karl Johan, kejsar Alexander och konung Fredrik Wilhelm drogs riktlinjerna upp för de 3 koalitionsarméernas samordnade strategi, sjatte koalitionensyftande till inringning av Napoleons nära 500 000 man starka arme. Nordarmén under Karl Johans befäl bestod av omkring 150 000 man, svenskar, ryssar och preussare. Dess uppgift var att över Berlin framrycka mot Leipzig, där man hoppades få ett avgörande med fransmännen. Då Karl Johan målmedvetet sparade sina svenska trupper för uppgörelsen med Danmark, kom deras medverkan i fälttåget att huvudsakligen bestå i Förflyttningar.” Den 24 juli anträdde de svenska trupperna förflyttningen mot söder.
Den 23 augusti avvisade preussarna fransmännens anfall vid Grossbeeren. Av svenska kåren blev endast jägare och ett batteri under ledning av överste von Cardell insatta i striden. Tidigt på morgonen satte Karl Johan de svenska och ryska kårerna i marsch mot slagfältet. Marschen blev mycket ansträngande i den tryckande värmen som rådde. Även efter de vunna framgångarna fortsatte Karl Johan sin försiktiga framryckning och först den 14 september nåddes Rosslau vid Elbe. Sedan Napoleon utrymt högra Elbestranden, var tiden inne för att sluta ringen kring fransmännen. I anslutning till övriga arméer gick hela Nordarmén över Elbe vid Aken och Rosslau.
Den 15 oktober fortsattes marschen från Cöthen över Landsberg till Breitenfeld som nåddes den 17 oktober. Vid denna tidpunkt hade såväl den schlesiska som den böhmiska armen utkämpat framgångsrika strider med fransmännen i trakten av Leipzig. Då slaget den 18 inträdde i sitt avgörande skede intog Nordarmen sin överenskomna plats i främre linjen med den schlesiska armen till höger och den böhmiska till vänster.
Leipzig  Leipzig2Anfallet fortsattes utefter hela fronten och Napoleon trängdes tillbaka mot staden Leipzig. Under den 29 lyckades kejsaren dra huvuddelen av sin arme ur den hotande inringningen. Lika målmedvetet som tidigare hade Karl Johan sparat sina svenska trupper, som i slagordningen placerats i bakre linjen. Av den svenska kåren blev endast några batterier under Cardell insatta i striden. Vid stormningen av Leipzig, där Napoleon kvarlämnat omkring 30 000 man, deltog dock svenska jägarförband. Sedan en preussisk bataljon som inträngt genom Grimmenporten hejdats, beordrades 4 svenska jägarbataljoner till understöd. Kronprinsen bröt upp med Nordarmén från Leipzig den 22 oktober och ryckte först väster ut över Merseburg och nådde den 30. Heiligenstadt.
Med de allierades seger vid Leipzig inträdde en avgörande ändring ifråga om såväl Sveriges som kronprinsens personliga ställning. Koalitionens framgångar gjorde dess ledande makter vida mindre beroende av Sveriges och dess tronföljares medverkan. För de allierade statsmännen var det väsentliga att fullfölja kampen mot Napoleon. För Sverige däremot gällde det att nu äntligen genomföra den så länge uppskjutna av Ryssland, England och Preussen garanterade föreningen med Norge. Detta borde ske medan Danmark ännu var koalitionens fiende och Karl Johan disponerade allierade styrkor utom sina 30000 svenska soldater. De allierades mål var en snabb frammarsch till Rhenlinjen eller ännu längre medan Karl Johans genomförde ett företag mot marskalk Davouts starka fransk-danska kår kring Hamburg och Lűbeck. Vid de ömtåliga förhandlingar som fördes mellan de allierade, framförde Karl Johan som motiv för sina yrkanden att han ville befria den engelske konungen Georg III:s arvland och oskadliggöra Davout, som annars hotade de allierades förbindelser. Så småningom godtogs förslaget om säraktion mot Davout och danskarna med den svenska armen och en del ryska trupper. Återstoden av Nordarmén dirigerades mot Holland för att stödja de allierades operationer.
Södermanlands regementes uniformer 1765 - 1845Karl Johans marsch gick de första dagarna i november från Heiligenstadt över Göttingen till Hannover, där han inträffade den 6 november. Där gjorde han en dryg veckas uppehåll varunder mönstring hölls och soldaternas hårt slitna uniformer reparerades. Armén fortsatte den 16:e marschen över Uelzen till Dahlenburg. Marschen, som hitintills utförts brigadvis, fortsattes därifrån regementsvis och senare bataljonsvis, sannolikt betingat av höstvädret. Den 28 november – 1 december gick armén över Elbe vid Boitzenburg. Sjukligheten var nu ganska hög och uppgick till omkring 20 %. Davout drog sig undan mot Hamburg varemot Karl Johan avdelade en rysk kår, medan huvuddelen fortsatte till Lűbeck, som försvarades av en fransk- dansk garnison om 4 500 man. Denna kapitulerade mot fritt avtåg den 5 december. Förutsända kavalleristyrkor hade förföljt en dansk kår, som tidigare varit förenad med Davouts trupper. Härunder ägde en del strider rum, bland annat de för svenska kavalleriet ärofulla träffningen vid Bornhöft den 7 december.
Under de närmast följande dagarna fortsattes framryckningen och den 10 december hade 1.fördelningen nått Kiel. I detta läge begärde Danmark stillestånd, vilket trädde i kraft den 15 december kl 12 midnatt och skulle fortfara till den 29 samma tid. Fredsunderhandlingar hade nu inletts. Stilleståndet förlängdes till natten den 5~6 januari, men underhandlingarna ledde dock ej till resultat. Karl Johan lät då svenskt och ryskt kavalleri rycka fram i Slesvig mot Flensburg. Den 8 januari förklarade sig konung Fredrik villig att gå in på de svenska fredsvillkoren. De 10 januari undertecknades fredsfördraget i Kiel. Danmark avstod ”för evärderliga tider” sina rättigheter till konungariket Norge mot att Sverige avstod svenska Pommern och Rűgen.
Med Kielfredens undertecknande hade Sverige till synes nått sitt krigsmål. Ur svensk synpunkt fanns det ej längre skäl att fortsätta kriget.