1611-1613 Kalmarkriget (F01, L01, N05, NO01)

Kalmarkriget kallas det svensk-danska krig som pågick 1611-1613 och främst utkämpades vid Kalmar med omnejd. I överensstämmelse med det så kallade nederländska krigföringssättet från 1500-talet rörde sig striden till stor del om intagande och försvar av fasta platser. Danska provokationer hade förekommit under flera år. Hertig Karl hade redan 1601 besvarat ett danskt angrepp medan han befann sig i Estland och Karl IX hade vid riksdagen 1609 ansökt om bevillningar från adeln för kriget mot Polen och Ryssland samt för det väntade kriget mot Danmark. Vid riksdagen i Örebro 1610 ansågs kriget oundvikligt. På en dansk herredag i februari 1611 lyckades Kristian IV få ett beslut om krig mot Sverige och den 4 april utfärdades krigsförklaringen, som Karl IX mottog i Örebro. Kalmarslott
Danskarna började den 3 maj 1611, under Kristian IV:s eget befäl, belägra Kalmar och tog den 27 maj staden med storm. Slottet uppgavs 3 augusti utan strid av hövitsmannen Christer Somme. Den 11 juni hade Karl IX anlänt till slottets undsättning, samt efter kronprinsen Gustaf Adolfs lyckade överrumpling av Kristianopel den 25 juni, och ankomsten av förstärkningar, vågat en stormning mot det danska lägret den 17 juli. Men kung Karl IX blev tvungen att dra sig tillbaka till Ryssby, 20 km norr om Kalmar. Där slog han 22 augusti tillbaka ett anfall från kung Kristian. Öland och Borgholm föll i danskarnas händer, men återtogs 7 oktober av Gustaf Adolf, varefter krigsrörelserna i dessa trakter avstannade för året. År 1612 hände inget annat på Kalmarsidan än att Öland på nytt erövrades av danskarna. Christian IV
Kristian IV tågade i januari 1612 in i Västergötland till Skara, som brändes ned, samtidigt som en styrka under Gert Rantzau härjade i Småland. Den nyblivne kungen Gustaf II Adolf drog som motdrag in i Skåne och härjade där, varvid han bland annat brände ned köpstaden Vä, vars överlevande därefter av den danske kungen tvingades bosätta sig i den nyanlagda fästningsstaden Kristanstad. Vid uttåget ur Skåne blev Gustav II Adolfs styrka den 11 februari angripen av en kvantitativt underlägsen dansk styrka under Breide Rantzau (1556-1618) och Anders Stensen Bille vid Vittsjö. Den svenske kungen undslapp med nöd och näppe med livet i behåll, då isen brast under honom vid flykten. Händelsen beskrevs senare på bonader av Karel van Mander II i riddarsalen på Frederiksborg slott. Danmark erövrade Älvsborgs fästning den 24 maj 1612. Under 1612 föll svenskarna också in i Halland och brände Varberg, där det något senare stod ett mindre slag på Köllereds hed med en anfallande dansk ryttarstyrka under Kristian IV, vilket svenskarna vann. Strider förekom även i Bohuslän och Dalsland och för dessa brukar namnet Brännefejden användas. Vidare förekom ett infall i Gudbrandsdalen sensommaren 1612 av en skotsk här i svensk lejd, vilken led ett katastrofalt nederlag vid Slaget vid Kringen mot ett bondeuppbåd (se NO01) England och Republiken Förenade Nederländerna hade bägge intressen i handel på Östersjön och pressade på för att hålla tillbaka Danmarks grepp om Östersjön genom att få slut på Kalmarkriget innan danskarna kunde åstadkomma en avgörande seger. Danmark hade till stor del förlitat sig på legotrupper och hade 1613 ont om pengar. Genom förmedling av kung Jakob I av England signerades den 20 januari 1613 ett fredsavtal vid en gränsbro vid Sjöared i närheten av Knäred. Danmark-Norge nådde att Norge kunde säkra sin makt i Finnmarken. Sverige tvingades att erlägga Älvsborgs lösen, men åstadkom samtidigt rätten till fri genomfart genom Öresund utan att betala tull.
(utdrag ur Wikipedia)