Slaget vid Sävar utspelades den 19 augusti 1809 och var det sista slaget under Finska kriget och därmed det hittills sista slaget på svensk mark. Det utkämpades mellan svenska och ryska styrkor under ledning av generalerna Gustaf Wachtmeister respektive Nikolai Kamenskij vid orten Sävar i Västerbotten cirka arton kilometer nordost om Umeå. Det var det blodigaste slaget under Finska kriget, och det var ett avgörande slag.
Dagen innan slaget, den 18 augusti 1809, landsattes i Ratan en svensk här som under ledning av general Gustaf von Wachtmeister skulle återta Umeå, som ryssarna belägrade sedan juni. Landstigningen kallas Västerbottensexpeditionen. Expeditionen slog läger i byn Sävar efter en rysk vilseledningskampanj som fick svenskarna att tro att de inte kunde rycka fram.
Den ryska hären var på marsch söderut när Kamenskij fick underrättelse om den svenska landsättningen i Ratan. De ryska trupperna fick då order om att vända norrut. Några av de förband som sattes in i striderna vid Sävar hade då i ilmarsch tillryggalagt åttio kilometer på 36 timmar.
Det första skottet avlossades från svenskt håll i Krutbrånet omkring halv sju på morgonen, när ryssarna upptäcktes. Svenskarna var i numerärt underläge, med ungefär 4600 man mot 5500 ryssar.
Omkring 600 ryska och 400 svenska soldater fick sätta livet till under stridigheterna den 19 augusti 1809, med ännu fler sårade på båda sidor. General von Wachtmeister bedömde efter åtta timmars strider att den svenska styrkan löpte risk att bli slagen. Han beordrade att falla tillbaka mot Djäkneboda.
Svenskarna drog sig tillbaka till Ratan där den svenska flottan låg men redan nästa dag stod ett nytt slag där – slaget vid Ratan. Wachtmeisters försiktiga handlande i slaget har kritiserats hårt i historien.
(delvis utdrag ur Wikipedia))