Slaget vid Lejonströmsbron under Finska kriget, även kallat 1808–09 års krig, stod den 15 maj 1809 vid Lejonströmsbron nära Landskyrkan i Skellefteå mellan en rysk armé på 6 000 man och 650 indelta soldater som låg i kyrkstaden bonnstan för att försvara spannmålslagret vid Landskyrkan. När de ryska trupperna närmade sig började svenskarna att förstöra bron över Skellefteälven för att fördröja fiendens avancemang. Ryssarna tvingade de svenska trupperna till reträtt och kapitulation, och Skelleftebygden ockuperades sedan av ryssarna över sommaren 1809. Michail Barclay de Tolly marscherade över Kvarken med en rysk styrka och intog Umeå. Generalmajor Hans Henrik Gripenberg leder nu försvaret i norr med en numerärt underlägsen styrka. Då han i Kalix nås av meddelandet att ryssarna intagit Umeå och att kungen avsatts i Stockholm kapitulerar han den 25 mars villkorslöst utan att inhämta tillstånd. Den norra bataljonen i Västerbottens regemente och alla förråd skulle överlämnas åt ryssarna. Ironiskt nog får ryssarna samma dag order om att utrymma Umeå. Den 27 mars 1809 marscherar de tillbaka igen över Kvarken. Ryssarna i norr fortsätter söderut och avkräver förråden i enlighet med överenskommelsen. Det svenska försvaret i Norrland leds av generallöjtnant Fabian Wrede. Han vägrar att överlämna magasinen i Västerbotten enligt avtalet. Förråden i Luleå och Piteå har dock redan förlorats. Överstelöjtnant Johan Henrik Furumarks detachement utses därför att trygga och bortföra förråden i det stora kronomagasinet i Skellefteå, något som gick långsamt eftersom bönderna var motsträviga. Arbetet var ännu inte avklarat i mitten på maj. Redan innan Furumark kom till Skellefteå hade dock generalintendenten Klingstedt fört undan 36 kanoner, 9 000 gevär och 400 lass av olika krigsförnödenheter. Sedan lyckades Furumark rädda de övriga förråden. När ryssarna kom till Skellefteå fanns inga förråd kvar. På morgonen den 15 maj kom rapporter om att den ryske generalen Pavel Sjuvalov överraskande siktats under natten i Storkåge, 10 km norr om Skellefteå, med 6 000 man. Ett 20-tal västerbottningar lyckades ändå under häftig beskjutning riva vägbanan på Lejonströmsbron under skydd av en kanon. Ryssarna anföll över isen och då kanonen föll i ryssarnas händer intog de bron. Kanonkulor efter skottväxlingen har hittats på platsen. Då bron delvis förstörts kunde inte ryskt artilleri och hästar passera, men däremot infanteriet då isen ännu bar. Svenskarna retirerade under oavbruten strid söderut. En rysk kolonn på ca 2 500 man anförd av överstelöjtnant Karpenkoff drog redan klockan 1 på natten från Kåge ut på isen ut över Kågefjärden. Isen var redan svag och vattnet gick upp till knäna. De rundade Kågnäsudden, gick över östra Degerön och landsteg efter ca 40 km marsch i Yttervik. Dessa trupper tågade nu mot Skellefteå från söder och svenskarna fick fienden i ryggen. Savolax jägarbataljon som låg i Lövånger 5 mil söderut kunde inte komma till undsättning då de nu var avskurna av de ryska styrkorna. När Furumark insåg att trossen som han sänt söderut tagits av ryssarna och att reträtten var stängd fann han läget hopplöst och gav upp. De svenska förlusterna uppgick till ca 130 sårade och stupade. Endast en man är dock bekräftad stupad. I denna strid, som varade i det närmaste 4 timmar, togs 691 man till fånga, dessutom 22 kanoner, 4 fanor, ett magasin med sjöförråden, gevär och något proviant. Krigsfångarna släpptes 17 september 1809.
(delvis utdrag ur Wikipedia)